21:an

“Jag vill ha” är en extremt viktig fras att kunna. Vi hade frasen uppsatt på kylskåpet i så många år att lappen blivit alldeles gul. Att sätta ihop ord till meningar har alltid varit ansträngade för sonen. Nu sitter frasen “jag vill” så hårt att han använder den jämt – även vid fel tillfällen. Men det gör inte så mycket – alternativet, att inte kunna uttrycka sin vilja alls är mycket värre.
Här är en riktigt bra bok om det hela som man skulle kunna läsa tillsammans med barnet (och andra barn så de också förstår!)

Sagan om Saga; Författare: Nina Arvidsson Schloenzig & Caroline Backlund

Idag fick sonen en liten legofigur av sin morfar. Efter att vi byggt ihop Spindelmannen och Insektsrobot så ville han leka med dem med mig. Klart man ställer upp! Han var Spindelmannen (som hoppade) och jag fick vara insektsrobot (som kunde skjuta skott). I början babblade jag på. Sonen var tyst. Jag fick hejda mig och upprepade inombords “Matcha barnets tal”, “visa nästa lilla steg”, “vänta in barnet”. Med dessa tre regler blev leken mer kommunikativ.

Först var jag helt tyst och passiv för att känna in läget.

Sonen: pekar på skotten – svisch, svisch
Jag: – pekar Skjut! väntade
Sonen: – Skjut.
Jag: Skjuter – Skjut Spindelmannen

Nästa gång det är dags att skjuta säger sonen direkt:
– Skjut
– Skjut Spindelmannen väntar
– Spindelman
– Skjut Spindelmannen väntar
– Spindelman skjut
Och då skjuter jag förståss

Sen utvecklar vi det lite, eftersom det finns två skott så gör jag ett uppehåll innan jag skjuter den andra.

Sonen: Engångtill (jo det låter som ett ord så därför skriver jag det som det)
Jag: Skjut en gång till skjuter

Nästa gång skjuter jag inte förrän han säger skjut en gång till. Så där håller vi på i 5-10 minuter. Emellanåt så hoppar Spindelmannen förstås undan.

Ser du de tre riktlinjerna?

Matcha barnets tal
Han börjar med att bara peka och göra ljud. Därför pekar också jag. Genom resten av leken pratar jag så lite som möjligt för att inte prata mer än honom. Jag strävar efter jämvikt.

Visa nästa lilla steg
När han pekar och gör ljud ger jag honom ett ord.
När han säger ett ord ger jag honom två ord

Vänta in barnet
Jag skjuter inte förrän han säger att jag ska. Under tiden är jag tyst och bara väntar in honom. Han behöver tid.

Metoden (där dessa tre riktlinjer ingår) kallas Kommunicerande Samspel (eller Communicating Partners Program) och är utvecklat av James MacDonald.

Sonen har utöver Downs syndrom en grav språkstörning, dyspraxi. Jag hittade denna fina, om än förenklade, sammanställningen som jag tyckte var bra:

Numera får han talträning via habiliteringen – men vi fick verkligen slåss för det. Talhjälpmedel fick han däremot direkt när vi frågade efter det. Tur att vi förstod att vi skulle fråga…

Sonen har alltid fått bilder tagna av vuxna runt om honom så att han kunna hålla koll på sin dag. Från åk 5 har dessa bilder hamnat i Idagboken (som säljs av Hattenförlag). Dessa böcker har blivit bra redskap för sonen. De är fotoalbum, samtalskartor, tidshjälpmedel och mycket mer. Här berättar han för farmor och farfar vad som hänt sedan sist:

Det här med flerspråkighet är intressant. Generellt kan sägas att i kulturer där ett språk är förhärskande (som större delar av Sverige) anses flerspråkighet hindra barns språkliga utveckling, medan den åsikten helt saknas i kulturer som är naturligt flerspråkiga (t.ex. delar av Kanada).

Min man är uppvuxen med 2 språk. När vi väntade barn blev detta en fråga att fundera på för honom. Vilket språk skulle han prata med sina barn? Svenska eller tjeckiska? Barnen föddes och ett av barnen visade sig ha Downs syndrom. Skulle detta förändra något? Han hade inte bestämt sig än. Jag passade på att läsa på om flerspråkighet och allt jag hittade uppmuntrade. Det skulle inte finnas några hinder. Efter mycket om och men valde han ändå svenska – det berodde dock INTE på att ett av barnen har Downs syndrom utan på hur han själv kände inför språken. Vi valde dock att ge som enkla ord, fraser, sagor, sånger och tv-program på tjeckiska. Som 4åringar visste de knappt vem pippi var, men hade full koll på den lilla mullvaden och biet Maja.

Första gången vi stötte på idéen om att det inte var smart var när vi träffade logoped och sonen var nån månad gammal. V hade fått se en film om språkträning med fokus på svenska språkljud (misstänker att det var en av de gamla filmerna om Karlstadmodellen, men minns faktiskt inte filmen så den gjorde inget vidare intryck då). Jag påpekade att det där ju bara fokuserade på svenska språkljud och om han skulle få tjeckiska också hur gör vi då? Tror inte logopeden var förberedd på att det fanns invandrarbakgrund till familjen för hon blev lite ställd och sa sen att införa två språk skulle vara dåligt (säger hon det till nyanlända svenskar också!?!). Jag minns förstås inte ordagrant, det här är ju 16 år sedan utan det beskriver min upplevelse av det hela.

Nästa gång vi stöter på åsikten är det när vi informerar hab om att vi tänker flytta tillfälligt till USA och placera sonen i amerikansk skola.

“Glatt berättade vi för vår psykolog på habiliteringen om resan och möttes av ett bekymrat utlägg som i princip gick ut på att det nog var en dålig idé. Ett helt nytt språk skulle stoppa upp språkutvecklingen. Ett telefonsamtal med specialpedagogen ledde till samma sak, ett nytt språk var ingen bra idé eftersom hans språkutveckling var så väldigt sen. ” (Utdrag ur boken Alabama)

Men verkligheten tog revansch – det där med att flerspråkighet skulle vara ett problem är nämligen en mycket seglivad myt. De 5 månaderna i amerikansk skola ledde till ett ordentligt skutt i språkutvecklingen. Naturligtvis lärde hans sig engelska, både att förstå och delvis uttrycka sig. Hans repertoar av talad ord mångdubblades, det intressant var att det inte bara var engelskan som utvecklades – han utvecklades i svenska också – massor! Det var som om den språkliga delen av hjärnan fick en extra kick av att lära sig ett nytt språk.

Så när han inför åk 6 fick erbjudandet om att börja läsa spanska hoppade vi självklart på det tåget!

Vad vet man då om flerspråkighet? Jo, föräldrar ska prata det språk de känner sig mest bekväma med – det språk de kan uttrycka känslor på. Det gäller alla barn, även de med Downs syndrom. Språkutvecklingen hos flerspråkiga barn är inte störd, men kan ibland vara lite långsammare i starten. Barn blandar sällan språken. Är ni en flerspråkig familj, eller om ni vill lära ert barn ytterligare ett språk så finns det en Facebook grupp där det finns föräldrar från hela världen med erfarenhet av flera språk och DS. Gå med i den så du kan få stöd!
DS Languages

Vi har jobbat mer R-ljudet i månader och nu kan han säga ett surrande (men inte så “drillande” R). Jag har samlat ihop en del av vårt träningsmaterial i en liten lapbook gjord på ett fint kort jag hade hemma. Perfekt att ha med sig och plocka fram när man har fem minuter över för att repetera.
(det är inget tal på filmen)

https://youtube.com/watch?v=OhMk_W2GN8M%3Frel%3D0%26showinfo%3D0

My son is 15 years old. We found out about his apraxia when he was 13, but has been aware of his severe speech disorder (he didn’t talk so anyone could understand). There are 3 major thing that has helped him:
1. Communicating Partners Program by Dr James MacDonald. His way of helping my child has made him social and interested in communicating, imitating and never giving up on communicating. That has helped him in doing a lot of practice at sounds.
2. learning another language. At the age of 5 we moved from Sweden to USA for one semester and he went to regular kindergarten. Learning English made him take a really good leap in speech even in Swedish. I cant explain why – maybe speech-center in the brain got a real good kick…
3. As a teenager we started with The Nuffield Centre Dyspraxia Programme modified to fit him. We might had been able to start a little earlier – but our son would not had the motivation before age of 10.

I do think inclusion has played a major part too as he is surrounded by talking peers that include him all day. If he would have been in the special education class recommended for him, non of his classmates would have talked. That would not have encouraged him to do so.

We have tried things that was a waste of time too, most so TalkTools (ORAL PLACEMENT THERAPY). This was a requirement from the SLP – without going through that program we would not get any help so we did 5-6 times a week for more than a year – no effect whatsoever for my son. This might be good for others though.

We have never given up on his speech and never will. That means a lot of fighting against those that are suppose to help – because they give up to easily.

De finns de som tror och uppmuntrar oss föräldrar att prata så mycket som möjligt med våra barn som inte själva pratar (eller bara pratar lite). Jag har mycket svårt att förstå den inställningen. Tänk dig att du ska lära dig ett helt nytt språk. Ett språk som du inte kan något av innan.

Vem vill du ha hjälp av?
Den som bara pratar på i flera minuter och sen undrar varför du inte också börjar prata.

eller

Den som säger ett ord i taget. Ord för sådan du och hen gör tillsammans eller ord för sådant ni ser eller hör tillsammans.

Sen finns det de som säger att så länge man tecknar samtidigt är det inget problem. Då blir det tydligare och man pratar långsammare. Ok… ta då och titta på ett teckenspråkstolkat program på TV utan ljud och text. Jag kan TAKK rätt bra, men jag lär mig ingenting av att göra det. Det går alldeles för fort. Man måste förstå att tecken också är ett språk – och ord man inte kände till. Få tecken är så enkla att ett barn som inte talar eller tecknar intuitivt förstår vad tecknet betyder.

Dr Jim brukar säga att om du sköljer ditt barn i språk riskerar du att dränka det – jag anser att det även gäller tecken.

Det bästa för oss har varit att försöka matcha vårt tal och tecknande till sonen med en nivå som HAN skulle kunna göra tillbaka till oss.

Sänk dig till barnets nivå, inte bara fysiskt – för det är på hans nivå ni får kontakt.

Använd denna som en daglig rutin och med tiden kommer ni att ha samtal, ditt barn får lära sig ord hen har användning för, och hen kommer att börja Läsa spontant.

Här är några idéer för ditt barns fotobok. Se det som något ni kommer att använda under en längre tid. Först genom att samspela kring (genom att peka och göra ljud eller gester), sedan något att ha ljud-samtal kring, för att sen börja benämna ord och ha turtagande konversationer, och alltid för att njuta av er tid tillsammans.

Du kan skriva ett eller två ord i fetstil under bilden, eftersom barn ofta
läsa på egen hand. Fokusera inte på orden eller att barnet ska läsa. Istället ska du satsa på samspelet tillsammans med barnet för att träna kommunikation.

Vilka bilder ska du välja?

Ett barns första KOMMUNIKATIV SPRÅK består av vad han gör, ser och upplever i vardagen hemma. En annan bok kan omfatta bilder av aktiviteter barnet gör på förskolan eller skolan.
De första orden ett barn behöver är inte fakta-ord som siffror, bokstäver, färger,
former osv. De första orden är sådana att barnet har omkring sig och skulle kunna prata om ofta om hen kunde prata.

Människor — han har goda relationer med.
verb — saker han gör regelbundet i vardagen.
saker — de saker han leker med eller använder regelbundet.
Händelser — de vanligaste aktiviteter han gör både ensam och tillsammans med andra.
Känslor — glädje, sorg, överraskning, etc. kan skapa rika ”samtal”.
Dagliga rutiner — regelbundna händelser som bad tid, läggdags, att hjälpa
runt huset.

Låt orden kommer från vad barnet ser på bilderna — undvika frågan “vad är det?” Låt barnet styra, sedan hjälp honom ett nästa steg för det han ser — ljud för handlingar, ord för ljud, kombination av ord för enstaka ord.
Turas om vid varje steg så barnet lär sig att kommunicera med andra, inte bara själva orden.

Försök att ha samtal kring allt barnet gör.

Samtal med gester — När barnet pekar på något, pekar du också och ger honom ett ljud som passar.

Samtal med ljud — turas om att gör ljud som han gör och sedan ändra dem lite för att hjälpa barnet utveckla sitt ljudande till nya ljud.

Samtal med ljud-ord – turas om att göra de ordlika ljud barnet och ge honom det rätta ordet genom att säga det. Han kommer att ta sig tid att säga ord tydligare; ditt jobb är att ge honom ordet och vänta på något som låter lite lite närmare och uppmuntra det.

Låt oss veta hur det fungerar; det finns inget slut på samtalsämnen.

Jim MacDonald

Bilden tillhör 21.appelklyftig.com och föreställer vår son som tittar i sin fotobok som 4 åring tillsammans med en av förskollärarna på förskolan. Valde bilden för att hylla deras arbete.

Känslan när kommunikationen kommer igång men talet liksom halkar efter och är obegripligt är en mycket bekant känsla för mig. Jag har i perioder oroat mig väldigt mycket. Hur vi än tränade och tränade så kom liksom inte talet.

Nu i efterhand så kan jag se hur mycket annat vi fick med vårt medvetna samspelande – en kille som kan ta för sig och uttrycka sig på sitt sätt när han vill. En kille som inte ger upp och som kan vara riktigt social (han är ju tonåring så det där varierar). Men det här inlägget ska handla om talet.

Och då vill jag börja med en sak Dr Jim lärde mig:
Om du går och väntar på talet missar du massor av tillfällen att träna det. Talet kommer först när barnet är redo för det – innan dess måste han träna turtagning med gester och ljud. Massor av ljud och ännu mera ljud. Du måste hela tiden härma och uppmuntra hans ljud, annars förstår han inte att de är viktiga att träna på.

Det där låter enkelt men det är det inte. Jag satte upp några små regler för mig själv:
1. Härma alla hans ljud och invänta hans “svar”
2. Bemöt alla ljud som ord så att han får direkt återkoppling.
3. Ge honom ord för sådan han kommunicerade utan ord.

Minns en gång när vi lekte på gräsmattan. Han var inte mer än en tvärhand hög (4 år kanske). Vad vi lekte vet jag inte. Kanske tränade vi på orden sparka, träff och miss med en fotboll? I så fall sa jag helt enkelt sparka när han sparkade och sparkade inte iväg bollen till honom förrän han sa det också. Hur som helst sa han något helt oväntat. Jag härmade och väntade – han upprepade det igen – jag, som inte alls visste vad han sa, sa JA och härmade igen glatt. Han log stort tog min hand och gick in. Förbryllad följde jag med. Han satte sig glatt i soffan – jag hade tydligen lovat film!!!! 😀

Talet kommer, men man måste få träna på ljud och stavelser i leken väldigt mycket först. Det går att göra på olika vis, men för vår son var samspel och lek det bästa sättet när han var liten.

Jag ber om er hjälp.

Jag oroar mig mycket över svårigheten att nå ut med information om hur föräldrarna kan göra det bästa arbetet hemma för att hjälpa barnen att bli sociala och kommunikativa. Jag får höra hur föräldrar är övertygade om att det bästa är att låta barnen följa träningsprogram som ofta gör dem till lydiga, passiva elever och inte till de sociala personer som de behöver få bli. Ofta är det personal som utför träningen.

De inser helt enkelt inte att ett barn, för att utvecklas, behöver interagera mer och mer med matchade, balanserande och lekfulla människor.

Föräldrarna inser inte vilka underverk de kan göra hemma. Jag argumenterar inte för att hålla istället för förskola och skola. Jag vill bara fler människor att veta hur mycket föräldrar har gjort för att involvera sina barn i en social värld av inlärning.

Jag ser regelbundet barn som tränas isolerat och lär sig att det är så det ska vara och inte lära sig att vara social och kommunikativ. Och jag ser föräldrar som inte tror på sig själva och saknar effektiva strategier kring hur de ska hjälpa sitt barn att utvecklas.

Jag ser så många barn som i förskolor och skolor, träningsprogram och intensivträning som kan lära sig fakta om olika saker, men som inte får lära sig sociala förmågor. Detta trots att många har visat oss att det kan göras och görs bäst inom familjen.

Jag ber er om hjälp. Hjälp att sprida Kommunicerande Samspel (Communicating Partners) till föräldrar och yrkesverksamma. Tipsa dem om webbsidorna (sv eller eng), böckerna och filmerna och rekommendera dem att hå med i vår Yahoogrupp.

Du kan också tipsa mig om yrkesverksamma jag kan kontakta — e-post, telefonnr eller adresser. Berätta för mig om habiliteringar, förskolor, skolor, föreningar, föräldragrupper och enskilda föräldrar som kan ha nytta av Kommunicerande Samspel (Communicating Partners).

Jag gör detta på egen hand, med Barbaras daglig hjälp i Yahoo-gruppen, och så jag vill bygga ett social forum som sprider ordet att föräldrar kan göra så mycket. Jag kan inte förstå att människor inte inser att barn kan lära sig att vara sociala och kommunikativa mycket mer hemma än i skolan där målen är främst akademiska.

Det oroar mig mycket att föräldrar missar så många möjligheter att hjälpa sitt barn utvecklas när de förväntar sig att någon annan ska hjälpa barnet. Det finns väldigt många personliga historier om hur föräldrar har ändrat sitt sätt att samspela och hur det lett till att deras barn har kommit ut ur sina skal för att vara mer sociala och kommunikativa.

Om du vill att jag ska skicka dig en sammanfattning för att dela med andra, kan jag
göra det. (på engelska)

Jag ser fram emot att höra från dig.

Dr Jim
macdonaldj86@gmail.com

(snabböversatt av mig)

Vi har inte alltid kommit överens Karlstadmodellen och jag. När sonen var liten och det inte fanns något annat än Irenes gamla böcker från studentlitteratur var det värst. Jag kunde inte förlika mig vid tanken att jag skulle behandla min son som någon robot som skulle programmeras – för det var så jag uppfattade böckerna. Jag träffade andra föräldrar som beskrev hur de ägnade många timmar i veckan åt att ordna speciella material istället för att umgås naturligt med barnen – eller så uppfattade jag det. Det kändes som att jag inte fick vara en älskande mamma utan att jag skulle, i varenda liten detalj, följa en noga plan med vissa ramsor och lekar som han och jag var tvungna att göra. Jag försökte – men herregud, flera av övningarna i första boken gick ut på att man skulle vara två vuxna och en bebis! Här var jag en vuxen med två bebisar! Jag tvingade honom att teckna och leka boll och en massa annat som stod och vi blev liksom distanserade från varandra. Jag insåg att det inte funkade.

Jag hittade andra vägar i vår vardag (men de tänker jag inte ta upp här och nu, för det här handlar om Karlstadmodellen), men Karlstadmodellen är rätt påträngande i DS-världen så jag fortsatte ändå lära mig. Gick på materialträffar, kurser, föreläsningar och t.o.m. cirkelledarutbildning. Numer vet jag vad det är som jag har svårt med, Irene gjorde det klart på en föreläsning om skolan jag var på. Hon berättade att om ett barn ska få vara delaktig i en gemensam arbetsuppgift måste barnet ha fått träna in det som ska göras i förväg. Min grundsyn är tvärt om – att allt gemensamt måste läggas upp på ett sådant sätt att alla kan, får och vill delta. Att det är inte barnet som ska anpassas till verksamheten utan verksamheten som ska anpassas till barnet.

Sen har vi Anneli och Hattenförlaget. Hon har verkligen gjort otroligt mycket för språkutvecklande lek. Hennes omvandlingar av de tråkiga materialen är fantastiska. Hade sonen varit liten idag hade jag lagt undan Irenes böcker (åh jag hoppas att jag aldrig en sett dem!) och satsat på hattenförlagen språkväskor istället. En väska för varje bok – de är ju där! Och samtidigt kombinerat med Communicating Partners Program /Kommunicerande Samspel förståss – för DET vet jag har funkat för oss.

Så gör vi faktiskt idag – kombinerar material vi får från logopeden med Hattenprodukter och Kommunicerande Samspel…

Idag roade jag och Lilla K oss med att hitta på nya varianter av klassiska kortspel. De här tre funkade fint så de vill vi dela med oss:

ABC-batalj spelas med en kortlek med bokstäverna A-Ö. Korten delas lika mellan spelarna och läggs på bordet med baksidan upp. Man får alltså inte titta på sina kort. På givet kommando vänder alla spelare på översta kortet. Det kort som i alfabetisk ordning kommer närmst Ö vinner korten i omgången. Vi hade ett helt alfabet framme som stöd. Sen blir det en ny omgång på samma sätt. Den som har flest kort när alla omgångar är spelade.
Spelet tränar främst alfabetisk ordning.

Rim-gris spelas med rim-kort. I vår kortlek fanns roligt nog en gris så den fick förstås vara gris. Korten delas ut till alla spelare (man måste vara minst tre så vi lånade in M som medhjälpare). Den som har Grisen börjar och skickar direkt grisen till näste spelare, samtidigt får hen ett annat kort i utbyte. Nästa spelare skickar grisen vidare och får i sin tur ett kort i utbyte. Varje gång man får ett rim-par lägger man ut det på bordet framför sig. Den enda man inte får lägga ut är grisen. Det är först när inga andra par finns som man får lägga ut grisen. Den som lägger ut sista paren (med grisen) har förlorat.
Spelet tränar förmågan att rimma.

Ord-dam spelas med ordkort och bokstavskort (vi använde rimkorten och vokalkorten som vi hade ovan, men struntade i konsonanterna). Det är viktigt att det finns ord med olika bokstavslängd i kortleken! Korten blandas och 4 kort läggs framför varje spelare och ett hemligt kort. De kort som blir över läggs i en hög på bordet. Den första spelaren börjar genom att dra kort från högen på bordet. Vill denne ha kortet byter man ut det mot det första i sin rad och sedan vidare med utbytt kort tills man ser ett kort man inte vill ha, detta kort kastar man sedan bredvid högen. Spelare på tur kan nu antingen plocka upp det slängda kortet eller plocka ett nytt från högen. Man får enbart gå från vänster till höger kortraden och dessa kort ska alltid ligga nedåtvända. Det hemliga kortet ska aldrig vändas! Väljer man att gå hela raden ut måste sista kortet kastas, även om detta är bättre. Man får alltså inte ångra sig. Det gäller att ha så FÅ bokstäver som möjligt. Enstaka bokstäver eller ord med 2 bokstäver är alltså bättre än längre ord. När korthögen på bordet är slut vänder spelarna sina kort – även det hemliga. Den som har minst antal bokstäver totalt har vunnit.
Spelet tränar minnesförmåga och övar upp den fonetiska medvetenheten genom att man måste kolla upp antalet bokstäver i ordet.

Vi har använt Tecken ABC från Hatten förlag när vi spelat, men det finns många andra alternativ. Här är några alternativ du kan välja på. Några av de utskrivbara är inte i “rätt” storlek, men det ordnar du genom att skriva ut flera sidor per ark i din utskriftshanterare.

Bokstavskort, utskrivbara
alfabetskort av Katharina Magnusson

Bodil Lundgrens Alfabetsmemory

Maria Lundblads alfabet med bilder

Bokstavskort, färdiga att köpa
Ellas ABC-kort

Jan Löövs ABC leken

Ordkortlekar, färdiga att köpa
Ordleken (sammansatta ord istället för rimord)

Rimkort Quattro

Ordkortlekar, utskrivbara

Teckenblad (kan användas till ord-dam)

Teckenblad (kan användas till ord-dam)

Tipsa gärna om fler kortlekar genom att kommentera!

Vi köpte Fingerresan när den kom för några år sedan och har använt den i perioder. Har t.ex. funkat bra som uppvärmning inför språkträning och som social aktivitet med lillasyster. Nu har jag använt “Kulisser och klippdockor” och skapat en egen variant. Fokus har legat på ljud som vi jobbat med under året och tanken är att det ska bli en “uppvärmningsrepetition” nu under sommaren. Lillasyster hjälpte till att komma på ljud och ramhistorien.

Första testet fick godkänt. Hoppas på en höjdare i bilen i sommar….

Det blir fokus på L den kommande månaden och just idag kommer ARASAAC ut med nya färdiga kort för att träna L i kombination med andra bokstäver. Perfekt. Skickar med dem till skolan så kan de ta dem på spansklektionen. Jag älskar när det går att kombinera!

Logopedmaterialet har kompletterats med lite från Hattenförlaget – och ett monster (kanske fuffelsnokens kusin?)

1. Träna orden som ligger i fokus just nu. Ord med F. Först konsonantväxligar, den uppdelat i delar, sen hela; “f-g-l-f-g-l-f-g-l” “få-gel, få-gel, få-gel” “Fågel”

2. Spela kategorispelet Fågel-fisk. Vi har var sin kategori. Kort med olika slags fiskar och fåglar ligger med baksidan upp på bordet. En spelare drar ett kort och säger t.ex. “Sill är inte en fågel” och lägger tillbaka kortet eller “duva är en fågel” och behåller kortet.

3. Spelplans spel. Orden vi har delas in i tre delar och läggs med baksidan upp i tre högar. Denna gång hade vi inga tärningar utan använde talblock från numicon i känna-påsen. Ett talblock las vid varje hög. Förste spelaren tar ett talblock ur påsen (vi hade bara 1,2,3, men flera av varje). Han tar sen ett kort ur högen med ett likadant talblock och säger det fler ggr. Sen går han på spelplanen och läser ordet han landar på. Till sist försöker vi tillsammans göra en mening av orden.

4. Med alla korten gör vi meningar. En del blir tokiga.

Tänkte dokumentera lite vad vi gör just nu. Vår språk- och talträning består av flera viktiga bitar. Jag börjar med grunden för den är viktigast. Utan den tror jag inte att allt annat vi gör skulle fungera alls. I grunden finns Kommunicerande Samspel (Communicating Partners Program på engelska). En metod som snabbt blir en livsstil som gör allt i livet till rolig kommunikationsträning. Ingenting jag någonsin läst eller hört kan mäta sig med detta och det bästa… det funkar som en förstärkare av allt annat man gör.

Hur ter sig Kommunicerande Samspel med en 15 åring? Ja verkligen inte som med en 2 åring (när vi började med det). det finns några grundstenar som jag ska försöka beskriva utifrån samspelet med en 15 åring:
1. Turtagning. Vi turas om. Han gör något och jag gör något tillbaka. Jag säger något och han säger något tillbaka. Allt samspel och samtal bygger på en turtagning i grunden. Att inte ge respons duger inte – jag väntar och pockar tills jag får det.

2. Visa nästa steg. I allt samspel lyfter jag nivån ett myrsteg fram. Säger han någon med ett ord svarar jag med att upprepa samma sak i en kort mening. Helatiden ge honom verktygen för att ta nästa steg.

3. Utgå ifrån hans intresse. Inte bara så att det vi gör ska knyta an till ishockey och Titanic, utan att jag gör sådant som han gör även i det lilla. Ritar han sätter jag mig ner och ritar jag också. Börjar han prata om Rose på Titanic gör jag det också.

Det andra steget för vår språk- och talträning utgår ifrån nuffield dyspraxia programme (Praxis på svenska) även om vi aldrig jobbat med det materialet. Istället har vår logoped utgått från praxis träningsmoment och byggt upp något som passar min son på den nivå han är. Hon har inte hållit sig trängt till metoden utan plockat in annat också. Vi ger henne feedback. Detta har vi gjort i snart 2 år och det har utvecklat talet enormt. Borde vi börjat tidigare? Kanske nått år, men den här formen av träning hade han inte fixat som liten, tidigast i 10 årsåldern. Dessutom genomsyras vår Taltränings-pass av kommunicerande samspel. Träningen har kommit att påverka annat vi gör, t.ex. läsning och matematik.

Vi sitter på stranden. Jag äter en bulle och bredvid mig ligger bullpåsen, där finns också den glutenfria chokladmuffinsen.

X: Äta
Jag tittar på honom men fortsätter att äta min bulle
X: Äta bulle.
M: Jag äter bulle.
X: Brun bulle.
Jag fortsätter att titta uppmuntrande men gör inget mer än att äta på min bulle.
X: Jag vill äta brun bulle.
Jag ger honom muffinsen.
M: Muffins!

Det här påminner hur litet en tonåring gör om han inte förväntas göra mer. Det påminner mig om hur mycket han faktiskt kan om jag bara inväntar honom. Han kan så mycket mer än många tror.

Det här bevisar att även vid 14 års ålder utvecklas han fortfarande kommunikativt, men som precis som många tonåringar och vuxna, kommer han att göra så lite som möjligt om det tillåts.

Det visar att JAG är på rätt spår, att jag faktiskt använder mig av vad jag lärt mig:
Matchande – jag pratar inte mer än han gör.
Balans – jag ser till att han också tar plats.
Respons – jag baserar det jag säger på vad han säger.

Barn lär mest genom lek
Då är de fria att skapa, fria att söka svar
på världens alla gåtor
Vi ger dem leksaker att lära med
leksaker för problemlösning
leksaker för orsak-verkan
saker, leksaker, pedagogiska leksaker

Ett barn kan lära sig mycket när de leker med saker.
Men om han måste lära sig att kommunicera,
om du vill att han ska prata,
att han ska vara en vän bland vänner
då behövs inga leksaker som kan köpas.

Vad behöver då barnet för att lära sig kommunicera?
Dunderhonung, duplo, spel eller Cindy?
NEJ! Kommunikation kräver människor.
Människor är barnets viktigaste leksaker.
Var själv en människa som passar och lockar
istället för en som bara ge en massa saker.

Många barn vet mycket om vad man ska göra med leksaker
men mindre om hur man kan vara tillsammans med människor.
Oftast blir barn bedömda, inte utifrån vad de kan
Istället blir de bedömda, utifrån hur de uttrycker sig.
Och när barnet ska testas, ropar mammorna: ”han kan faktiskt det där!”

Att kommunicera kan vara barnets viktigaste lek.
Barnet som inte leker med andra, kan underskattas av andra.
Vad han kan har ingen betydelse, bara han leker med andra.
Nog har du sett det blyga barnet,
barnet som kan så mycket, bara försvinna.
Samtidigt som den som bara är social och charmig,
får oändligt med uppmärksamhet.

Men hur kan du bli ditt barns bästa leksak?
Var lekfull och lustig, ta-och-ge,
var intressantare än det andra så barnet stannar.
Fånga hans uppmärksamhet, håll honom kvar,
lite längre, lite längre.
Gör som han kan, prata som han gör.
Lär honom att han får mer om han ger.

När han väljer människor oftare än saker,
då vet du att han är på väg,
kommunikationens väg, språkets väg.
Börja med att vara en leksak som barnet
kan kontrollera, flytta och uppskatta.
Och kom ihåg –
människor är de leksakerna som ett barn behöver,
för att lära sig kommunicera.

(en dikt av James MacDonald ur boken På väg mot talet)