Följer du bloggen vet du att vår son spelar ishockey. Är du ny läsare så vill jag påpeka att JO, HAN SPELAR ISHOCKEY OCH HAN HAR DOWNS SYNDROM! Det tycks som om alltför många inte tror att den kombinationen är möjlig. Konstigt tycker jag, men det beror ju på att jag ser honom på isen varje vecka under is-säsongen.

Nu har han och två lagkamrater varit i London och spelat. Det hela är lite ofattbart… bäst jag skriver det igen; HAN HAR VARIT I LONDON OCH SPELAT ISHOCKEY! Då tänker du “oj oj, så duktig kan mitt barn aldrig bli”. Jag skrattar glatt, för kunskapsnivå har inget med saken att göra. ALLA får vara med och ALLA spelar på sin nivå. Min grabb släppte stödet han håll i i flera år i höstas så att han skulle vara en fena på att åka skridskor kanske inte stämmer. Fast frågar du honom är han Sveriges bästa, självförtroendet brister inte i alla fall.

Men hur funkar det att spela match om man bara är tre? Enkelt, vi spelade tillsammans med spelare från ett annat lag.

Men hur kan man spela i samma lag om man ligger på helt olika nivåer? Ja, det undrade jag också innan vi åkte. Jag tänkte att man kanske skapade många lag med olika nivåer, men så var det inte. Varje lag bestod av 3-4 “lines” där alla inom samma “line” låg på ungefär samma nivå. Vid byten bytte man helt enkelt ut en “line” mot en annan. De båda lagens olika “lines” parades ihop så att spelare på samma nivå möttes. Det bettyde att tempot i matcherna varierade kraftigt.

//www.youtube.com/embed/Aofu0gyUKx8?rel=0

Här spelar sonen!