Talktools, eller som det egentligen heter Oral Placement Therapy, är en metod på frammarsch bland logopeder i Sverige. Programmet har en väl underbyggd forskningsgrund (bevisat fungerande alltså) vilket är viktigt för mig, men jag var ändå inte helt övertygad när vi för knappt 1½ år sedan startade träningen. Jag blev övertygad att prova av vår hab-logoped (nja, hon sa förståss att hon inte tänkte ge oss något annat stöd om vi inte gjorde detta först så övertyga kanske är ett lite för vänligt ord). Men jag var beredd att pröva, kände inte att det fanns något att förlora och det visade sig snabbt att sonen gillade det. Tur är det för det är inget lättsamt program precis. Träningsstunderna tar ca ½ timme (ibland snarare en trekvart) och ska utföras 5-7 dagar i veckan.

Beskrivningen här utgår från det vi gjort och att våra hab-logopeder guidat oss i programmet på rätt sätt, vilket jag inte är helt säker på att de har.

Det har varit upp till 11 olika uppgifter vid varje träningstillfällen. Uppgifterna handlar om att bita i olika stavar, tugga på gummipinnar, dricka olika slags vätska i olika slags sugrör, blås i blåsleksaker, hålla fast stav med läpparna, lyfta en kula med tungar, plocka cornflakes från underläppen med framtänderna och blåsa såpbubblor. Det finns en mycket detaljerad progression med olika slags pinnar, sugrör m.m.

Sonen gjorde snabba framsteg och stärkte sina läpp-, käk- och tungmuskler på ett oväntat bra sätt. Jag började tro på detta – kanske hade logopederna rätt? Kanske skulle detta göra skillnad. Vi fortsatte träna intensivt och lyckades med minst 4 ggr/vecka, oftast mer. Efter 10 månader började jag dock misströsta. Trots att han nu närmade sig slutet på hela träningsprogrammet och gjort stora oralmotoriska framsteg hade ingen utveckling skett av talet. Logopeden ryckte i princip på axlarna. Då började jag göra efterforsningar.

Talktools (OPT) är ett rent oralmotorisk program, det finns ingen överföring av framstegen här till tal. För att det ska ske krävs en parallell talträning och tyvärr har vi blivit informerade av habiliteringens chef att de inte har någon möjlighet att ge talträning.

I brist på annat har vi ändå fortsatt med programmet och snubblat precis före målsnöret. En av de sista momenten handlar om att suga upp choklatpudding genom ett 20 cm långt sugrör vilket visade sig omöjligt för både sonen och resten av familjen. Eftersom vi föräldrar och syskon talar utan problem har jag dragit slutsatsen att hans talsvårigheter inte berör på just denna oförmåga och stoppat. Vi har fortfarande sista blåsleksaken kvar så den jobbar vi med, men inte med samma intensitet som tidigare.

Sammanfattningsvis kan jag väl säga att det inte är ett dåligt oralmotorisk program, men med tanke på mängden timmar vi lagt ner på träningen hade jag nog förväntat mig mer än att han blivit riktigt duktig på att tugga pinnar…