Segregering är ett negativt laddat ord. Lite synd egentligen för det behövs ett bra ord för motsatsen till inkludering. Jag använder segregering för att det är tydligt, men tar gärna emot bättre ord.
Är segregering alltid dåligt? Nej, det beror på syftet och hur det görs.
I skolans värld kan elever behöva intensiva, enskilda stödinsatser. Dessa är förstås segregerande till sin natur eftersom deras syfte inte är att göra alla deltagande. Däremot kan denna stödinsats öka inkluderingen under andra delar av skoldagen/veckan/tiden.
Vi valde att ansöka om gymnasiesärskola till sonen, en verkligen segregerad verksamhet, eftersom vi trodde att där fanns den bästa möjligheten till en yrkesutbildning som kan leda till ett inkluderat arbetsliv.
Ibland kan segregeringen ha sociala skäl. Träffar ordnade av FUB eller Downföreningen är segregerade men syftet är att skapa kontakter och lära känna andra familjer/individer med utvecklingsstörning/downs syndrom. Det ger en möjlighet att skapa nätverk och lära sig av varandra.
Inom idrotten går inkludering ofta bra i yngre åldrar, men sedan blir skillnaderna så stora att segregering är motiverat. Särskilt motiverat vid tävling och i lagsporter, men inte i all idrott och inte vid alla tillfällen.
När det gäller träning (även i lagsporter) skulle min son gynnas av mer inkluderande träningspass. Både i hockeyn och fotbollen blir han lätt passiv om inte man som tränare ligger på. Lagkamraterna är inte mycket till draghjälp. Han presterar bättre vid matcher då det finns betydligt fler omkring honom. Det skulle kanske ordnas genom att ha några spelare som typ “kontaktpersoner på planen/rinken).
Däremot skulle det inte vara rättvist om han skulle träna och spela enbart med 17åringar utan utvecklingsstörning och på samma villkor – i hockey skulle det rent av vara farligt. Han skulle troligtvis inte tycka att det var roligt i längden heller.
Simning är en helt annan femma. Simning är en individuell sport och borde gå att inkludera mycket mer än det görs. Det traditionella sättet att bedriva simträning som jag bevittnat motverkar inkludering. Alla ska simma en viss längd med ett visst simsätt och sedan ska alla vänta in varandra innan nästa övning kommer. en betydligt långsammare simmare hindrar gruppen – helt i onödan! Hade man bara vänt på det och sagt att under en viss tid ska vi simma ett visst simsätt och sedan samlat upp för feedback så kan alla delta. Att sonen flyttade från en vanlig träningsgrupp till en segregerad berodde inte på honom utan på bristande kunskap hos ledarna. Här skulle simförbundet kunna göra en stor insats!
När det gäller simtävlingar deltar sonen i vanliga klubbtävlingar (trots att han passerat åldersgränsen sedan länge), man tävlar främst mot sig själv och blir matchad med andra simmare som simmar ungefär lika fort. Men för att komma ut och tävla mer kanske det behövs fler segregerade tävlingar.
Och så finns det en massa aktiviteter där segregering förekommer helt utan syfte. För att “vi brukar göra så” eller för att man inte kan tänka sig att det går att delta (fast det är helt självklart att det går!). Det tycker jag är i helt fel riktning. Segregering är ska vara en bra NÖDLÖSNING.
Men spelar det någon roll om några(=majoriteten) endast utnyttjar segregerade verksamheter? De kanske trivs och mår bra?
Jo, det spelar roll. Det genomsyrar vårt samhälle med inställningen att människor med Downs syndrom/utvecklingsstörning inte ska vara med andra. Att vi andra inte behöver anpassa något för dem för de ska inte vara här. Det genomsyrar samhället med strömmingar om att “dom” är annorlunda och konstiga. Det leder till mindre inkluderade möjligheter för de som eftersträvar det. Det leder till ökad abort av foster.
Och vad vet vi – “De” kanske mår lika bra och trivs lika mycket i en inkluderad miljö – det är det ingen som vet eftersom den inkluderande miljön aldrig behöver utvecklas och ingen vågar testa.
Kolla bara vad som får mest genomslag i media, människor med Downs syndrom som deltar i en segregerad aktivitet, eller personer som deltar i en inkluderad?
