21:an

Idag var det meningen att vi skulle börja öva på att fixa melis själv. Tyvärr är mammas energi slut efter ett möte med hab.
Vad synd att att energin inte kommer den som behöver det mest till del. …

Jag tränger allt längre in i metoden bakom talblocken i Numicon. Till min hjälp har jag min son och några elever. Det här är väldigt roligt för jag tycker att jag också utvecklas så mycket också.

Har du inte hört talas om numicon så gör en sökning på Youtube och pinterest så får du en massa bilder av materialet. Materialet var det som lockade in mig – men nu är jag mer fascinerad av metoden bakom materialet. Små steg från det väldigt konkreta och så smygande med lite mer abstraktion tills det sitter. Talblocken som de flesta refererar till som Numicon är bara steg 1. Storycards, cuisenairestavar och tallinjer kommer sen.

Jag har lärarhandledningarna för Closing the gap (motsvarar den första svenska utgåvan), kit 1 och kit 2 (de äldre versionerna). Liber håller på att göra om den svenska utgåvan så att den ska bli mer omfattande. Helt rimligt för closing the gap motsvarar förskoleklass och hösten i åk 1. Lite för lite att ta sig in i svenska skolan. Men vad det blir återstår att se.

I första boken jobbade vi i två år med sonen (vi är periodare när det gäller matten och skolan hakade inte på). På vissa områden ordentlig framgång, andra inte. I första boken använder man inte symboler som +,-,= alls utan det handlar om att beskriva vad man gör, en utmaning för en kille med språkstörning. Men vi tog teckenremsor till hjälp (tecken är också föreslaget i handledningen). Numera jobbar vi i kit 1. Det intressanta är att man backar lite i kit 1, först genom att introducera stavar och tallinje och via skrivna ordlappar går vidare till symbolerna. +/-1 och +/-2 på alla möjliga sätt. Jag tror vi kommer att stanna på detta steg tills det är helt befäst.

Jag vet att detta material är dyrt. Det fick mig tyvärr att tveka i flera år. Dumt, för det är precis det som är rätt för oss (och dessutom tror jag att andrahandsvärdet är rätt stort det också – har aldrig sett någon som velat sälja sitt material!). Nu gråter vi inte över spilld mjölk utan kör på nu istället – det är aldrig försent att lära!

Jag fick just ett helt fascinerande mail från min teleoperatör:

Inte alls särskilt konstigt mail, eller? Det konstiga i sammanhanget att denna enkla korta information får vi inte från de intuitioner som ansvarar för insatser sonen behöver, t.ex. habiliteringen. Ett kort mail (säkert en form av massutskick) som talar om att ett personalbyte har skett. Helt orimligt anser habiliteringen, självklart anser Universal Telecom.

Och inte nog med det – jag fick direkt nummer för sms, telefon och mail till Viktor. Det får vi inte på habiliteringen. Där måste man ringa/maila växeln (sms är lite för modernt tror jag, man kan ju inte ens få smspåminnelser på inbokade tider)

Tack Viktor för ditt mail.

När sonen växte upp fick vi alltid höra att den negativa sidan av inkludering var brist på kompisar och att han skulle blir ensam. Hur blev det då?

Förskoletiden – inkluderande
Under förskoletiden lekte sonen med de andra barnen på förskolan. Ofta bredvidlekar och inte alltid med. Han följde sin åldersgrupp. Han hade inte med kompisar hem, men det hade inte tvillingsyrran heller så det får lov att anses som normalt.
På fritiden umgicks vi med bekanta med barn i liknande ålder och han var med. Vi gick på barnrytmik och friluftsfrämjandets verksamheter, där fick han vara med fullt ut.

Förskoletiden – särverksamhet
Vi umgicks en hel del med ett par familjer med barn med Downs syndrom. Vår son drogs aldrig direkt till de barnen utan det var enbart bredvidlekar.
Habiliteringen erbjöd bad i grupp. Vid ena perioden var det jämngamla barn med Downs syndrom. Han tydde sig inte mer till dem än till andra barn. Vid den andra perioden var många års åldersskillnad mellan sonen och de andra deltagarna som var betydligt äldre.

Tidiga skolåldern – inkluderande
Han gick i en liten grundskoleklass och var fullt inkluderad. Det fanns oftast en assistent i klassen. Sonen lekte buslekar och deltog ofta i rasterna. Under perioder drog han sig undan. Fram till åk 3 gick bäst därefter var det svårare för honom att hänga med, men han verkade inte bekymrad.
På fritiden ordnade vi kompisutflykter och han lekte en stund med sina klasskompisar när de var över för att leka med syrran. Ibland hade han kompis över, men han tröttnade tyvärr fort så det var lite knepigt. Han var bjuden på kalas under de första åren. Han tränade Aikido, simning, fotboll och tillslut även Hockey. Allt i vanliga grupper/lag.

Tidiga skolåldern – särverksamhet
Fortfarande umgänge med andra familjer, lite mer sporadiskt men ändå. Inga fler särgrupper alls.

Senare delen av grundskolan – inkluderande
Han byter skola och den sociala inkluderingen ökar igen. Han blir, framför allt under högstadiet, en i gänget. Han är betydligt med social själv och säger att han har många kompisar. Loven börjar bli ett problem – för första gången verkar han ensam. Däremot verkar han inte uppfatta de som ett problem att han inte har kompisar med hem. Han är ofta trött efter en skoldag.

Senare delen av grundskolan – särverksamhet
I åk 8 börjar en annan pojke med Downs syndrom på skolan och de hänger mest på fritids. De känner varandra och växer varandra allt närmare. De blir som en liten tillsynsgrupp bara de.
Han blir för stor för att vara med i hockeyskolan och det blidas ett särlag åt honom, från att tidigare varit i ett lag med 30 ungar är det nu 2-5 spelare.
Han börjar fotboll igen, i ett särlag, tillsammans med sin kompis.
I simningen får han inte längre vara med i vanliga grupper utan hänvisas till en mycket mindre grupp.

Gymnasiet – inkluderande
Han är bara inkluderad i sin familj. Han är ofta ensam.

Gymnasiet – särverksamhet
I skolan finns nu bara en handfull elever de är ofta bara 2-3 tillsammans i en klass. Alla elever på skolan är killar. Han spelar ofta spel på sin Ipad eller läser böcker på rasterna Han umgås inte alls med klasskompisar på fritiden.
Fotboll, simning och hockey fortsätter i särgrupper.
För tillsyn är han nu i en grupp. Det är väldigt få andra tonåringar där. Idag (studiedag) var det två andra där – mycket yngre än honom. Han känner inte dem som är på fritidsklubben alls.

När vi lämnade inkluderingen krympte hans värld avsevärt. Så här kan vi inte ha det? Hur löser vi det?

Brasklapp:
Det här inlägget handlar bara om erfarenheter av “den sociala biten” och hur den har krympt avsevärt av att välja “sär”. Jag går inte in på de olika bra respektive dåliga aspekterna av de olika sammanhangen. Drar du sådana slutsatser får de stå för dig.

Vi har fått handledning av åtskilligaexperter genom åren.

0-2 år ligger fokus hela tiden på att teckna. Utöver tecken är det Karlstadmodellen som gäller, dock utan handledning utan bara ett försök att följa första boken. Sonen svarar inte på träningen utan drar sig tillbaka.

2 år -> Communicating Partners Program (av James MacDonald) blir huvudsaklig metod. Handledning av James MacDonald själv. Sonen svarar bra på metoden och blir snabbt mer utåtriktad och kommunikativ, framstegen fortsätter men avtar under skolåren. Används under senare år för att överföra kunskaper till vardagen. Communicating Partners Program bygger delvis på samma grund som Hanen och Floortime.

5 år – klassisk amerikansk talträning i amerikansk skola. Logopeden utgår ifrån att de ljud han gör är svenska. Han gör stora framsteg och börjar prata mer svenska och engelska.

6 år – svensk talpedagog. Jobbar med Grafon. Han gör framsteg när det gäller uttal av enskilda ljud. Vi fortsätter på egen hand när hon inte längre vill jobba med honom, hon såg aldrig framstegen och tyckte inte hon hade kompetens.

7-9 – ny talpedagog i skolan som jobbar med Karlstadmodellen. Hon anser inte att han kan utveckla sitt tal utan jobbar med munmotorik och ändelser. Men ger också sonen små stavelseramsor. Hans tal utvecklas med stavelseramsorna, men varken munmotorik eller böjningar ändras (alltså han fortsätter att använda verb i grundform och substantiv i bestämd form).

9-11 år – handledare i Karlstadmodellen anlitas, ingen effekt alls på språket. Hon tycker att hans tal är tydligare när han tecknar. Vi uppmuntras att teckna småord och ändelser.

11-12 år – logopeder som arbetar med Talktools. Vi följer hela programmet med stort flit då sonen gillar det. Ingen effekt på språket. Hans munmotorik blir däremot avsevärt bättre.

13-16 år Logopeder som använder i huvudsak Praxis (med bokstäver istället för bilder). Mycket stora framsteg. Han lär sig alla ljud, t.o.m. R!

Sen måste jag tillägga att all form av lästräning han gjort hemma och i skolan också har haft effekt på talet.

Och så en brasklapp på slutet. Det är ingens fel att visa saker funkat och andra inte. Det här är min uppfattning. Poängen att skriva detta är för att förtydliga för oss (en längre mer detaljerad men personlig version finns). Ingen som har varit inblandad behöver känna sig påhoppad. Det finns massor utanför språkträningen som också påverkat.

Åka slalom är något som jag inte gjort så ofta. Första gången som tonåring med skolan och sedan några gånger när jag själv skaffat körkort och bil (då åkte vi till Storstenshöjden och bara dagsturer). När barnen föddes blev det ett avbrott och det kom ju fler barn – bebis i backen var inte för mig. När yngsta var 5 år var det dags. Sonen hade då hunnit bli 14 år. Då blev det en dag i Romme som är betydligt närmare där vi nu bor. Första åket var en svettig dag. Första gången även för de andra två systrarna – puh! Sonen var också en plåga måste jag säga. Ibland störtlopp, en hel del vurpor och sen oförmåga att ens FÖRSÖKA ställa sig upp. Det gick – även om man inte kan säga att det gick bra så gick det.
Året efter gick det inte mycket bättre, fast jo, lite bättre var det – inte störtlopp in i liftkön lika många gånger. Det var däremot alldeles för lite djävlaranamma. Även detta år räckte en dag. Och detta året hade en av systrarna större problem.
Jaha, vad gör föräldrarna då tredje året? Åker till SÄLEN!!! Bara 3 dagar, men i alla fall. Vi hade nog inte gjort det om det inte hade varit för att vi blev bjudna till vänner (med barn med Downs syndrom). Det gick förvånansvärt bra redan första dagen. Och bättre blev det. Vi fick lite hjälp också av våra vänner och sonens kompis funkade fint som draghjälp. Tre dagar var dock lite för mycket för den otränade mamman.

I år är han alltså 17 år och det är 4:de året vi åker skidor. Det blev en dag i Romme vilket passar vår “ork-nivå” just nu. Inga problem alls. Lugnt åk, bromsar och svänger, tar sig upp när han trillar. Det funkade finfint.

Och vad funderade jag på i liften? Vem åker med honom när han är vuxen? Jag sa det tydligen halvhögt för hans tvillingsyster svarade direkt; “Det gör jag”

Och varför skriver jag inlägget? Tja, för att bevisa att det GÅR. Även om man har Downs syndrom, även om man är tonåring första gången.

Sonen är nyss hemkommen från klubbtävlingen i simning. Det gick riktigt bra idag. Gjorde personbästa 25m bröst! Det är viktigt att de han simmar mot är lika snabba som han – då hänger han med. Drar de ifrån så sackar han efter och gör inte sitt bästa. Än dyker han inte i vid starten och tappar flera sekunder. Det är verkligen nått han behöver träna på. Nästa tävling är Särskolornas Sim-DM i mars. Hoppas på att det är nån till klubbtävling under våren, eller annan tävling han kan åka på (hur sjutton tar man reda på det?) innan Special Olympics Games i Göteborg i juni.

Vår son har gått grundskolan i vanlig grundskoleklass, inskriven i grundskolan och gått ut med grundskolebetyg. Det är inte speciellt vanligt – men inte unikt på något sätt.

Först och främst har vi de som började bana väg före oss. 4 mammor hade jag kontakt med när sonen var yngre (två har jag fortfarande kontakt med) och ytterligare två träffade jag. Deras barn var några år äldre än vår son.

Utöver dessa har jag träffat ytterligare 2 föräldrar som passerat hela grundskolan. Och så läst om en annan i tidningen. Så där har vi 8 personer.

Sen har vi en av sonens idrottsvänner som, precis som sonen, slutade nian i somras.

Och så känner jag ytterligare 2 som just nu går på högstadiet.

Men då är det bara de som JAG känner till och som är inskrivna i grundskolan. Hur många med Downs syndrom som har gått i vanliga grundskoleklasser hela sin skoltid finns det ingen statistik över.

Så visst, med tanke på att det föds 100 barn med Downs syndrom varje år så är det försvinnande lite…. men inte unikt.

Bildtext: Sonen hade även spanska i grundskolan. Prata spanska kunde han inte – men det hindrar ju inte att man deltar i kommunikationsövningar! Sonen har fraserna i sin Ipod, medan hans klasskamrat har dem i boken. Full delaktighet – på sin nivå.

När jag skriver det här är det viktigt att förstå att de ungdomarna (eller nu vuxna) som jag refererar till inte alla är lika eller “superstjärnor”. Några av dem bra språklig förmåga – andra har svårt att göra sig förstådda. Någon har knappt någon utvecklingsstörning all – de flesta har en måttlig (precis som de flesta med Downs syndrom. Det de har gemensamt är att de har föräldrar som inte valt särskola – det är allt. Det enskilda barnets förmågor har ingenting med förmågan att gå grundskola att göra. Inställningen hos vuxna runt omkring barnet har däremot ALLT med barnets möjligheter att göra.

Man kan ju tro att jag borde veta mailadressen för avvikelserapporter med skolskjutsen nu, men icke… bäst jag lägger upp länken så jag slipper leta:
http://www.ltv.se/Kollektivtrafik/kontakta-oss/avvikelserapportering/

Här kommer några nya teckenillustrationer:

1. Manet
2. Inkludera
3. Stöna
4. Uthärda/Genomgå
5. Öde (som vi använder för att teckna “karga”)

Det är ok att använda och sprida dessa bilder så länge du anger källa. Har du nån nytta av dem är allt jag kräver ett tack i kommentarerna…

Nu tar vi ett steg åt sidan… och ändå inte. Kälkhockey har egentligen inget med Downs syndrom att göra och sonen tycks tycka bättre om ishockey på skridskor. Jag har liksom fått det här med kälkhockey i knät.

Hur gick det till?

Det börjar med uppmaningar från andra aktiva i Sala HK. Nog borde vi ha kälkhockey i Silver Bullets också? Tror inte riktigt alla förstod skillnaden mellan kälkhockey och Special hockey i början. Jag viftade i princip bort det med att, vi kan ha det om någon är intresserad av att driva det. Jag hade fullt upp med det jag ville driva.
Sedan fick en av våra spelare problem med leder och smärtan gjorde att han inte kunde lira längre. SÅ kan vi ju inte ha det! Jag kontaktade Stefan på Västmanlands parasportsförbund som vidarebefordrade kontakten till Jocke i Eskilstuna. Av Jocke fick vi låna en riktigt gammal kälke som ingen var intresserad av. Den må vara gammal och inte alls lika snabb och smidig som de nya, men den gjorde HELA skillnaden för vår spelare som plötsligt kunde vara med igen.
Sedan bestämde styrelsen för Sala HK att man skulle söka pengar för att köpa kälkar. Jo, jag satt visserligen i styrelsen vid tidpunkten, men det var inte på mitt initiativ. Vi fick också 71.000 och plötsligt blev det mitt jobb att ordna det. Efter mycket om och men kom de 10 kälkarna strax efter nyår. Den 17/1 hade introdag tillsammans med Christian Hedberg från landslaget. Under tiden började också ena dottern spela kälkhockey ibland. Och nu har jag startat upp särskilda träningar för kälkhockeyn också, men där är det väldigt tomt än så länge…. Jag ser det som motion och ett sätt att lära mig så att jag kan vara bättre tränare för de 2 som använder kälke i Silver Bullets.

Sonen fick äran att ta emot checken för klubbens räkning.

Vad har jag lärt mig då?

Bladen ska sitta långt fram. Längre fram än man tror. Det är bekvämare att ha mer böjda knän än man tror man ska ha.

Sitter man inte fast ordentligt är det svårt att komma upp när man trillar. Trixet är att luta sig framåt och sen trycka sig upp. Ibland är det lätt ibland är det svårt.

Klubborna, våra klubbor tror jag är Velocity 85 cm, den är i längsta laget och de borde kortas av lite. Nu är det nog bra med lite olika längd för jag kan tänka mig att det är en smaksak också. Klubborna ska lindas… från skaftet och ner till bladet, eller var det tvärt om? Vi har träklubbor (billigaste sorten), det duger till utlåningsutrustning.

Våra kälkar (alltså klubbens) heter Rev Force 1 och är väldigt inställningsbara nybörjarkälkar. Det är fantastiskt hur stor skillnad det är på dessa och den gamla vi tidigare lånat. Just nu är alla inställda på “nybörjarläge”, med brett mellan bladen på undersidan. Så småning om får vi nog smalna av en del av dem. Vi har flera olika storlekar för byttan man sitter i ska passa rumpan så bra som möjligt.
Den där böjen som sitter längst fram, den är ett stöd när man går i och ur, den ska inte vara i isen när man åker.
Det som saknas är överbenskydd. Jag visste inte ens att man skulle haft det. Nu fick vi tipset att sätta fast 2 vikbara skärbrädor i plast istället. Det funkar tydligen lika väl.

På tal om skydd. När man åker har man alla skydd utom hockeybyxor, viktigast utöver hjälm är armbågsskydd. Som skor rekommenderas skridskor utan skenor! Allså mpntera bort skenorna på ett par gamla grillor och du har bra skor. Man ska ha skor som ger fötter och anklar bra skydd för att minimera skador (det är hockey vi talar om…. ). Jag har ett par hårda vinterkängor just nu och det känns säkert.

Så småning om ska skenorna slipas. Tack och lov var en slipkunnig aktiv medlem med på introdagen så vi fick lite råd. De ska inte riktigt slipas som vanliga skridskor, tyvärr kommer jag inte alls ihåg hur det skulle gå till. De ska vara vassare och rakare tror jag.

Ok, till själva åkandet. Svänga gör man genom att luta sig åt rätt håll. Man kan sätta näven eller klubban i isen så man inte välter (för det är lätt hänt). För att få stopp på den så man inte brakar rakt in i sargen (inte särskilt bra för benen). så liksom vickar man till med höfterna. Jag välter nästan varje gång än så länge, men man måste väl få in rätta knycken.
Det här med att åka med pucken skiljer sig verkligen från vanlig hockey. Du har ju två klubbor som du dessutom tar fart med. Han man pucken på ena och fart med en andra åker man i cirklar… . Det jag testat mig fram är att sätta fart på pucken, åka efter sp man själv har fart och sen passa sig skälv under kälken tills farten avtar. Då skjuter jag iväg pucken en bit igen och tar fart efter. Rätt eller fel… tja vad vet jag.

Regler

Jag vet inte så mycket om regler i kälkhockey (kanske för att jag är urusel på regler i vanlig Hockey också). Det är i princip samma regler. Det finns ett viktigt tillägg, T-ing är förbjudet. Alltså att åka in i en annan spelar i 90% grader mod dennes kälke. Orsaken är att det faktiskt är farligt för man kan skada den andres ben illa.

Vad vill jag lära mig mer?

Jag vill veta hur man tränar omväxlande. När det gäller hockey på skridskor är jag mycket bättre på att ordna omväxlande övningar, det går säkert på kälke också, men jag saknar en “ledarpärm” för kälkhockeyn, med goda exempel. Vare bra om alla ni som kan det här kunde lägga upp exempel på övningar på youtube så vi nybörjare har en chans.
Det hänger också ihop med viljan att inkludera och kombinera på Silver Bullets träningar.

Så här svänger man….

Jag kanske borde skriva om nått annat än ishockey. Men det var antingen det eller “hab-eländet” och vem vill grotta ner sig i elände? Jag väljer det positiva istället.

Den ena nyheten är att det i år bildats ett lag i Finland! Grattis Finland! Vi är nu tre lag i norden så det vore väl själva f-n om vi inte kunde ordna en cup?

https://www.facebook.com/SpecialHockeyKKP/

Och då kommer vi direkt över till den andra springande punkten… om vi ska spela mot dem så behöver vi ha ett helt lag! Just nu har vi 3 aktiva spelare på skridskor och 2 på kälke. 1 kommer ibland, men är inte intresserad av match. Ytterligare 2 är på ingång och vi hoppas att de stannar kvar. Inte precis ett fullt lag. Vi behöver fördubbla vårt antal.
Jag vet inte riktigt hur vi ska göra för att locka fler spelare, alla tips är välkomna. Det jag gör nu är att tala om hur fantastiskt roligt det är. Och sprider bilder som dessa från dagens träning.

Så det där med att den nästan är slut…. i mars smälter kommunen isen och vi står på barmark 🙁 Men det positiva är att vi faktiskt har flera tillfällen kvar och det kostar inget att vara med så här i sluttampen. Så då kommer min avslutande fråga till er läsare:

Vem av er kommer och testar nästa träning?

Ja, jag vet att jag tjatar om ishockey, men det verkar som att det är så många som tänker precis som i titeln på detta inlägg. Det gäller att de som finns runt om förstå varför så att de inte ska hindra, utan uppmuntra ishockey.

För alla som bor utom räckhåll från Sala är steget större eftersom det inte finns någon färdig verksamhet. Det finns dock mammor och pappor därute som faktiskt redan är insyltade i hockeyvärlden – med de andra barnen! Ni han göra en jätteinsats genom att ordna tillfällen även för syskonet med funktionsnedsättning.

Nu över till själva nyttan med ishockey. Under de år som vi har tränat har jag noterat följande:

* Balans – självklart tränar våra spelare balansen, det gäller oavsett om de använder skridskor eller kälkar.

* Motion och ökad rörlighet – de flesta av våra spelare är fysiskt aktiva och tränar även andra idrotter, några tränar bara ishockey. Alla möjligheter till fysisk aktivitet är viktiga, särskilt när utbudet av aktiviteter är litet.

* Språkligt – träningen blir en övning i att följa instruktioner, vissa har kommit längre än andra. Det kommer också till nya begrepp och sammanhang för språklig interaktion. Spelarna får tillgång till pratkartor och TAKK, men också hockeyn egna tecken och symboler.

* Tålamod och hänsyn – våra spelare är på olika nivåer och vissa behöver mer tid än andra. Som ledare stöttar vi hela tiden i att visa hänsyn för varandra. För vissa är det en övning att ta motgångar och se framgångar och att glädjas åt varandra.

* Kamratskap och delaktighet – självklart blir det här en viktig del. Vissa spelare tycks inte “intresserade” men upplever i själva verket stor delaktighet. Det är spelarnas upplevelse som är det viktiga.

* koordination – titta på pucken, vart ska den? Håll i klubban. Vänd dig om och skut. Oj vad mycket det kan vara att tänka på

* Utmaningar – det är genom utmaningar som våra spelare utvecklas. De får stöd i att våga och känner hur de lyckas.

Nyttan med hockey är stor – testa får du se!

Jag testade att göra snabba enkla teckenblad av den typen vi använde i förskolans teckenpärm. Den här gången var det inget vi behövde, utan jag ville testa hur det skulle bli. Rätt ok, men inte perfekt.
Lägger ut dem här ändå om nån behöver.

Alla 14 bilderna hittar du här:

Har du nån nytta av detta? Då räcker ett tack i kommentarerna.

Sonen spelar ishockey. En särskild gren som kallas Special Hockey. Man spelar med vanlig utrustning (=skridskor), men med anpassade regler. Det är ett lyft för honom, men han behöver både med- och motspelare. Det verkar som svenskar i allmänhet inte tror att man kan spela hockey om man har en utvecklingsstörning…. underligt.

Ibland väljer sonen att använda kälke istället och alltså spela kälkhockey. Hans hockeyklubb, Sala HK har just köpt in nya hockeykälkar för utlåning. Sonen har smygtestat, med den 17/1 går den första starten av stapleln, med besök av landslagsspelare och introduktion. Vill du komma den 17:de (eller nån annan söndag innan ishallen stänger) så är du varmt välkommen! Mer information finns här.

Vi har kommit igång med nya logopeden. Vid senaste besöket i november fick vi två områden att jobba på:

1. konsonantkombination SK (uttalat s-k, inte sj-ljud)
2. jobba bort “avfärgning” (finns säkert en fin korrekt term, men det är när han råkar byta ut ett ljud mot ett som fanns i ordet innan).

För mål två har vi fått ord/bilder att jobba utifrån (uppsättningar både med och utan text) och instruktioner enligt följande:
1. öva på orden enskilt, använd bara text på svåra ord
2. Startfraser av typen “Jag fick….” “jag ser…” “det är en/ett….”
3. använd orden för att skapa meningar

Vi har fokuserat på 1 och 3. De ord han kunde bra redan från början har vi kombinerat till meningar. Han tycker att det är ganska kul när han får ord som “höna” och “köra”. För övriga ord är det 1:an som gäller – just nu med text ( ta bort texten vartefter han KAN orden med text).

Dels har jag bara visat kort och han säger vad det är på bilden. Det använder vi som uppvärmning (och bedömning för att se vilka ord som är svåra just idag). Sedan har vi provat 2 olika spel (men kommer nog att variera framöver – innovativa nytänkande förslag mottages gärna):
1. Snicksnacksnokens 1,2,3,4-spelplan med 1-2-3-tärning. Fyra av dagens svåra ord i rutorna (ju svårare desto högre upp). Slå tärningen och gå. Säg ordet som har samma siffra som cirkeln man hamnade på – säg det lika många gånger som tärningen visar.
Längre fram kan vi lägga högar med kort på de olika siffrorna, men då blir det mer repetition, nu är det intensivträning.
2. Tärnings-lotto. Var sin bricka och alla kort upp och ner på bordet. Ta ett kort. Den som har just det kortet slår tärningen, säger ordet så många gånger som tärningen visar och får kortet. Här kan vi utveckla genom att klippa isär de stora korten så att han får precis de ord han behöver öva på.

För mål ett har vi bara en övning och det är fonemkort och vokalkort från Hattenförlag. Egentligen borde vi gå vidare till ord med SK i men jag har inte haft tid att ordna det.

Sedan har vi två orelaterade övningar som båda syftar till fritt meningsskapande.

Den ena är en stor hög färgglada kort med alla möjliga begrepp (korten heter OH-kort och har vuxnare motiv) och en en “enkel grammatik delux”. Vänd ett kort och skapa en mening – jag stöttar så meningen blir korrekt utan att tumma på innehållet som är helt och hållet hans.

Och sist Hockey/simning (på bilden bara hockey, men vi har en identisk för simning), begrepp och meningar. Materialet är egenhändigt skapat och består av en simhall och en ishall och Kalle Ankafigurer som badar och åker skridskor samt ordkort för olika saker i ishallen resp. simhallen. Han brukar lägga ut ordkorten (eller numera be om den och han får dem bara om han säger dem begripligt). Sen får han gubbar att lägga ut och säga nån mening till. Idag hamnade alla i båset med kommentaren “…. har ingen hjälm”. Idag började vi också med en pratbubbla. Alltså jag lägger en pratbubbla bredvid någon och säger något och sen hår han prata för en annan. Det fungerade MYCKET bättre än sist vi provade!

Det omöjliga är möjligt! Det finns en massa saker jag trodde skulle vara omöjliga för sonen, men han överbevisar mig ständigt för jag tror på honom och på att göra det omöjliga.

Låt året som kommer bli året då alla människor med downs syndrom i alla åldrar spränger de förväntade murarna och visar vägen bortom stereotyperna!

Så fort du noterar nått som stigmatiserar, vända och ta en annan väg. Vägra låta ditt barn hamna i ett fack.

Logopeden föreslår:

“Personer som omfattas av LSS befinner sig i en oerhört utsatt situation. Tillsynen under 2010 som vi avrapporterar i dag täcker bara en begränsad del av LSS-­området. Det finns en överhängande risk att övergreppen och missförhållandena är fler än de vi upptäckt. Tillsynen inom området behöver därför förstärkas.”
Källa: DN.

“Tvångsmatning med nackgrepp, inlåsning på toaletter och drogpåverkad personal, Missförhållandena är många….”
k’lla: GP

“När hon öppnar dörren ser hon hur tre män i skolans personal sitter på Oscar som ligger på mage mot golvet.”
Källa: SpecialNest

Människor med utvecklingsstörning och språkstörning befinner sig i en mycket utsatt situation. Övergrepp inom verksamheter för dessa människor förekommer tyvärr. Dessutom är mörkertalet mycket stort. Det är inte mycket vi som anhöriga kan göra åt detta, men lite kan vi i alla fall göra. Vi kan besöka verksamheten, både innan vi släpper in vårt barn där och när hen befinner sig där. Eller kan vi? Hur kommer det sig att vi ibland blir nekade? Med tanke på att övergrepp förekommer och inte alltid rapporteras blir jag mycket misstänksam. Det är uppenbart att man försöker dölja något. Vad? Grova kränkningar och våld?

Följer du bloggen vet du vilken vånda och ångest som ligger bakom övergången mellan grundskola och gymnasium. Så mycket fördomar och kränkningar som sonen och vi blivit utsatta för under den här processen har vi aldrig förr varit med om. Men nu lider första terminen på gymnasiet mot sitt slut i alla fall. För ett halvår sedan visste vi inte ens om han skulle gå på gymnasiet ö.h.t.

Han hamnade tillslut på Salbohedsskolans individuella gymnasiesärskoleprogram. Det var inte ett val – det var det enda möjliga (officiellt var han välkommen till ytterligare två skolor, men det var uppenbart att han skulle må dåligt på de skolorna).

Efter en knapp termin tror jag att detta var ett bra val. Han har fått göra väldigt många olika saker:

Allt är inte perfekt, men vi kan andas ut och ta ett steg tillbaka (i alla fall på den här punkten)