Jag känner att jag vill skriva något om att våga utmana, men tankarna vill inte riktigt samla sig. Jag provar att skriva ändå så får vi se hur osammanhängande det blir.
Att våga utmana handlar om flera olika saker och om en enda sak. Det handlar om att vägra begränsa sitt barn bara för att barnet har särskilda behov. För att vägra begränsa måste man våga utmana.
Man måste våga utmana sig själv som förälder (eller personal/anhörig också för den delen) – hela tiden se till att man inte begränsar men också knuffa ungen ur boet. Jag menar inte bara flytta hemifrån utan att prova saker som jag som förälder finner skrämmande eller obekvämt, men som skulle berika mitt barn. Det är förstås oavsett om mitt barn är 3 år eller 30 år, det finns alltid saker man gör som förälder som begränsar istället för att utmana. Men vi måste också våga blunda när barnet faktiskt testar det där som vi räds.
Man måste våga utmana sitt barn. Människan är funtad så att förändringar är något vi undviker. Man ger sig inte frivilligt ut i det okända. Där måste vi som föräldrar utmana våra barn. Prova nya saker, vistas i nya miljöer, träffa nya människor. Vi måste uppmuntra och locka och framför allt ge möjligheter. Vi måste finnas där till stöd.
Man måste våga utmana välfärdssamhället. Det här är kanske det svåraste. Våra barn är placerade i ett fack. Det finns saker det är ok att man gör (handikappridning t.ex.) och saker man inte “ska” (rida i en vanlig grupp). Det finns saker som förväntas av dem (dåligt immunförsvar t.ex. trots att det bara gäller 50%) och saker de absolut inte förväntas klara av (ta körkort). Låt inte välfärdssamhällets fördommar begränsa ditt barn – kräv att de stöttar istället! En bakomliggande grundidé är att det är SYND om oss föräldrar och SYND om barnet. Mycket av välfärdssamhällets stöd utgår just ifrån det – det är också en väldigt nedlåtande idé som begränsar otroligt mycket. Ditt barn har ingen advokat utöver dig – du måste våga utmana samhället också!
 |
 |
Nja, blev inte sådär välskrivet som jag ville, men kanske, kanske har jag fått fram mitt budskap… eller vad tror du?
