Åka slalom är något som jag inte gjort så ofta. Första gången som tonåring med skolan och sedan några gånger när jag själv skaffat körkort och bil (då åkte vi till Storstenshöjden och bara dagsturer). När barnen föddes blev det ett avbrott och det kom ju fler barn – bebis i backen var inte för mig. När yngsta var 5 år var det dags. Sonen hade då hunnit bli 14 år. Då blev det en dag i Romme som är betydligt närmare där vi nu bor. Första åket var en svettig dag. Första gången även för de andra två systrarna – puh! Sonen var också en plåga måste jag säga. Ibland störtlopp, en hel del vurpor och sen oförmåga att ens FÖRSÖKA ställa sig upp. Det gick – även om man inte kan säga att det gick bra så gick det.
Året efter gick det inte mycket bättre, fast jo, lite bättre var det – inte störtlopp in i liftkön lika många gånger. Det var däremot alldeles för lite djävlaranamma. Även detta år räckte en dag. Och detta året hade en av systrarna större problem.
Jaha, vad gör föräldrarna då tredje året? Åker till SÄLEN!!! Bara 3 dagar, men i alla fall. Vi hade nog inte gjort det om det inte hade varit för att vi blev bjudna till vänner (med barn med Downs syndrom). Det gick förvånansvärt bra redan första dagen. Och bättre blev det. Vi fick lite hjälp också av våra vänner och sonens kompis funkade fint som draghjälp. Tre dagar var dock lite för mycket för den otränade mamman.
I år är han alltså 17 år och det är 4:de året vi åker skidor. Det blev en dag i Romme vilket passar vår “ork-nivå” just nu. Inga problem alls. Lugnt åk, bromsar och svänger, tar sig upp när han trillar. Det funkade finfint.
 |
 |
 |
 |
Och vad funderade jag på i liften? Vem åker med honom när han är vuxen? Jag sa det tydligen halvhögt för hans tvillingsyster svarade direkt; “Det gör jag”
Och varför skriver jag inlägget? Tja, för att bevisa att det GÅR. Även om man har Downs syndrom, även om man är tonåring första gången.
