21:an

I Numicon-systemet används något som kallas storycards. Det är helt enkelt kort med bilder som symboliserar antal. De används som bildstöd när eleven skapar egna räknehändelser.

Jag har gjort några egna som mer relaterar till sonens intressen. Här är en uppsättning med 1-10 gjort med puckar.

Myter florera på alla plan i livet. Har man inte kunskap kan man lätt tro att myten är sann. Jag har skrivit om “argument” som används för att få föräldrar att välja särskola förr, men nu har det tillkommit några att skriva om…

Studievägledaren/rektor säger att hen inte har rätt till gymnasiesärskolan om vi inte flyttar henom till särskolan innan hen går ut nian (alt. skriver in i särskolan).

Om en elev anses vara behörig till gymnasiesärskola ska utredas, det har inget alls med var eleven gått tidigare. Att det ska vara tvingande att gå grundsärskolan först är en myt och det förstår var och en om man tänker sig en elev som flyttar till Sverige och har en utvecklingsstörning. Denne ska självklart få börja gymnasiesärskolan utan att behöva börja om i grundskolan. Det gäller alla.

Studievägledaren säger att vi måste flytta hen till särskolan för att få information om gymnasiesärskolan.

Det här råkade vi ut för. Och jag måste erkänna att det inte har varit lätt att få bra information eftersom flera gymnasiesärskolor drar öronen åt sig så fort det uppdagas att sonen inte går i särskola. Men omöjligt har det absolut inte varit och med ordentliga påtryckningar från oss föräldrar har det varit möjligt att praoa (teste på) på gymnasiesärskolan också.

Rektorn säger att alla elever måste nå målen.

Ja, det är sant – rent teoretiskt. Det har dock inget med placering att göra utan med resursfördelning. Rektorn ska sätta in resurser så att målen nås (även i de fall alla vet att det är omöjligt). Många elever UTAN utvecklingsstörning har inte en chans att nå kunskapskraven – särskolan är inte aktuell för dem så varför ska det vara det för oss?

Lärarna säger att det blir svårt att inkludera i åk 3 för då kommer nationella proven.

Öh? Va?!?! Finns det verkligen lärare som säger så här? Verkar helt befängt säger jag som ÄR lärare i åk 3. Inkludering har INGET med nationella proven att göra. Läs gärna mitt inlägg om missbruk av ordet inkludering.

https://youtube.com/watch?v=WDuaHa7gzY8%3Frel%3D0

En liten Lap-book för att repetera ord och fraser på spanska. Lätt att ta med sig och titta igen när det finns ett ögonblick över.

A small mama-made lap book for reviewing Spanish words. Easy to bring and use when there are a few moments of free time.

En tecken-begreppskarta över några ord inom buddhismen. Jag garanterar inte att alla tecken är de som vanligen används, utan detta är vad vi använder.Källa för teckenillustrationer är: Bildbas Tecken (SPSM), BAM, teckenförlaget och mina egna illustrationer. Kombinationerna är mina.

Källa för bilderna är: Tanketank.se, Talktablet symbols, arasaac, wikipedia, salon.com

Har du nån nytta av denna är allt jag kräver ett tack i kommentarerna…

En svensk familj i Hajenka sommaren 2006

De två mest uppenbara frågorna hängde i luften men ingen artig tjeck vågade fråga; Varför åker en svensk familj till ett tjeckiskt läger för familjer med barn med Down syndrom, och hur kommer det sig att han kan tjeckiska? Så vi börjar väl där; Mina blivande föräldrar stannade helt oplanerat kvar i Sverige då de var därpå semester 1969 och jag föddes några år senare. Den tjeckiska jag har lärt mig kommer alltså helt och hållet från mina föräldrar.
När jag själv blev förälder 1999 med en tvillingson som har Downs syndrom så stod jag ganska handfallen men hoppades att det världsberömda svenska väldfärdssamhället skulle hjälpa oss. Vi fick mycket hjälp men mycket passade inte oss som familj eller vår grabb Xerxes och vi blev väldigt sällan presenterade några alternativ. Av min släkt i Tjeckien fick vi alltid höra att det inte fanns något att hämta där, och att Tjeckien i dessa frågor är minst 100 år efter oss svenskar. Samtidigt insåg vi att det inte behövde vara så, då släkten förmodligen är ganska oinsatta i frågan. Att kombinera sommarsemestern i Tjeckien med att via den tjeckiska klubben träffa några vanliga familjer och dessutom få bli presenterad de metoder och terapier som används kändes som att det inte kunde bli någon förlustaffär, så vi tog chansen. Och en ny värld öppnade sig för oss.

Hösten 2005 kom jag i kontakt med Dagmara Dzurová och frågade om det fanns en möjlighet för oss att kunna delta på sommarlägret och om min hustru Linda som inte kan någon tjeckiska skulle kunna göra sig förstådd på engelska. Inga problem blev svaret, och vi började planera vår semester utifrån lägret. Som tur var så var lägret för de yngre barnen i början av augusti – hade det varit en vecka senare så hade vi missat det hela då barnen i Sverige börjar skolan i andra veckan av augusti.

Efter att ha kört den rejäla uppförsbacken till stugan Hajenka inte långt från Vrchlabe, kom vi ut i ett svalt väder och blev väl mottagna av Dagmara och Lenka. Under hela eftermiddagen kom familjer dit och det slog oss att mammorna dominerade så väldigt mycket mera jämfört med det mera jämlika Sverige. Men det handlar kanske inte bara om nationell jämställdhetspolitik utan bottnar mycket i familjens ekonomiska överlevnad.

De DS-läger vi har besökt i Sverige har varit lite annorlunda organiserade. I princip har alla vuxenutbildningar varit dagtid och körts två gånger för att bägge föräldrarna ska kunna få ut något. Under tiden som den ena föräldern går på kurs så tar den andra hand om barnen och så växlar man. Barnen sysselsätts med lekar hela dagarna. Meningen är att föräldrarna ska lära sig tillräckligt mycket att kunna göra alla övningar själva oberoende av experter. De senaste årens läger har varit väldigt fokuserade på teckenkommunikation. Upplägget förutsätter att man är två vuxna vilket kanske inte alltid går att arrangera praktiskt eller ekonomiskt. Till fördelen hör att familjen kan göra något tillsammans och kan stärka banden inom familjen – inte minst föräldrarna emellan.

Vi fick bo in oss i ett litet rum och genom fönstret kunde vi se Tjeckien i dalen. Under oss hade en liten bassäng för barnen fyllts med vatten, bredvid en nyanlagd sandlåda och rutschkana och vi såg fram emot en spännande vecka som vi faktiskt inte hade någon aning om vad den egentligen skulle erbjuda. Mina egna barndomserfarenheter av tjeckiska läger var de som arrangerades av tjeckiska klubben i Sverige och det jag minns av dem var ett evigt poängsamlande för bäddning, städning och olympiader. Men det var också spökrunda, morgongymnastik, maskerad, lägereld och en systematisk inlärning av tjeckiska svordomar vilket var i princip de enda tjeckiska ord som användas av oss svenskfödda barn. Och även om det här lägret skiljde sig så mycket från min barndoms, så fanns det där ändå på något sätt i luften.

På kvällen fick vi veta att vi ingick i grupp två och att vi kunde se på schemat var och när vi individuellt skulle träffa terapeuterna och experterna och när vi kunde delta på de olika gruppaktiviteterna som pyssel, teaterföreställningar och rörelselekar tillsammans med syskonen.. Schemat var i princip lika dant varje dag med några undantag där hästridning bröt in vid två tillfällen under lägerveckan. Efter frukost så började dagen med rörelselekar utomhus. I jämlikhetens namn så körde vi många av sångerna och ramsorna två gånger – först på tjeckiska och sedan på svenska. Att leka grävlingen som kröp genom tunneln var uppskattad av alla. Sedan var det lekar och spel som arrangerades av lägrets yngre hjälpledare.

Som svensk så kändes det lite märkligt att dricka sött te till lunch och kvällsmat och att få soppa som förrätt tillhör heller inte vardagligt – men man vande sig snabbt. Maten var överhuvudtaget väldigt variationsrik och ibland blev man överraskad över valet av mat och inte minst tillagningssättet, men så är det att vara utlänning. Man kan ju inte äta på McDonald’s bara för att man inte vågar prova på något nytt.

Efter lunchen hade vi vårt expert-pass. Först träffade vi Netty från Holland som körde en övning och test i matematik enligt en metod utvecklad av israelen Feuerstein. Som vi uppfattade det så ligger fokus på effektiva arbetspass med hög koncentration och det gäller att prestera så maximalt man bara kan för livet för våra barn kommer oftast bara erbjuda ”genvägen” som leder till passivitet. Därefter träffade vi Eva Matějičková som höll sina pass i orofacial regulationsterapi (ORT) utvecklad av argentinaren Rudolfo Castillio Morales. Med stor inlevelse berättade hon vad hon gjorde och hur Xerxes skulle reagera. Han fick rita höger-vänster och stora cirklar på en lutande bordsskiva, fick vattendroppar på händer och fötter göra en massa saker i ett rasande tempo till Evas stora förtjusning och uppmuntran. Det liknade ingenting vi hade sett tidigare och egentligen visste vi till en början inte vad vi skulle tro. Allt kändes lite hokus-pokus, men med eftersom Eva förutspådde hans reaktioner hade vi inga tvivel på att hon inte visste vad hon gjorde. Och Xerxes hade roligt så vi lät oss hänföras av Evas entusiasm. Vid sista träningstillfället visade hon oss på sju minuter hur vi kunde öva Xerxes att äta utan att kladda ner sitt ansikte. Med tanke på att vi under våren ägnat tre veckor av intensivträning på en svensk habilitering för att uppnå just detta mål, men inte kommit ett steg närmre målet eller fått något vettigt tips, så var bara denna lilla vägledning värt hela resan! Lägrets tredje expert, speciallärare och logoped, var väldigt ledsen över att hon inte kunde bidra med så mycket eftersom hela hennes metod byggde på tjeckiska språket, dess språkljud och fonetik. Och både vi och hon insåg att det inte var tillämpbart för svenska eller något annat språk. Vi ägnade istället en liten del av tiden åt att diskutera situationen för barnen i skolan, och överlät resten av vår tid till de andra tjeckiska barnen som bättre kunde åtnjuta hennes expertis.
Ofta blev det pauser mellan aktiviteterna – och det där är en omöjlig balansgång att få dessa pauser att bli lagom långa för alla. Vissa föräldrar tyckte att schemat var alldeles för packat med aktiviteter och andra tyckte att det var alldeles för mycket av inaktiv tid. Som tur var kunde sandlådan, bassängen och pingisbordet erbjuda aktivitet för de uttråkade och de som ville avstå från någon aktivitet hade full frihet att göra det.

Efter kvällsmat gavs dockteaterföreställningar på klassiska sagor som Snövit och Törnrosa som var uppskattad av alla. Diskot blev en riktig höjdare. Efter det var det läggdags för alla barn för att någon timme senare ha rena vuxenaktiviteter. En kväll fick terapeuterna beskriva teorin bakom sina metoder, en annan fick de olika länderna presentera sina förutsättningar ur ett DS-perspektiv och vissa kvällar var det bara fri diskussion. Riktigt underhållande var kvällen då vi vuxna fick prova på vibrationsmassagen på varandra. Här samlades ett dussintal vuxna i ett litet rum där man pillar lite halvintimt på varandra, det fnittras och stämningen är ganska uppsluppen i rummet där den friska luften är totalt utbytt mot en unken utan syre – och som svensk reagerade jag på att alla fortsatte att nia varandra… (i Sverige är alla du med alla utom kungen). De fria diskussionerna på kvällarna tyckte i alla fall jag var väldigt intressanta för då fick man veta hur dessa ”vanliga” familjer hade det, och så fick jag dessutom ett gyllene tillfälle att få öva min tjeckiska.

På onsdagen var vår lediga dag. Att klättra upp på Snezka med en treåring kändes övermäktigt så vi valde att gå en egen liten runda i området. Vi tittade lite snabbt i stugans karta och började gå. Efter en dryg timme så började vi fundera på hur vi skulle kunna komma runt eftersom vägen inte svängde som vi ville. Vi tog en avtagsväg i vad vi tyckte var rätt riktning och fortsatte att gå. Dagen var gråmulen så vi kunde inte använda solen som kompass men vi var ganska säkra på att vi gick rätt, fast ju längre tiden gick desto mer insåg vi att vi var fel ute. Vi kom till en fyrvägskorsning där en skylt visade oss att rätt väg tillbaka var den väg vi kom ifrån vilket vi tyckte var åt helt fel håll. Lite villrådiga stod vi där, men hade tur för där stod en liten bandtraktor med en skogshuggare i. Han pekade åt ett annat felaktigt håll, men vi litade på honom och knatade på. Trots små barn så gick det hyggligt enkelt för det var nerförsbacke – men vi insåg ju också att för varje steg nerför vi gick så var vi tvungna att gå uppför. Klockan närmade sig lunch och vi kände fortfarande inte igen oss och vi började fundera på hur vi skulle göra för att i samma stund stå på bilvägen som ledde upp till Hajenka. Majken skulle inte fixa detta motlut en knapp kilometer till så jag sprang uppför berget för att hämta bilen. Efter 10 minuters svettig språngmarsch i den tunna luften var jag framme och eftersom vår bil var inparkerad så fick jag låna en bil och äventyret kunde avslutas med lunch och utan tårar. Nästa gång tar vi karta eller GPS med oss!

Även om jag har varit i Tjeckien i princip vartannat år sedan början av 80-talet, så var denna resa något helt annat. Vi följde inte mina föräldrars eller släktens fotspår utan letade upp helt nya stigar och träffade helt nya människor. Och när vi såg allt detta nya så diskuterade vi mycket kring olikheterna.

Men efter en del funderande så kom vi fram till att tjeckiska föräldrar står i princip för samma funderingar och frågeställningar som vi gör vad gäller våra barn med Downs syndrom; specialskola kontra vanlig skola, betydelsen av klassens storlek, bemötandet från samhälliga institutioner osv. Det som skiljer oss bottnar, som vi ser det, väldigt mycket mera i det som kulturellt är typiskt tjeckiskt och typiskt svenskt än något annat. Och vad jag ser som typiskt tjeckiskt har också fått sig en uppdatering. Vår lägervecka var rolig, väldigt lärorik på så många sätt och vi kommer säkert tillbaka i framtiden.

Jag vill tacka alla underbara barn och familjer som vi fick träffa och utbyta erfarenheter med, och alldeles särskilt Dagmara som gjorde hela vårt äventyr möjligt.

Lite aktuella fraskort för oss.

Har du nån nytta av denna är allt jag kräver ett tack i kommentarerna…

Det är ok att använda och sprida dessa bilder så länge du anger källa.

Redigerad! Så felet i bilden finns inte i filen,

Efter önskemål av slöjdläraren kommer här lite verb också:

Har du nån nytta av denna är allt jag kräver ett tack i kommentarerna…

Det är ok att använda och sprida dessa bilder så länge du anger källa.

Vi har jobbat mer R-ljudet i månader och nu kan han säga ett surrande (men inte så “drillande” R). Jag har samlat ihop en del av vårt träningsmaterial i en liten lapbook gjord på ett fint kort jag hade hemma. Perfekt att ha med sig och plocka fram när man har fem minuter över för att repetera.
(det är inget tal på filmen)

https://youtube.com/watch?v=OhMk_W2GN8M%3Frel%3D0%26showinfo%3D0

Grundämnen och föreningar är lite knepiga. Det behövs bilder som förtydligar.

Hade du också nytta av dessa? Roligt! Allt jag kräver i motbetalning är ett tack i kommentarerna.

Fler bilder för NO finns här och matematik här

Det är ok att använda och sprida dessa bilder så länge du anger källa.

Sonen siktar på att gå Fastighet, byggnation och anläggning på gymnasiet, än vet vi inte om det kommer att gå vägen. Fast det hindrar oss inte från att jobba med ord och begrepp ur den världen. Här är vår senaste pratkarta. Bilderna kommer från diverse bildbanker (och några “stulna” på nätet), teckenillustrationerna kommer från Bildbas Tecken, teckenförlaget och så mina egna illustrationer. Jag garanterar inte att alla tecken är 100% korrekta, detta är de tecken vi använder (eller kommer att använda).

Har du nån nytta av denna är allt jag kräver ett tack i kommentarerna…

Det är ok att använda och sprida dessa bilder så länge du anger källa.

Här är vår fina postlåda. Vi testade den lite snabbt idag med en egenpåhittad lek. Spelare 1 snurrar på snurran 2ggr och postar de två talblocken (3 och 4 på bilden). Spelare 2 sätter ihop dem och listar ut vad det blir tillsammans, sedan postar spelare 2 det talblocket (7 på bilden). Spelare 1 säger nu “Jag har gjort 7 genom att lägga ihop …” nu gäller det att komma ihåg vad man postat (eller tjuvkika på snurran) och säga det. Spelare 2 postar talblocken när spelare 1 säger talet. Spelare 1 lägger talblocken ovanpå (och kom man inte ihåg det andra så ser man det nu).

Storebror och lillasyster turades om och spelade länge = mycket övning!

Lagom till vi kände att det var dags att uppgradera från Closing the gap till Kit 1 hade Numicon ändrat hela sitt system och ersatt kit 1 men flera, dyrare delar, avsett för klassundervisning. Passade inte riktigt oss. Genom ett inköp har vi nu i alla fall kit 1.

Kit 1 teaching guide – den köpte jag

Numicon Shapes – talblocken, de har vi redan

Pegs – pluggarna, de har vi redan

Baseboards – 100plattor, de har vi redan

feely bag – kännapåse, dels har vi en, dels har jag sytt en. Så här kan man sy.

Spinners – de har vi redan (men det finns många DIY beskrivningar på nätet)

Numicon Post box – den tänkte jag göra själv. Tror det blir den här.

Table-top numberline – de har vi redan (men en variant finns att skriva ut här)

numicon tens numberline –

Card 1-100 Number Track – kommer nog att gå att skriva ut en 100-ruta och klippa isär….

0-100 cards – hittade jag riktigt fina på Mr Printable

Arithmetic story cards – det här är vanliga antalskort där bilderna är i talblocksform, borde inte vara omöjligt att hitta/göra.

Rod number line – känns som att vilken tallinje som helst i rätt storlek duger

trays for number rods – är väl det enda vi inte alls har, men om de behövs kanske de går att snickra eller vika i papper.

Man behöver också cuisenaire-stavar och byggkuber av något slag. cuisenaire-stavar har vi redan, men jag funderar på att använda en annan variant som vi har hemma så cuisenaire-stavarna få fortsätta att vara relativa. Byggkuber har vi lite och det verkar räcka, annars tar vi lego. När jag har allt samlat så lägger jag in en bild på vårt kit 1 här.

Sonen har bara en termin kvar i grundskolan. I över ett år har vi jobbat med att försöka förstå gymnasiet och stödja sonen i att välja det han vill. Han har varit på prao-veckor, gymnasiemässan (flera gånger), och öppet hus. Vi har mött väldigt många positiva lärare och, även om det varit svårt, har det ändå känts bra. Vi har förstås också mött lärare/rektorer som inte varit positiva, som inte kunnat se förbi det första intrycket. Vi har mött lärare som tror att Downs syndrom = kan inte lära, eller som tror att uttrycksförmåga = inlärningsförmåga. Men det har inte gjort något, för de positiva mötena har uppvägt.

Nu är det mindre än tre veckor kvar till valet ska vara gjort. Sonen vet vad han vill, vi stöttar honom i hans val eftersom vi också tror det. Då kommer smällen – slaget rakt i ansiktet. De, som tidigare varit positiva, vill inte ha honom. Istället hänvisas han till de lärarna som redan tidigt visat egenskaper vi vet inte gynnar sonen.

Jag känner mig arg, frustrerad och uppgiven. Inser att våra år i förskola och skola varit de enkla (även om man inte alltid trott det). Framtiden ser mörk ut – allt hänger på oss – ALLT! Jag kan inte begripa hur jag ska orka.

Sonen har gått i grundskola och varit inkluderad. Det har varit bra och fullt möjligt. Nu hoppades vi på gymnasiesärskolan, men att få en bra utbildning där verkar vara rena utopin. Man kan ju undra för vem skolformen finns…. tydligen inte för min son.

Samtidigt hoppas jag att jag om ett halvår kan skriva ett dementerande inlägg och skriva att allt är guld och gröna skogar…. men jag tror inte på det.

I somras skrev jag ett inlägg om en av mina dagdrömmar. Bl.a. skrev jag så här:

Jag tänker mig den mindre ort dit 20-30 familjer där någon har svårigheter liknande min son, men i olika åldrar.

Låter fint – men jag vet att det är omöjligt. Det finns inte. Alltså det där med liknande svårigheter. Det har jag ju alltid vetat, och skrivit om förr. Men det känns som om många tror att alla med Downs syndrom är, åtminstone till viss del lika. Att det finns något slags “ds-drag” som finns hos de flesta. Det vet jag att det inte är sant. Vi har genom åren träffat många människor med Downs syndrom (från bebisar till vuxna, i Sverige och flera andra länder) och det finns inte något gemensamt “ds-drag”.

Vad det däremot KAN finnas är utvecklade beteenden som beror på omgivningens förväntningar. Om man drar det till sin spets så något i stil med:

Ett barn med DS förväntas inte kunna förstå – alltså är det ingen idé att försöka lära henne det – vilket leder till att hon inte förstår.

Många miljöer/personer som barn och vuxna med DS är hänvisade till är hämmande och skapar (omedvetet) ett beteende som sedan läggs på individen, som om det vore nått som sitter i kromosomen. Jag har skrivit om det där förr.

Under jullovet har jag haft nöjet att träffa en handfull ungdomar mellan 15-20 år, alla killar, alla med Downs syndrom. Alla mycket olika – jo, man SER att de har Downs syndrom, så de fysiska dragen har just dessa unga män, men vad gäller förmågor, förutsättningar och beteenden finns inget som är specifikt gemensamt för dessa (som inte är normalt för 15-20 åriga killar öht)

Den här bilden har några år på nacken, men tagen vid ett tillfälle då jag blivit styrkt i barnens olikheter. De här tre pojkarna har alla DS – men de var mycket olika och inte ett dugg intresserade av att leka tillsammans.

https://sprakutvecklarna.wordpress.com/2014/12/15/en-liten-grupp-ett-litet-sammanhang-dar-kommunikationen-kan-fa-utrymme/

Länken här ovanför går till en blogg som beskriver en logopeds arbete i en förskola. Inlägget är mycket bra för att det visar att pedagoger måste vara kreativa – de måste kunna hitta lösningar till omöjliga situationer istället för att ge upp och klaga på resursbrist. JA, det är resursbrist, men vad kan vi göra som hjälper barnet trots det?

“Med ett pressat arbetslag och en maxad barngrupp kändes det nästan arrogant att föreslå att pojken skulle få utökat vuxenstöd i en mindre grupp barn. Men läget var akut eftersom pojken mådde så uppenbart dåligt av att vistas på förskolan.”
“Efter att ha bestämt att Sixten och tre andra barn skulle få delta i en liten grupp tillsammans med en av pedagogerna behövde vi så bara hitta tiden för att nämnda pedagog skulle kunna genomföra aktiviteterna. Det fanns inga resurser att sätta in, vi var tvungna att hitta utrymmen i vardagen.”

Läs gärna HELA inlägget

SÖK har lanserat en mycket bra idé – folktecken. De har valt ut 12 tecken som var och en kan lägga till sitt ordförråd. Det är inte mycket (och för den som är beroende av tecken självklart inte nog), men om alla människor kunde dessa 12 skulle livet vara mycket enklare för många människor. På SÖKs sida finns väldigt fina vykort och planscher med dessa 12 tecken.
Jag gjorde enkelt vår variant. Samma tecken som SÖK dock.

Jag gillar verkligen idéen med 12 tecken för alla. Köp SÖKs, ta mina eller gör dina egna – vad du än gör – lär alla du känner dessa 12 tecken – det är bara 12, det fixar alla!

http://www.sokcentrum.se/?pid=4d8cdb134e1cc&lang_id=sv

Jag lägger detta i kategorin appar trots att det inte är appar utan länkar. Men en samling av bra nätsidor behöver jag också.

Elevspel.se
Enkla spel kategoriserade på ämnen. Passar hela grundskoletiden (och rätt mycket längre för vår son). Lärare/föräldrar kan skapa konton så att eleverna kan samla poäng. Går att spela utan konto. Uppdateras fortfarande. Negativt att det inte går att få uppgifterna upplästa.

Webbmagistern.se
Magister Birger har över hundra test i olika ämnen som man kan göra, passar från åk 2 och uppåt. Jag tror sidan fortfarande uppdateras. Negativt att man inte kan få uppgifterna upplästa.

Matteboken.se
Instruktioner, instruktionsvideo (av typen lärare framför tavla) och uppgifter. Passar från åk 3 och uppåt. Negativt att man inte kan få uppgifter och skrivna instruktioner upplästa.

NOMP
Mängder med tester i matematik från åk 1 och upp mot högstadiet. Kräver inloggning (gratis). Möjlighet att som vuxen övervaka inlärningen genom betaltjänst (<300kr/år). Negativt att det inte finns instruktioner eller hjälp och att det inte går att få uppläst.

Kunskapsstjärnan
En gammal webbsida med spel av väldigt enkel layout, men i alla fal spelbetonade. Spelen är av test-typ. Ämnen är matematik (enkel upp till åk 2-3), Geografi (kartor och flaggor, passar främst från åk 4), Natur (passar läskunnig elev i lågstadiet). Under matematik finns också klockan. Uppdateras troligen inte längre. Går inte att få något uppläst.

Multix
Enkelt och trevligt multiplikationsspel. Man måste inte kunna några tabeller alls i början. Inget är uppläst.

Unga Fakta
En helt fantastisk sida för NO och SO (och en liten del om ekonomi och pengar) och så sagor till svenskan. Tester finns och möjlighet till att få allt uppläst. Innehåller både onlinespel och utskrivbara spel och pyssel

Olles skollänkar
En fantastiskt bra länksamling som tipsar om många av ovanstående. Uppdelade i kategorier i skolämnena.

ABC-banken
En sida med spel och filmer för bokstavsinlärning.

ABC-bok
Jättebra samling av filmer kring bokstäverna och hur man skriver dem.

Barnbibblan
En väldigt rolig och lekbetonad sida för tidig läsinlärning. Det som är extra bra att man får lära sig stödtecken, pictogram och bliss också! Allt uppläst!

Bildteman
Interaktiv ordbok med bilder, skrivna och upplästa ord på svenska, engelska och flera andra språk.

Kunskapshubben
En spännande sida med massor av filmer i olika skolämnen och väldigt varierande svårighetsgrad. T.ex. finns här multiplikationssånger!

Arla minior
Lite filmer, spel, fakta och kluringar på ko-, mjölk- och bondgårdstema. Trevlig layout.

Mattepussel
matcha uppgifter i alla räknesätt med svar. 4 olika nivåer. Testkaraktär, går inte att få uppläst.

Vi hälsar er alla en god jul med en dagsfärsk hockeybild:

SNART ÄR 2015 HÄR! OCH JAG, KAJSA GRANSTRÖM SÖKER JOBB!

VILKA ÄR MINA STYRKOR? De är MÅNGA!

SPRÅK: Förstår och talar flytande vardagsengelska. Grundkunskaper i italienska.

SÅNG: Sjunger främst klassisk musik och opera. Behöver ordentligt med reptid och sjunger ännu inte alltför komplicerade stycken offentligt. Sjunger gärna tillsammans med annan sångare. Har lätt att lära texter utantill, även på engelska och italienska. Har också lätt att improvisera, att i stunden hitta på nya texter till befintliga melodier, texter som väl följer rytmen i melodin.

SCENVANA: Stor scenvana. Stått på scenen sedan 10-årsåldern. Har lätt att ta regi. Lätt för att improvisera och är snabb i dialoger. Lätt att lära repliker från manus. Stark scennärvaro. Även erfarenhet av statistjobb inom film. Jag är uthållig, van vid långa rep och van att vänta.

DANS: Dansimprovisation

FOTO: Jag har lätt att bli bra på bild och är lätt att samarbeta med på fotografering. Trivs framför kameran.

ÖVRIGT: Mina språkkunskaper och mitt vänliga sätt kommer väl till pass när det gäller att dela ut program, broschyrer, etc vid föreställningar, på mässor, etc.

JAG TAR SEDAN MÅNGA ÅR: 2t/v lektion hos sångpedagog med klassisk- och operainriktning, 1t/v lektion i : sångteknik, drama, dansimprovisation, engelska, italienska.

Jag har ledsagarkompisar som arbetar professionellt inom opera och teater och som, vid behov, kan underlätta för mig i en ny arbetssituation.

Referenser finns.

För mer info och direktkontakt med mig: kajsalovisa@bredband.net, acomats99@hotmail.com

Det jag kommer att skriva nu kommer att vara provocerande för många – det är helt enkelt provocerande för mig, men tanken har slagit rot och sitter fast.

Jag brukar säga saker i stil med: “En bra skola är bättre än en dålig oavsett skolform”

Jag har varit övertygad om att det finns bra särskolor i landet, det är ju trots allt många föräldrar som vittnar om saken och varför skulle jag misstro dem? Många föräldrar har berättar fantastiska saker om bra utmaningar och utvecklande miljöer. I downföreningens skolenkäter kommer mycket bra fram. Intrycket jag fått är att det finns många bra särskolor i landet. Personligen har vi ju ingen erfarenhet då vi funnit bra grundskolor och inte behövt undersöka saken närmare.

Nu närmar vi oss grundskolans slut, vi har bestämt oss för gymnasiesärskolan (varför är en helt annan fråga som jag kan ta upp om intresse finns). Det betyder att jag fått tränga mig in i gymnasiesärskolans värld för att se och förstå. Det är då jag möts av något mycket förvånande – något jag inte förväntade mig – något som indikerar att jag tidigare haft fel angående kvaliteten i särskolan – något som provocerar mig.

Gymnasiesärskolan är uppdelad i två delar;
den ena delen riktar sig mot elever med stora svårigheter, i denna del kan de duktiga känna igen bekanta ordbilder, men absolut inte läsa och skriva, Eleverna kan i bästa fall räkna enkla tal under tio – med pengar som hjälpmedel i denna del är man inte självständig utan behöver ständigt stöd, i denna del är det viktigt med idrott och rörelse (de två skolor jag besökte hade i runda slänga 6h i veckan), eleverna förväntas inte ha förmåga att lära sig några yrkesrelaterade arbetsuppgifter utan har stort behov av ADL-träning (vardagssysslor), alla elever är i behov av strikt struktur och AKK.
Den andra delen riktar sig mot elever med ringa skolsvårigheter, eleverna är självständiga så till den grad att de klarar av att vara själva hemma, laga mat, åka allmänna kommunikationer osv. Även de svagaste eleverna kan läsa tjocka fackböcker och lära sig utav innehållet. Självklart behöver dessa elever ingen AKK över huvudtaget. De klarar matematik ungefär på åk 6 nivå utan något stöd. De förväntas ha ett yrke med förmåga till vanliga arbetsuppgifter på arbetsmarknaden – t.ex. att köra truck och skördetröska.

Varför är spannet så stort? Vad är mellanläget? Graden på utvecklingsstörning är stigande enligt bilden:

Hur kan de två delarna av gymnasiesärskolan bara rikta sig mot gruppen längst till höger och längst till vänster? Hur kommer det sig att nästan alla lärare jag pratar med säger att de aldrig träffat på någon som har behov som ligger mitt i? Varför blir lärare som jobbat inom gymnasiesärskolan förvånade över barn som kan läsa och behöver AKK? Varför blir erfarna lärare förvånade över elever som behöver tillsyn samtidigt som de kan lära sig yrkesrelaterade arbetsuppgifter?

Den tanken som slagit rot – den där som provocerar är ett svar på frågorna. Det är det enda svar jag lyckats komma på. Kan du ge mig ett alternativt svar blir jag glad – för det här gillar jag inte.

Den svenska särskolan ser till att eleverna i “mellanläget” får så dålig utbildning att de bara kan klara av den första delen av gymnasiesärskolan. Det finns ingen bra särskola, men det kan verka att som den är bra för jag kan inte tänka mig att alla goda exempel jag hört är ljug. Jag är medveten om att detta rimmar illa med alla goda vittnesbörder jag hört – men vilken annan förklaring finns det till att hälften av alla med utvecklingsstörning inte tycks finnas i systemet?

Så återigen är vi pionjärer trots att vi valt en skolform som funnits i mer än 40 år och som uttryckligen riktar sig mot elever med utvecklingsstörning som min son.