21:an

Pratkartor och bildstöd är fantastiskt bra – när de är klara. Jag känner ingen som har bildbanker i den storleken vi har (både bilder och tecken), ändå ser det oftast ut så här när jag ska göra en begreppskarta:

Alla begrepp som jag har färdiga bilder/tecken till hoppar automatiskt upp. Alla saknade bilder måste letas upp antingen i bildbankerna (under andra namn) eller på nätet. Eller så måste jag rita och scanna in. Ärligt talat – det här sättet är tidskrävande.

Sen kommer oron gnagande – vem gör det här jobbet när jag är ute ur bilden? Vem bryr sig då så mycket att de offrar de timmar per karta som krävs?

Halloween blev lite systuga här hemma. Med tanke på att han inte haft textilslöjd sedan i femman så är resultatet fantastiskt.

Han har designat själv genom att själv välja vilka lappar han skulle ha och var de skulle ligga. Ramen var färdigklippta lappar och krav på att det skulle vara 4×6.

Sedan sy ihop. I början höll jag i tyget, sen höll han sin hand på min, sen guidade jag hans hand och till sist höll han själv. Jag nålade ihop före och han tog bort nålarna efter.

Jag pressade sömmar och han ändrade sin design och tillslut var det klart!

Vadd, bakstycke, kviltning och kantband får vi ta en annan dag.

(symaskinen som han använder är en Husqvarna 12, som tillverkades mellan 1935-1955)

Det är så fascinerande varje gång man här kommentarer som :

“inkludering är jättebra, men det funkar inte för vårt barn”

Inkludering betyder för mig att få vara delaktig, få kännas att man räknas, i en miljö där man mår bra och utvecklas.

“Det är jättebra att få vara delaktig i en miljö där man mår bra, med det fungerar inte för mitt barn”

Hmmmm…. dessa föräldrar måste ha en annan definition av inkludering än jag… hoppas jag.

Då kanske någon surt svarar:
ALLA BARN KLARAR INTE STORA GRUPPER!

Nä, det är många barn som inte klarar stora grupper, men inkludering betyder inte “stora grupper”. Att klumpa ihop alla barn i en stor grupp utan att ta hänsyn till deras individuella behov ÄR INTE inkludering. Att skapa två grupper, en större och en mindre kan vara inkludering (men bara om det är det som stödjer de individuella behoven). Att ha ett särskilt rum dit en elev/barn kan gå undan med en personal när mängden stimuli blir för mycket kan vara inkludering – om det är det som behövs.

Då kanske någon irriterat säger:
Det var bara särskolan/särskolans fritids/specialdagiset/särskilda undervisningsgruppen (eller vad det nu må vara) som erbjuder en mindre grupp som hen behöver.

ja, så illa kan det vara, men påstå för den sakens skull inte att det inte är inkludering som fungerar för ditt barn. Det som inte fungerar är att bli inkastad i en stor grupp utan hänsyn till henoms individuella behov!

“Vårt barn var inkluderat i grundskolan i flera år, sen fungerade det inte längre, hen blev utanför och fick inga kompisar”

En annan sådan där fascinerande kommentar. Det låter allvarligt, berätta mer, säger jag – hur ser en skoldag ut? Och föräldern berättar nått i stil med. Hen och assistenten går in i deras jobbarrum och jobbar med det de behöver. Ibland är hen med på rasten, ibland sitter de inne och lyssnar på musik. De går och äter lite tidigare för det blir jobbigt när det är livligt i matsalen, men de har lunchrast samtidigt (för då måste assistenten få ut sin lunch).
Men hallå! ropar jag – var är inkluderingen? Det där är en extremt liten särskoleklass. Inkludering måste utgå ifrån gemenskapen. Delta i morgonsamlingen, gå igenom dagen med resten. Delta i helklassundervisning (som GIVETVIS är anpassad så att hen kan delta), möjlighet att gå undan men BARA om det finns ett sådant behov och BARA när behovet finns. Så långt det är möjligt tillsammans med någon eller några klasskamrater.

“Vi inkluderar särskolans elever i vanliga klasser också, i alla fall de som klarar det och i de ämnen de klarar det”

En fascinerande kommentar från en lärare på en särskola på högstadiet. Hen tycks tro att inkludering handlar om att vara smart nog. Hen har inte förstått att inkludering handlar om ALLA. Den skolan har ingen inkludering what so ever.

Inkludering betyder inte “gå i grundskolans hus och tillhöra en klass”, inkludering betyder inte “vara i stor grupp”, inkludering betyder inte “klara sig utan stöd”

Så sluta missbruka ordet – använd det BARA när du menar det!

Ishockey är fantastiskt. Varje söndag tränar Sala Silver Bullets som är ett hockeylag för spelare med utvecklingsstörning, autism och liknande funktionsnedsättningar (vad som klassas som “liknande” är upp till var och en). Vi åker med vanliga skridskor (till skillnad från kälkhockey). Spelare i alla åldrar och kunskapsnivåer välkomna. För den som är nybörjare finns stöd att hålla i, för den som är bra på skridskor finns utmanande övningar.
Det finns skridskor upp till st. 38½, halsskydd, hjälmar och klubbor att låna utan kostnad.
Det finns plats för fler spelare så avsätt en söndag för att komma och prova!

http://www.laget.se/SHK_Specialhockeyteam

My son is 15 years old. We found out about his apraxia when he was 13, but has been aware of his severe speech disorder (he didn’t talk so anyone could understand). There are 3 major thing that has helped him:
1. Communicating Partners Program by Dr James MacDonald. His way of helping my child has made him social and interested in communicating, imitating and never giving up on communicating. That has helped him in doing a lot of practice at sounds.
2. learning another language. At the age of 5 we moved from Sweden to USA for one semester and he went to regular kindergarten. Learning English made him take a really good leap in speech even in Swedish. I cant explain why – maybe speech-center in the brain got a real good kick…
3. As a teenager we started with The Nuffield Centre Dyspraxia Programme modified to fit him. We might had been able to start a little earlier – but our son would not had the motivation before age of 10.

I do think inclusion has played a major part too as he is surrounded by talking peers that include him all day. If he would have been in the special education class recommended for him, non of his classmates would have talked. That would not have encouraged him to do so.

We have tried things that was a waste of time too, most so TalkTools (ORAL PLACEMENT THERAPY). This was a requirement from the SLP – without going through that program we would not get any help so we did 5-6 times a week for more than a year – no effect whatsoever for my son. This might be good for others though.

We have never given up on his speech and never will. That means a lot of fighting against those that are suppose to help – because they give up to easily.

Vi har långt kvar till ett samhälle där alla räknas. Idag damp det ner två tjocka buntar i brevlådan adresserad till tvillingarna. Det var information om gymnasiet som säkerligen gick hem till alla niondeklassare i hela landet. I den fanns lite information och en tjock katalog över gymnasieskolor i hela landet (långt ifrån alla skolor). Nyfiken som jag är kollade jag direkt efter gymnasiesärskolan. Jodå, i en katalog på över 200 sidor fanns faktiskt ett uppslag om gymnasiesärskolan, väldigt kort fakta och en liten trevlig artikel om en elev. Bra tänkte jag – alla räknas…. eller…. jag började bläddra igenom sidorna där gymnasieskolorna presenterar sig själva och hittade bara en skola som nämner att det finns gymnasiesärskola (men inte vilka inriktningar). Nu har jag verkligen inte gått igenom alla 100 sidor så det kan finnas fler. Jag gick tillbaka till uppslaget – fanns där information om hur man kunde gå vidare? Nej.

Hur skulle sonen uppleva dessa kataloger om han var snäppet mer medveten än han är? Många blivande gymnasiesärskoleelever ÄR fullständigt medvetna – hur upplever de att få en packe gymnasieinformation – bara för att inse att deras framtid nämns i förbifarten. Deras väg finns inte med specialtidningen om byggbranchen som medföljde trots att gymnasiesärskolan har byggprogram. Få (jag hittade bara en) går ut med att de har gymnasiesärskola, några av dem VET jag har det men de valde att inte skriva det. Hur känns det för våra ungdomar att få se att de knappast räknas?

Går man in på gymnasieguiden.se på nätet blir det tyvärr ännu sämre. Väljer jag t.ex. fordon. Kan jag sen inte välja särskola. Däremot går det att göra frisök på gymnasiesärskola – tack och lov.

Jag tycker inte att det finns en bov i dramat – bara en massa omedvetna människor som inte förstår vilka signaler de skickar ut. Hur kan vi hjälpa alla att öppna ögonen och visa att alla räknas? Jag tänker för min del skicka ett mail och tacka för uppslaget och rekommendera att de påminner sina annonsörer (=skolorna) att också nämna gymnasiesärskolan.

Det är ett tag sedan han slutade tjata. Han har nog greppat att vi inte tänker skaffa fler barn. Han har redan tre systrar varav två är yngre. Det där med syskon är intressant. Vet du att det faktiskt finn människor som tror att det är SYND om syskonen till ett barn med Downs syndrom? Det finns människor som gör ABORT bara för att de inte vill att ett äldre syskon ska få lida… vansinne! Hur kan man låta människor göra abort på så felaktiga grunder? Att ha ett syskon med downs syndrom är annorlunda – och helt normalt om det är det man har. Väldigt många människor jag känner som har barn med downs syndrom skaffar yngre syskon – skulle man göra det om syskon lider? Knappast!

Nåja, egentligen hade tänk att skriva om det här med att bli storebror istället. Sonen var 4 år och 3 månader när lillasyster M föddes. Vi förberedde genom att läsa en massa böcker om bebisar som föds och jag tror det var nu han fick en gravid Barbie-docka också. När Lilla M föddes – Oj oj oj vad stolt han var. Han började göra saker jag inte trodde han kunde – som att gå hela vägen till och från dagis – med handen på vagnen och ett stolt leende på läpparna. Det var lite jobbigt för han var fortfarande blöjbarn och orkade inte alltid gå – men det gick. Och han gick och “ammade” dockorna, det tog många år att få honom att inse att han aldrig skulle kunna göra det 😀

Sen tog det några år och när han var 8½ år föddes lillasyster K. Åter igen stolt storebror. Och återigen tog han ett mognadskliv framåt. Han började hjälpa till mer. Han ville ta ansvar för bebisen.

Att sen ha 3 systrar (den tredje är han tvilling – en minut äldre än honom) har han och kommer att ha nytta av hela livet.

Numicon har fått vila lite när vi fokuserat på annat, så idag testade jag hur han fixar målstolparna i handledningen för att se om något tappats – samtidigt som jag ökade svårighetsgraden lite.

1a. Visa eleven talblocket för 7 och be henom bygga talblocket med pluggar.

Jag visade talblocket, men när han tog pluggar så plockade jag undan för att se om han verkligen hade bilden i sig. Det hade han!

1b. Bygg talblocket för 9 med pluggar och be eleven välja rätt talblock.

Även här dolde jag det byggda medan han fick välja och det gick väldigt fort. Han behövde bara en sekunds kikande.

2. Gör ett mönster med varannan röd och varannan gul och be eleven kopiera mönstret.

Han tittade och sedan dolde jag mitt original medan han började bygga. Inga problem alls.

3. Gör ett mönster med blå-grön-blå-grön-blå-grön och be eleven fortsätta mönstret.

Jag försökte dölja, men det fick jag först inte. När han satt dit en blå och en grön fick jag dölja de jag satt. Sista pluggen skulle ha varit blå, men han satte två gröna. Jag lyfte bort så han kunde se hela, men han tyckte det var rätt. När jag sa att det var fel hittade han felet och rättade till det.

4b. Peka på olika talblock utan ordning och be eleven namnge.

Det var inga problem alls.

5. Låt eleven matcha sifferkort och talblock som inte ligger i ordning.

Inga problem.

6a. Visa sifferkortet med 8 och be eleven bygga talblocket med pluggar.

Inga problem trots att jag bara lät honom se kortet en mycket kort stund.

6b. Säg 10 och be eleven bygga talblocket med pluggar.

Inga problem trots att jag inte tecknade.

7. Be eleven göra ett upprepande mönster med pluggar.

Till min stora förvåning fattade han direkt (jag tecknade “upprepande”) och byggde helt rätt med varannan av två färger!

8a. Ge eleven talblocken för 3 och 4 och be henom att lägga ihop dem och tydligt säga hur hen gör (t.ex. tre plus fyra är lika mycket som sju)

Nä, här blev det stopp. Lägga ihop och komma fram till 7 gick bra, men säga – nä – de fraserna satt inte kvar längre. Dags att öva på dem helt enkelt. Funderar på om vi ska använda den klassiska tanketavlan till detta. Kanske med innehållet “symboler-talblock- fras-räknesaga” i rutorna.

De finns de som tror och uppmuntrar oss föräldrar att prata så mycket som möjligt med våra barn som inte själva pratar (eller bara pratar lite). Jag har mycket svårt att förstå den inställningen. Tänk dig att du ska lära dig ett helt nytt språk. Ett språk som du inte kan något av innan.

Vem vill du ha hjälp av?
Den som bara pratar på i flera minuter och sen undrar varför du inte också börjar prata.

eller

Den som säger ett ord i taget. Ord för sådan du och hen gör tillsammans eller ord för sådant ni ser eller hör tillsammans.

Sen finns det de som säger att så länge man tecknar samtidigt är det inget problem. Då blir det tydligare och man pratar långsammare. Ok… ta då och titta på ett teckenspråkstolkat program på TV utan ljud och text. Jag kan TAKK rätt bra, men jag lär mig ingenting av att göra det. Det går alldeles för fort. Man måste förstå att tecken också är ett språk – och ord man inte kände till. Få tecken är så enkla att ett barn som inte talar eller tecknar intuitivt förstår vad tecknet betyder.

Dr Jim brukar säga att om du sköljer ditt barn i språk riskerar du att dränka det – jag anser att det även gäller tecken.

Det bästa för oss har varit att försöka matcha vårt tal och tecknande till sonen med en nivå som HAN skulle kunna göra tillbaka till oss.

Sänk dig till barnets nivå, inte bara fysiskt – för det är på hans nivå ni får kontakt.

Här är en liten pratkarta kring Hockeyn:

Klart att jag önskar att mina barn ska ha det bästa av allt. Det gäller sonen likväl som hans systrar. Problemet är att man inte kan ha det som livsfilosofi – då går man under. Vi lever inte i ett samhälle där det bästa av allt är möjligt. När det gäller skolgången för sonen har det varit viktigt att prioritera:

Vad är viktigast för hela familjen just nu?

Vad är mest långsiktigt?

Enkla frågor att ställa, svåra att svara på. Det finns så mycket man önskar för sitt barn, det finns så mycket som är möjligt. Men vad är viktigast?

Det självklara svaret är att sonen ska trivas och utvecklas. Jaja, DET är enkelt att säga – men vad betyder det för just vår son och hans familj?

Vi tror på inkludering. Inte som ett ord för att säga att han tvingas in i en stor klass utan hjälp! Nä, inkludering för oss betyder naturligt delaktig, inte bara i skolan utan i familjen, på fritiden och i samhället. Så länge han var liten var det en enkel filosofi även om det krävde en del av oss, men ju äldre han blivit desto mer utmanande är det. För vad betyder det att vara delaktig när man är 15 år med utvecklingsstörning och grav språkstörning? Jag väljer att begränsa mina tankar till just skolan denna gång.

Inkludering har varit vårt huvud-direktiv. Det betyder att vi har tryckt för att han ska vara delaktig i samma saker som de andra eleverna i klassen arbetar med. Det betyder att vi granskat alla skäl till att “jobba utanför klassrummet” noga så att de inte gått emot vårt huvud-direktiv inkluderingen.

Under 1-5 fick han special-idrott. Först utanför skoldagen, men när det sedan lades på skoltid tackade vi nej för han skulle få gå ifrån under matematiken. Några veckor varje termin fick han träning av talpedagog. Ibland jobbade hon med hela klassen, men ofta jobbade hon enskilt med sonen. Vi funderade…. jo, det var korta begränsade perioder av intensivträning som kanske kunde gynna språket … han lämnade klassrummet. Annars skedde all anpassning i klassrummet inom ramen för undervisningen. Specialpedagogen hade han kontakt med i förskoleklassen, men hon och vi föräldrar hade väldigt olika prioriteringar. Hon funkade inte ihop med huvuddirektivet. Hon försvann ur bilden.

Under 5-9 (ny skola) blev det inkluderande perspektivet nästan större. De flesta i personalen ser vikten av inkludering, men det har tagit nya former. Går men i åk 9 och ligger på en lägre utvecklingsnivå är det svårt att hänga med så anpassningarna är större. I NO, SO och spanska läser han dock samma sak som övriga – på sin nivå. Specialpedagogen på skolan har inte varit inblandad mer än tillfälligt. Personalen på skolan använder mig som förälder att bolla frågor med och det är bra. Vi har släppt lite på huvuddirektivet i matte, engelska och svenska. och satt mål som inte är kopplade till vad de övriga läser. I idrott, bild och slöjd är han helt inkluderad. Anpassningarna ligger snarare på krav-nivå, än på utförande.

Nu går vi mot gymnasiet. Vi vet inte hur mycket av huvuddirektivet som följer med. Det finns andra delar som vi också vill prioritera som kan leda till större inkludering senare i livet; att ha ett yrke t.ex.

Men viktigaste faktorn för framgång har varit att inte fastna i detaljer som inte funkar utan hela tiden värderat hur viktiga de är för huvuddirektivet.

Använd denna som en daglig rutin och med tiden kommer ni att ha samtal, ditt barn får lära sig ord hen har användning för, och hen kommer att börja Läsa spontant.

Här är några idéer för ditt barns fotobok. Se det som något ni kommer att använda under en längre tid. Först genom att samspela kring (genom att peka och göra ljud eller gester), sedan något att ha ljud-samtal kring, för att sen börja benämna ord och ha turtagande konversationer, och alltid för att njuta av er tid tillsammans.

Du kan skriva ett eller två ord i fetstil under bilden, eftersom barn ofta
läsa på egen hand. Fokusera inte på orden eller att barnet ska läsa. Istället ska du satsa på samspelet tillsammans med barnet för att träna kommunikation.

Vilka bilder ska du välja?

Ett barns första KOMMUNIKATIV SPRÅK består av vad han gör, ser och upplever i vardagen hemma. En annan bok kan omfatta bilder av aktiviteter barnet gör på förskolan eller skolan.
De första orden ett barn behöver är inte fakta-ord som siffror, bokstäver, färger,
former osv. De första orden är sådana att barnet har omkring sig och skulle kunna prata om ofta om hen kunde prata.

Människor — han har goda relationer med.
verb — saker han gör regelbundet i vardagen.
saker — de saker han leker med eller använder regelbundet.
Händelser — de vanligaste aktiviteter han gör både ensam och tillsammans med andra.
Känslor — glädje, sorg, överraskning, etc. kan skapa rika ”samtal”.
Dagliga rutiner — regelbundna händelser som bad tid, läggdags, att hjälpa
runt huset.

Låt orden kommer från vad barnet ser på bilderna — undvika frågan “vad är det?” Låt barnet styra, sedan hjälp honom ett nästa steg för det han ser — ljud för handlingar, ord för ljud, kombination av ord för enstaka ord.
Turas om vid varje steg så barnet lär sig att kommunicera med andra, inte bara själva orden.

Försök att ha samtal kring allt barnet gör.

Samtal med gester — När barnet pekar på något, pekar du också och ger honom ett ljud som passar.

Samtal med ljud — turas om att gör ljud som han gör och sedan ändra dem lite för att hjälpa barnet utveckla sitt ljudande till nya ljud.

Samtal med ljud-ord – turas om att göra de ordlika ljud barnet och ge honom det rätta ordet genom att säga det. Han kommer att ta sig tid att säga ord tydligare; ditt jobb är att ge honom ordet och vänta på något som låter lite lite närmare och uppmuntra det.

Låt oss veta hur det fungerar; det finns inget slut på samtalsämnen.

Jim MacDonald

Bilden tillhör 21.appelklyftig.com och föreställer vår son som tittar i sin fotobok som 4 åring tillsammans med en av förskollärarna på förskolan. Valde bilden för att hylla deras arbete.

Känslan när kommunikationen kommer igång men talet liksom halkar efter och är obegripligt är en mycket bekant känsla för mig. Jag har i perioder oroat mig väldigt mycket. Hur vi än tränade och tränade så kom liksom inte talet.

Nu i efterhand så kan jag se hur mycket annat vi fick med vårt medvetna samspelande – en kille som kan ta för sig och uttrycka sig på sitt sätt när han vill. En kille som inte ger upp och som kan vara riktigt social (han är ju tonåring så det där varierar). Men det här inlägget ska handla om talet.

Och då vill jag börja med en sak Dr Jim lärde mig:
Om du går och väntar på talet missar du massor av tillfällen att träna det. Talet kommer först när barnet är redo för det – innan dess måste han träna turtagning med gester och ljud. Massor av ljud och ännu mera ljud. Du måste hela tiden härma och uppmuntra hans ljud, annars förstår han inte att de är viktiga att träna på.

Det där låter enkelt men det är det inte. Jag satte upp några små regler för mig själv:
1. Härma alla hans ljud och invänta hans “svar”
2. Bemöt alla ljud som ord så att han får direkt återkoppling.
3. Ge honom ord för sådan han kommunicerade utan ord.

Minns en gång när vi lekte på gräsmattan. Han var inte mer än en tvärhand hög (4 år kanske). Vad vi lekte vet jag inte. Kanske tränade vi på orden sparka, träff och miss med en fotboll? I så fall sa jag helt enkelt sparka när han sparkade och sparkade inte iväg bollen till honom förrän han sa det också. Hur som helst sa han något helt oväntat. Jag härmade och väntade – han upprepade det igen – jag, som inte alls visste vad han sa, sa JA och härmade igen glatt. Han log stort tog min hand och gick in. Förbryllad följde jag med. Han satte sig glatt i soffan – jag hade tydligen lovat film!!!! 😀

Talet kommer, men man måste få träna på ljud och stavelser i leken väldigt mycket först. Det går att göra på olika vis, men för vår son var samspel och lek det bästa sättet när han var liten.

Det här är min son.
Han är 15 år.
Han är en fena på you tube.
Han är bra på bild
Han är simmare.
Han är trummis.
Han är bästa kompis med A.

Andra kanske säger att han är utvecklingsstörd eller att han har Downs syndrom.

Själv säger han att han är hockeyspelare.

Och det är det som är viktigt – det man bygger sin identitet ska inte vara det som andra ser som fel och brister – man ska bygga sin identitet på sådant som är roligt och som man känner sig stolt över.

Det här är min son – han är hockeyspelare!

Jag ber om er hjälp.

Jag oroar mig mycket över svårigheten att nå ut med information om hur föräldrarna kan göra det bästa arbetet hemma för att hjälpa barnen att bli sociala och kommunikativa. Jag får höra hur föräldrar är övertygade om att det bästa är att låta barnen följa träningsprogram som ofta gör dem till lydiga, passiva elever och inte till de sociala personer som de behöver få bli. Ofta är det personal som utför träningen.

De inser helt enkelt inte att ett barn, för att utvecklas, behöver interagera mer och mer med matchade, balanserande och lekfulla människor.

Föräldrarna inser inte vilka underverk de kan göra hemma. Jag argumenterar inte för att hålla istället för förskola och skola. Jag vill bara fler människor att veta hur mycket föräldrar har gjort för att involvera sina barn i en social värld av inlärning.

Jag ser regelbundet barn som tränas isolerat och lär sig att det är så det ska vara och inte lära sig att vara social och kommunikativ. Och jag ser föräldrar som inte tror på sig själva och saknar effektiva strategier kring hur de ska hjälpa sitt barn att utvecklas.

Jag ser så många barn som i förskolor och skolor, träningsprogram och intensivträning som kan lära sig fakta om olika saker, men som inte får lära sig sociala förmågor. Detta trots att många har visat oss att det kan göras och görs bäst inom familjen.

Jag ber er om hjälp. Hjälp att sprida Kommunicerande Samspel (Communicating Partners) till föräldrar och yrkesverksamma. Tipsa dem om webbsidorna (sv eller eng), böckerna och filmerna och rekommendera dem att hå med i vår Yahoogrupp.

Du kan också tipsa mig om yrkesverksamma jag kan kontakta — e-post, telefonnr eller adresser. Berätta för mig om habiliteringar, förskolor, skolor, föreningar, föräldragrupper och enskilda föräldrar som kan ha nytta av Kommunicerande Samspel (Communicating Partners).

Jag gör detta på egen hand, med Barbaras daglig hjälp i Yahoo-gruppen, och så jag vill bygga ett social forum som sprider ordet att föräldrar kan göra så mycket. Jag kan inte förstå att människor inte inser att barn kan lära sig att vara sociala och kommunikativa mycket mer hemma än i skolan där målen är främst akademiska.

Det oroar mig mycket att föräldrar missar så många möjligheter att hjälpa sitt barn utvecklas när de förväntar sig att någon annan ska hjälpa barnet. Det finns väldigt många personliga historier om hur föräldrar har ändrat sitt sätt att samspela och hur det lett till att deras barn har kommit ut ur sina skal för att vara mer sociala och kommunikativa.

Om du vill att jag ska skicka dig en sammanfattning för att dela med andra, kan jag
göra det. (på engelska)

Jag ser fram emot att höra från dig.

Dr Jim
macdonaldj86@gmail.com

(snabböversatt av mig)

Varje gång jag hör en förälder säga (eller skriva) om att deras barn med DS har det eller det problemet och att de får höra att så är det hos barn med DS vill jag skrika

NEJ! DET ÄR INTE NORMALT BARA FÖR ATT MAN HAR DOWNS SYNDROM!

Downs syndrom är en extra kromosom – det finns högre risk (och chans i vissa fall) för olika saker, men allt SKA behandlas!!

En extra kromosom gör inte att barn blir våldsamma – finns tendenser till våld måste man gå till botten med det. När, var, hur? kartlägg beteendet – se om du kan förstå det. Försök att stävja det. Får du inte resultat snabbt så KRÄV hjälp med beteendet. Här ska Hab kunna hjälpa till, om inte så ta kontakt med familjeläkare, barn och ungdomshälsan, bup, skolkurator eller nån annan du kommer att tänka på – det enda du inte får göra är att ge upp. Våld är inte ok.

En extra kromosom gör inte att man inte kan gå, bara att det tar längre tid. Vid 3 år bör ett barn med Ds lärt sig gå. Vid 5 år ska hen kunna gå en längre promenad utan problem.

Roll-kort att använda vid gruppuppgifter i skolan med teckenillustrationer som stöd.

Det är ok att använda och sprida dessa bilder så länge du anger källa.

Hittade denna i datorn när jag letade efter något helt annat. Tänkte kanske någon ville ha. Det enda jag kräver är ett TACK i kommentarerna 🙂

Vi har inte alltid kommit överens Karlstadmodellen och jag. När sonen var liten och det inte fanns något annat än Irenes gamla böcker från studentlitteratur var det värst. Jag kunde inte förlika mig vid tanken att jag skulle behandla min son som någon robot som skulle programmeras – för det var så jag uppfattade böckerna. Jag träffade andra föräldrar som beskrev hur de ägnade många timmar i veckan åt att ordna speciella material istället för att umgås naturligt med barnen – eller så uppfattade jag det. Det kändes som att jag inte fick vara en älskande mamma utan att jag skulle, i varenda liten detalj, följa en noga plan med vissa ramsor och lekar som han och jag var tvungna att göra. Jag försökte – men herregud, flera av övningarna i första boken gick ut på att man skulle vara två vuxna och en bebis! Här var jag en vuxen med två bebisar! Jag tvingade honom att teckna och leka boll och en massa annat som stod och vi blev liksom distanserade från varandra. Jag insåg att det inte funkade.

Jag hittade andra vägar i vår vardag (men de tänker jag inte ta upp här och nu, för det här handlar om Karlstadmodellen), men Karlstadmodellen är rätt påträngande i DS-världen så jag fortsatte ändå lära mig. Gick på materialträffar, kurser, föreläsningar och t.o.m. cirkelledarutbildning. Numer vet jag vad det är som jag har svårt med, Irene gjorde det klart på en föreläsning om skolan jag var på. Hon berättade att om ett barn ska få vara delaktig i en gemensam arbetsuppgift måste barnet ha fått träna in det som ska göras i förväg. Min grundsyn är tvärt om – att allt gemensamt måste läggas upp på ett sådant sätt att alla kan, får och vill delta. Att det är inte barnet som ska anpassas till verksamheten utan verksamheten som ska anpassas till barnet.

Sen har vi Anneli och Hattenförlaget. Hon har verkligen gjort otroligt mycket för språkutvecklande lek. Hennes omvandlingar av de tråkiga materialen är fantastiska. Hade sonen varit liten idag hade jag lagt undan Irenes böcker (åh jag hoppas att jag aldrig en sett dem!) och satsat på hattenförlagen språkväskor istället. En väska för varje bok – de är ju där! Och samtidigt kombinerat med Communicating Partners Program /Kommunicerande Samspel förståss – för DET vet jag har funkat för oss.

Så gör vi faktiskt idag – kombinerar material vi får från logopeden med Hattenprodukter och Kommunicerande Samspel…