21:an

När sonen bara var några år gammal pratade jag med en annan förälder. Denna förälders barn hade syskon som var mycket äldre och de hade varit utbytesstudenter under gymnasiet. Förälderns stora sorg var att barnet med Downs syndrom aldrig skulle kunna få samma upplevelse.
Jag hade lite svårt att relatera, kanske för att sonen och hans syster var våra första barn och de fortfarande var små. Kanske för att jag själv aldrig varit utbytesstudent. Men samtalet hängde med mig genom åren. Varför skulle det vara omöjligt? Kanske man kan få till det på nått annat sätt “än det vanliga”?

Nu är sonen snart 20 år. Han har varit “pluggat” på skolor utanför landet vid två olika tillfällen; som 5åring i USA och som 19åring i Indien. Erfarenheter som varit möjliga genom hans pappas arbeten. Hela familjen har flyttat helt enkelt. Det är inte alla förunnat göra sådana här resor. Men det finns andra sätt att få “ta del av världen”. Vi har också varit på ett läger för barn med DS och deras familjer i TJECKIEN. Det är bara en vecka – men visst ger det en större erfarenhet än semesterresan. Å andra sidan kan man säkerligen göra semesterresan så att man genom den kommer närmare andra kulturer.

Det har sannerligen inte varit smärtfritt, men kan man så tveka inte – ta chansen direkt, det är värt det!
Tyvärr vet jag inte om föräldern som lyfte detta för mig någonsin fick chansen att ge sitt barn med DS möjligheten, men jag hoppas att det gick vägen.

Bilden föreställer sonen med en låtsasmustach när den Indiska skolans cricketplan förvandlats till den årliga FUN FAIR.

This is just my humble adaptation of the classic play by Chekhov. It is not perfect and not free from errors. It’s not expertly done.
But it will help my son to be included in the schoolwork about this play even to the original is way above his reading level. He will read and make small drawings to the sections.

Please feel free to use this if it helps you or someone you care about.
All I ask for is a thanks in the comments.

Inför tredje året på gymnasiesärskolans individuella program fick sonen ett välkomstbrev PÅ LÄTTLÄST! Det är vi såklart jätteglada för eftersom han inte fått det de tidigare åren (å andra sidan hade vi inte begärt det heller). Sonen kunde själv läsa när skolan börjar och vi stöttade honom att leta upp datumet i hans kalender (och sen i idagboken).

Struktur som underlättare och ökad självständighet!

Han ska eventuellt vara ledig längre fram så vi hade passat på att fråga efter en ledighetsblankett och även den var på lättläst.

(Precis som habplanen används bildstöd till varje ord – jag tror att det kan bli lite för plottrigt, småord med bilder till kan riskera att ta fokus från de viktiga orden. Bästa tror jag är att använda bildstödet som “stödord” när det handlar om någon som faktiskt kan läsa.)

Jag har lovat mamma Marie att svara så mycket jag kan på hennes frågor om skola. De står inför skolvalet – och vi har passerat.

Vad är det som är avgörande för om barnet “klarar” t ex grundskola?

Det är inte barnet som är avgörande, det är skolan och föräldrarna. Min son kunde inte tala begripligt, tecknade en handfull ord, och var inte helt “toasäker” när han började i förskoleklassen. Det var inte avgörande. Elever med betydligt större motgångar har utvecklats och trivts i inkluderande miljöer. Här vill jag rekommendera en bra bok:
Den här boken handlar om elever med betydligt större funktionsnedsättningar än våra barn. Den tar upp alla tänkbara områden och det finns mycket praktiska lösningar på problem. När jag läste boken första gången så tänkte jag (som är lärare till vardags) “Åh tänk om man kunde få en sådan elev i klassen!”
Kan de få en bra skolgång i vanlig skola – då kan våra barn, Marie.

Mer kompetens angående barn m särskilda behov i särskolan.

Det låter så självklart att det är så. Det är dock inte min personliga erfarenhet. När sonen vid 16 års ålder börjar särskola och fritidsklubb så insåg vi snabbt att personalen på dessa två inte var bättre på vår son än grundskolans personal varit, på flera områden t.o.m. sämre. Jag kan gissa varför, men väljer att inte göra det.

Sen har vi det här med behörighet. För att få undervisa i grundsärskolans ämnesområden (också kallat träningsskola) krävs inte att du har en lärarutbildning. Du måste ha speciallärarutbildning, men den kan du bygga på en förskollärarexamen. Det betyder att lärare i åk 1 i träningsskolan kan HELT sakna kunskap i läs- och skrivinlärning. Naturligtvis gäller det inte alla, men behörig är ingen garanti. För flera år sedan var andelen behöriga lärare inom grundsärskolan betydligt lägre än inom grundskolan, men det kan ha rättat till sig nu.

Mobbing och kompisar

Ett mycket vanligt argument för särskola bygger på testen “lika barn leker bäst”. Jag tror inte på det. Jag tror att mobbing förekommer överallt i vårt samhälle, från yngsta förskolegruppen till möte mellan statschefer. Mobbing måste alltid motverkas oavsett var den sker. Om det var kopplat till skolform skulle alla som blivit mobbade flyttats till särskola – och det fattar ju var och en hur orimligt det är.

Kompisar då? Vår erfarenhet är att kompisar aldrig kommer av sig själv. Sedan sonen slutade grundskolan upplever han sig själv som mycket mer ensam. Sammanhanget i grundskolan och rasterna var viktigt för honom. Har det alltid varit enkelt? Nej, inte alls. Tuffast var nog åk 4-5. Han blev mer och mer utanför. En del elever var på honom (inte de i hans klass förståss). Det blev bättre sen och åk 7-9 var absolut bäst för honom.

Oavsett så tror jag att det här är nått man måste jobba med mer intensivt – i ALLA skolformer. Därför kommer här ett boktips till:
Den här boken handlar om elever med olika funktionsnedsättningar. Den är mycket praktiskt inriktadpå hur man faktiskt ska göra för att stötta den sociala inkluderingen.

Men hur fungerar undervisningen rent praktiskt?

Det går inte riktigt att svara på den frågan för det finns tusen olika svar. Tusen olika BRA sätt. Bara det är bra att förstå. Det går och det finns många sätt. De lärare som haft min son har också gjort på olika sätt. Vi föräldrar har alltid satt delaktighet främst. Väldigt lite enskild undervisning utanför klassrummet. Det har vi gjort eftersom vi märkt att det har varit bra för just vår son. Han har läst alla ämnen (inklusive moderna språk) tillsammans med övriga. Han har haft lägre krav och fler hjälpmedel. Exempel på hjälpmedel är bilder, lättlästa texter, inlästa texter, tankekartor, begreppsaffisher, talsyntes, powerpoint, spegel, stämplar, miniräknare, youtube, lutande bordsskiva, penngrepp, självöppnande sax. En hel del av det finns beskrivet i andra delar av den här bloggen (oftast under skola, men även under andra).
Men det finns andra bra sätt att jobba också, begränsad enskild undervisning behövs för en del elever. Vissa orkar inte en hel dag, andra behöver ta in nya begrepp i lugn och ro och så vidare. Så länge insatser verkligen är utifrån elevens behov så är det bra. Därför tar jag här ett nytt boktips:
Den här boken tar upp exempel på hur man kan anpassa skolarbete som ligger långt under vad resten av klassen jobbar med på olika stadier och för elever med olika behov.

Läkare, hab och förskola – experter på skolformer?

Korta svaret är nej. Läkare, logopeder, kuratorer, psykologer, förskollärare, ja, t.o.m. specialpedagoger och lärare har mycket liten kunskap om inkludering och integrering av elever med downs syndrom i vanlig skola. Det är inget som tas upp i deras utbildningar och inget som de läst om. Det behövs inte i vårt samhälle – vi har en speciel skolform för dem…. De som är lärare i särskolan har inte heller särskilt mycket kunskap om inkludering/integrering eftersom det inte berör dem,

De som har kunskap är de som har varit speciellt intresserade av fråga och tagit sig utanför landets gränser för att finna information. Det betyder att vem som helst som är intresserad kan veta. Men den som vet svarar inte att särskola är självklart.

Sen finns det väldigt mycket tyckande och åsikter som ofta grundar sig på fördomar eller i bästa fall enstaka “fall”.

Alla möjliga alternativ.

* Grundskola som grundskoleelev – med det stöd och de anpassningar som krävs.

* Grundskola som särskoleelev – eleven är inskriven i särskola och bedöms enligt särskola men går i en grundskoleklass. Lärarna behöver jonglera med två olika läroplaner och bedömningsgrunder, i vissa fall också olika timplaner.

* Grundsärskola med ämnen – det som förr kallades grundsärskola. Kursplanerna skiljer sig inte så jättemycket mycket från grundskolans. Alla elever i klassen har en utvecklingvecklingsstörning.

* Grundsärskola med ämnesområden – det som förr kallades träningsskola. Kursplanerna har MYCKET lågt ställda krav. Om eleverna ens får möjlighet till läsa, skriva, räkna beror helt på den aktuella läraren då det inte är tvingande i kursplanen. De flesta elever med Downs syndrom hamnar här förr eller senare.

* Grundsärskola med vissa lektioner i grundskoleklass – eleven har t.ex. idrott eller slöjd med en vanlig klass.

Tänka på när man väljer.

Vad vill ni? Vad tror du som förälder på? Du är exper på ditt barn. Vi valde vanlig skola när sonen var 18 månader. Jag belv helt enkelt övertygad om att det idiologiskt var rätt. Sen jobbade vi utifrån det. Jag hade ingen aning om “hur länge det skulle gå”, men det talade jag inte om. Vi träffade erfarna lärare i USA som hade vår son och bara bekräftade oss.

Kämpa kan man behöva göra vilken skolform man än väljer. Jag har gott om vänner som valt särskola och som fått bråka hela vägen – så det är ingen garanti.

Och ditt val görs inte en gång. Det görs varje gång du skickar ditt barn till skolan. Vi har fritt skolval. Du kan när som helst byta skola eller skolform. Det går att byta från särskola till grundskola – det har jag två vänner som gjort, för den ena gick det hur smidigt som helst, för den andra var det en kamp.

Vad valde ni, varför och hur gick det?

Vi valde grundskola som grundskoleelev tidigt. Han gick på vanlig förskola. Sen flyttade vi till USA ett halvår och testade på den berömda amerikanska inkluderingen (WHOW!). Därefter tillbaka till Sverige. Kontakt med särskolan som informerade att de hade en klass till honom (han var tydligen redan inräknad) med en lärare som var behörig och helt saknade lärarutbildning. I grundskolan skulle vi få erfarna behöriga lärare. I klassen i särskolan skulle det vara 4 elever som alla saknade talat språk, i grundskolan skulle de bli 9 elever. Det var inget val – vi hade valt grundskolan ändå.
Förskoleklassen gick väl inte så lysande (sonen gillade det – men inte vi föräldrar). Men åk 1-2 var jättebra. Han gjorde stora framsteg. Åk 3 var bra, men i åk 4 byttes det assistent och vissa lärare, nu började relationerna mellan hem och skola bli riktigt ansträngda. Vid jul i åk 5 fick vi nog och barnen (alla tre i skolan då) flyttade till en friskola. Det fanns en hel del vi var missnöjda med vad gäller alla barn, och vi var inte de enda som bytte skola. Ny grundskola och nya möjligheter. Engagerade lärare som går jättebra att samarbeta med. Nu gick det ännu bättre än i åk 1-2. Och det trillade på ända fram till åk 9

Då var det dags för gymnasiet…. men det är en helt annan historia.

Boktipset då?

Vår resa till USA förstås! 100kr inkl porto – bara lämna kontaktuppgifter i en kommentar.

Varför så många amerikanska referenser?

Jo, det är för de har längre erfarenhet än oss. Handikappfrågor ses som en del av civil rights movements. Särskild skolform för de med utvecklingsstörning är att jämföra med särskilda skolor för svarta – inte politiskt korrekt. Så när vi i sverige införde särskola så införde de inkludering.

Sen tänkte jag att det lilla som finns på svenska har ni säkert redan hittat. Det är ofta på en idiologisk nivå och sällan direkt praktiskt för lärare. De böckerna som jag tipsar om här har alla några år på nacken. Och har du vägarna förbi så är du välkommen att bläddra i mitt “bibliotek”.

Här kommer några avslutande boktips:

Något så ovanligt som en Brittisk bok i ämnet. Britterna har inte alls kommit lika långt som amerikanerna, men jag tror de håller på att dra ifrån oss i sverige.

En amerikansk bok om inkludering av elever med Autism. Jag har inte sett nån bok om råd till lärare när eleven har dubbla diagnoser, men det är väl bara att ta in från båda områdena!

Och nu då?
Har du några följdfrågor så skriv dem som kommentar så svarar jag när jag hinner och orkar. Antingen som kommentar eller som eget inlägg.
😊

och glöm inte läsa resten av bloggen – där finns ÄNNU mer!

I Nederländerna blev det möjligt för elever med Downs syndrom att gå i den vanliga skolan i början av 1990-talet. 1995 var det uppskattningsvis 56% av barnen med Downs syndrom som började i den vanliga skolan, även om byte till segregerad särskola kunde ske senare. I ett par studier har man försökt ta reda på mer om barnens skolgång och resultat genom att fråga föräldrarna.

En pilotstudie visade att föräldrars bedömning av barnens förmåga inte skiljde sig alltför mycket från lärares bedömning; korrelationen var cirka 90%. Frågor om barnets akademiska förmågor var mycket tydliga med konkreta exempel från enklare till svårare nivåer, där svarsalternativen var ”kan” eller ”kan ej”. Frågor om egenomsorg hade fyra svarsalternativ – ”kan inte alls”, ”kan med mycket hjälp”, ”kan med lite hjälp”, ”kan helt själv”.

2006 startade så en longitudinell studie där man följde barn med Downs syndrom under några år. Föräldrar till 160 barn med DS, födda 1993-2000, inbjöds att delta i en enkät med frågor om barnens förmågor i läsning, skrivning och räkning, egenomsorg och språkförmåga. Dessutom frågade man om föräldrarnas utbildningsnivå och hur mycket de tränade läsning, skrivning och räkning i hemmet. Barnen var slumpmässigt utvalda från den nationella Downs-syndrom-föreningens register, stratifierat för ålder och kön. Samma föräldrar inbjöds sedan till uppföljningsenkäter 2007 och 2010. Frågorna innehöll då även frågor om barnens skolhistoria.

2009 gjorde man en tvärsnitts-studie där föräldrar till personer med Downs syndrom i alla åldrar inbjöds att besvara ett mycket omfattande frågeformulär online. De 800 frågorna innehöll bland annat samma frågor som i den longitudinella studien. 835 föräldrar började besvara frågorna och 56% besvarade samtliga. Mycket få föräldrar vars barn var över 35 år deltog.

I juni 2016 publicerades en studie där man har kombinerat data från dessa två äldre studier och därigenom fått ett mycket stort datamaterial, med uppgifter om läsförmåga för 862 personer, skrivförmåga 640 personer, räkneförmåga 645 personer, egenomsorg 677 personer, språkförmåga 680 personer och datorvana 508 personer. För de elever som man hade fler uppgifter om, så använde man den senaste uppgiften. Man hade också tillgång till IQ-kvoten för 343 personer.

Den första frågeställningen var hur olika förmågor utvecklas över åldern. ”Språkförmåga” var en bedömning av det aktiva språket: hur många ord personerna använde och längden på personens yttranden. Ökningen av denna språkförmåga var positiv upp till tolv års ålder, och verkade sedan plana ut. Förmågan till egenomsorg fortsatte att utvecklas i tonåren och som ung vuxen. De akademiska förmågorna (läsa, skriva, räkna) hade en positiv utveckling upp till fjorton års ålder. Men att tonåringar och unga vuxna hade mindre akademiska förmågor och datorfärdigheter än yngre verkar enligt författarna vara en generationseffekt snarare än att förvärvade kunskaper skulle gå förlorade.

I analysen skiljde man sedan på elever som i huvudsak gått i vanlig skola (elev i vanlig skola vid enkättillfället eller gått minst 5 år i vanlig skola) och elever som i huvudsak gått i segregerad särskola. När det gällde Egenomsorg så steg förmågan för båda grupperna så långt som man hade data (drygt 20 års ålder för elever som gått i vanlig skola och till 30 års ålder för elever som gått i särskola). Eleverna som gått i vanlig skola var i alla åldrar mer självständiga än elever som gått i särskola. Språkförmågan var också högre i alla åldrar för elever som gått i vanlig skola än för elever som gått i segregerad skola. För båda grupperna planade utvecklingen efter tolv års ålder. När det gäller Läsning, Skrivning, Räkning och Datorvana så är mönstret lika oavsett skolkarriär i att utvecklingen är positiv till fjorton års ålder och verkar sedan avta. Det är möjligt att detta är generationseffekter. Förmågan ligger i alla åldrar på en högre nivå för elever som gått i vanlig skola.

Bland eleverna som i huvudsak gått i vanlig skola var det en större andel elever som hade IQ över 50 än bland eleverna i särskolan. Så en viktig fråga är om detta förklarar varför eleverna i vanlig skola hade bättre förmågor? Eller lär de sig mer för att den vanliga skolan är mer stimulerande och effektiv? Man gjorde därför en förfinad analys och delade in skolgrupperna i undergrupperna ”IQ över 50” och ”IQ mellan 35 och 50”. Resultaten visade att elever med IQ över 50 som gått i särskola hade sämre förmågor än elever med IQ 35-50 i den reguljära skolan. Eleverna med IQ 35-50 i vanliga skolan hade framförallt bättre akademiska förmågor (läsning, skrivning, räkning) än eleverna med IQ över 50 i särskolan, men också något bättre språk och datorvana. Förmågan Egenomsorg påverkades inte lika starkt av vilken sorts skola eleven gått i.

Författarnas slutsatser är att utbildning i den reguljära skolan är mer stimulerande för utvecklingen av akademiska förmågor, och att övergången i början av 1990-talet i Nederländerna till mer integrerad utbildning har lett till bättre akademisk kompetensutveckling för dessa elever..

Läs mer:

Development of Self-Help, Language, and Academic Skills in Persons with Down Syndrome (Gert de Graaf & Erik de Graaf)

Publicerad i: Journal of Policy and Practice in Intellectual Disabilities, 2016 June

Källa: http://www.svenskadownforeningen.se/elever-med-ds-lar-sig-mer-i-vanlig-skola-visar-studie/

I Sverige har vi en frivillig förskola, obligatorisk grundskola och en frivillig gymnasieskola. Det finns en hel del valmöjligheter även på grundskolenivå, men faktum kvarstår att alla måste gå de 9 åren i grundskolan. För elever med utvecklingsstörning finns möjlighet för föräldrarna att välja särskola (OM elevens behov inte kan tillgodoses i grundskola). Grundsärskolan har två inriktningar; ämnen och ämnesområden (tidigare kallad träningsskola). Varken elev eller föräldrar har rätt att välja mellan dessa.

Men gymnasieskolan – det är en annan femma! Gymnasieskolan är frivillig. Eleven har själv rätt att välja inriktning på sin utbildning. I princip alla ungdomar går gymnasieskolan. De har rätt att välja fel. Det är ok att välja utbildningar som leder till ett yrke med en mager arbetsmarknad. Det är ok att välja en praktisk utbildning även om man har läshuvud (och vice versa). Det här är den unges första stora val i livet, och den enda begränsningen är betygen från grundskolan.

För elever med utvecklingsstörning finns möjlighet att söka gymnasiesärskolan. Här begränsas inte valen av betygen. Ett av gymnasiesärskolans program, det individuella, är bara öppet för de elever som, efter särskild utredning inte bedöms klara ett nationellt. Det betyder dock INTE att eleven i fråga inte får söka ett nationellt program på gymnasiesärskolan! De nationella ska nämligen vara öppna för ALLA elever med rätt till gymnasiesärskola. Det spelar ingen roll om lärare eller andra tjänstemän anser att eleven ska gå ett individuellt program om eleven SJÄLV vill något annat.

Därför vill jag uppmana ALLA föräldrar att hjälpa era barn att faktiskt välja gymnasieprogram själva. Det är det normala för en 15-16 åring och borde vara så även om man har Downs syndrom.

Skulle ni stöta på tjänstemän/lärare/rektorer/Studirvägledare som påstår att de inte får välja så kontakta FUB. De har tillgång till den utredning som Skolinspektionen gjort i frågan där de slår fast att det finns ett fritt val.

Ett exempel på hur en begreppskarta som sonen hade på högstadiet kunde se ut:

Gjort i Clicker och bilderna kommer dels från nätet, dels egengjorda och dels från diverse kommersiella bildbaser som vi har.

Vår son har gått grundskolan i vanlig grundskoleklass, inskriven i grundskolan och gått ut med grundskolebetyg. Det är inte speciellt vanligt – men inte unikt på något sätt.

Först och främst har vi de som började bana väg före oss. 4 mammor hade jag kontakt med när sonen var yngre (två har jag fortfarande kontakt med) och ytterligare två träffade jag. Deras barn var några år äldre än vår son.

Utöver dessa har jag träffat ytterligare 2 föräldrar som passerat hela grundskolan. Och så läst om en annan i tidningen. Så där har vi 8 personer.

Sen har vi en av sonens idrottsvänner som, precis som sonen, slutade nian i somras.

Och så känner jag ytterligare 2 som just nu går på högstadiet.

Men då är det bara de som JAG känner till och som är inskrivna i grundskolan. Hur många med Downs syndrom som har gått i vanliga grundskoleklasser hela sin skoltid finns det ingen statistik över.

Så visst, med tanke på att det föds 100 barn med Downs syndrom varje år så är det försvinnande lite…. men inte unikt.

Bildtext: Sonen hade även spanska i grundskolan. Prata spanska kunde han inte – men det hindrar ju inte att man deltar i kommunikationsövningar! Sonen har fraserna i sin Ipod, medan hans klasskamrat har dem i boken. Full delaktighet – på sin nivå.

När jag skriver det här är det viktigt att förstå att de ungdomarna (eller nu vuxna) som jag refererar till inte alla är lika eller “superstjärnor”. Några av dem bra språklig förmåga – andra har svårt att göra sig förstådda. Någon har knappt någon utvecklingsstörning all – de flesta har en måttlig (precis som de flesta med Downs syndrom. Det de har gemensamt är att de har föräldrar som inte valt särskola – det är allt. Det enskilda barnets förmågor har ingenting med förmågan att gå grundskola att göra. Inställningen hos vuxna runt omkring barnet har däremot ALLT med barnets möjligheter att göra.

Följer du bloggen vet du vilken vånda och ångest som ligger bakom övergången mellan grundskola och gymnasium. Så mycket fördomar och kränkningar som sonen och vi blivit utsatta för under den här processen har vi aldrig förr varit med om. Men nu lider första terminen på gymnasiet mot sitt slut i alla fall. För ett halvår sedan visste vi inte ens om han skulle gå på gymnasiet ö.h.t.

Han hamnade tillslut på Salbohedsskolans individuella gymnasiesärskoleprogram. Det var inte ett val – det var det enda möjliga (officiellt var han välkommen till ytterligare två skolor, men det var uppenbart att han skulle må dåligt på de skolorna).

Efter en knapp termin tror jag att detta var ett bra val. Han har fått göra väldigt många olika saker:

Allt är inte perfekt, men vi kan andas ut och ta ett steg tillbaka (i alla fall på den här punkten)

Det är busenkelt att ansöka till gymnasium och få sitt antagningsbesked – om man INTE har en utvecklingsstörning alltså. Har men en utvecklingsstörning tycker välfärdssamhället att ett enkelt ansökningsförfarande och besked inte är tillräckligt utmanande (eller finns det nån annan anledning?

Ansökan: Ja efter att ha letat och besökt skolor och fått information från lärare och skolor att man inte duger och efter att ha blivit nekad allt man själv vill fanns det tillslut bara ett val kvar. Den gymnasiesärskolan gick inte att söka genom det vanliga systemet utan skulle sökas på papper. Därmed fanns ansökan både i det elektroniska systemet och på papper. Det gick ju, men inte lika smidigt som tvillingsystern – alla program i vanliga gymnasieskolan fanns tillgångliga i datorsystemet – oavsett huvudman. Orsaken är att det är inte fritt fram att välja gymnasiesärskola efter egna önskemål. Är huvudmannen en annan än den som kommunen normalt tänkt sig (sin egen eller andra de har avtal med) så krävs ett särskilt tillstånd. Valfrihet gäller inte elever på gymnasiesärskolan.

Beskedet: Om ansökan var krånglig så är det inget mot beskedet. Till historien hör att det finns ett beslut från kommunen att sonen ENDAST har rätt till ett individuellt program på gymnasiesärskolan (och en muntlig information från den vanliga gymnasieskolan att de inte skulle ta emot honom utan endast hänvisa tillgymnasiesärskolans individuella program). Så här ser det officiella antagningsbeskedet ut:

Enligt beslut från april månad är han endast behörig till val 1, inte till val 2 eller 3 (eller 4-6 som inte finns med på skärmdumpen), då dessa är nationella program på gymnasiesärskolan. Visst ser det underligt ut?

Han är enligt antagningsenheten inte behörig till val 1, men kommer ändå inte in på de andra valen trots behörighet och rätt poängantal (0)

Dags att misströsta för att han inte kommit in på gymnasiet? Nä, då – han ÄR antagen till alternativ 1. Det bekräftades av ett ANDRA antagningsbesked via vanlig postgång:

Eller är detta bara information om att han FÅR plats, inte om att kommunen GER TILLSTÅND till platsen?

Ett plus i kanten var att det i brevlådan också låg ett brev om ansökan av skolskjuts – utan att vi bett om det! Det kom helt automatiskt! Kors i taket – jag är mäkta imponerad.

Och vad var sonens kommentar efter att ha läst brevet?

TACK

Malin Granqvist hade gjort en utmärkt plansch över meningsbyggnad. Jag kände ändå att det fanns några detaljer jag ville ändra så då gjorde jag det. Här är två varianter för mig och er. De kan vara till hjälp för sonen, men jag kommer nog att använda den i min klass också.

Har man en elev som min son i sin klass så har man en stor spridning på elevernas kunskapsnivå. Det finns nästan bara läse-böcker för åk 1 som har innehåll på olika nivåer och inte ens det räcker. När min son gick i åk 1 hade de en läsebok som fanns i tre nivåer, den lättaste var för svår för sonen och den svåraste var för lätt för hans tvillingsyster. Idéen i dessa läseböcker är dock helt rätt, varje kapitel har samma innehåll – på olika nivåer. Det är det tankesätt som ska överföras till alla andra områden.

Alltså – alla i klassen jobbar med samma tema – på sin nivå. På det sättet kan alla delta i diskussioner och grupparbeten. Låter enkelt, men det kräver insikt i elevernas behov och tid att göra det till verklighet. Här är några sätt att göra det på.

1. Jobbar du på en skola där det finns mycket gamla läromedel (kolla källare och vindar) så är ett sätt. Du kan också använda nätresurser. Du har säkerligen ett huvudläromedel eller en läsårsplanering som du följer. Inför ett nytt område så kollar du vad du anser vara rätt nivå för de/den elever som behöver en helt annan nivå och letar efter samma tema. Jobbar ni på högstadiet med Islam så gör alla det, men eleven som ligger på en lägre nivå kanske läser i en bok för mellanstadiet eller lågstadiet (precis sim att eleven som ligger på en högre nivå använder en för gymnasiet). De följer alltså inte “sitt” läromedel, men använder texter och individuella uppgifter därur när de följer klassens. Troligen behöver du fler böcker att välja på för att hitta böcker som tar upp samma saker.

2. Har ni tillgång till datorer och läsplattor? Då kan ni utnyttja interaktiva läromedel. Det kan vara ett sätt att få tillgång till en större textmassa även om man inte har läsförmågan. Dessa förenklar sällan innehållet, men gör det ändå mer tillgängligt. Många av läromedlen har interaktiva delar man kan köpa idag.

3. Lättlästa versioner. Jag sa i inledningen att det nästan bara var läseböcker där detta finns. Det är inte riktigt sant det finns för fler läromedel (men börjar försvinna till förmån för de interaktiva). De lättlästa versionerna är för svåra för att min son ska kunna jobba självständigt i dem, men han har dem ändå i några ämnen. Har man tillgång till NE.se finns alla inlägg även på lättläst vilket gör det MYCKET bättre än Wikipedia.

4. Om du har tid gör du materialet som behövs själv. Det här blir oftast bäst då det är direkt anpassat till eleven och du kan få med precis allt du som lärare tycker är viktigt.

5. Men för att det ska bli riktigt bra så använder du alla sätt ovan i kombination. Grundtanken du har i huvudet hela tiden är inkludering – hur får jag alla delaktiga när vi laborerar med lösningar och blandningar? Vad behöver hen för att kunna delta fullt ut? Ha detta med redan på planeringsstadiet så blir det enklare. Håll fast vid metoder som funkar och släpp de som inte funkar.

Och så en känga till alla som styr i skolans värld – inkludering är fantastiskt bra för alla elever, men det funkar INTE om inte lärarna har TID att planera.

Anpassad laborationsrapport i åk 9. Bilderna är tagna under hela laborationen och sonen skriver sedan bildtexter. Nivån blir automatiskt anpassad eftersom han skriver så mycket han klarar av.

Bilder är den absolut bästa inlärningsvägen för vår son. Alla de viktiga punkterna han ska kunna i ett område finns med på begreppsplanschen. Den används som referens under hela arbetet (och sitter på väggen så att övriga elever också kan dra nytta av dem). Amerikanerna kallar detta Anchor charts – sök på det så får du mycket inspiration.

Alla jobbar med bildanalys. Sonen har lite mer hjälpmedel. Dels har han begreppskartor – där finns olika begrepp för bildanalys i bild+ord+teckeillustration, dels utför han uppgiften genom att fylla i en tankeblomma (en typ av tankekarta som funkat bra för honom – där varje blad står för en del av den man ska skriva om och så är det stödord). Det gäller att välja rätt så att inte Skriet beskrivs som ett dokumentärfotografi utan djup….

Här ser du att han har en lättläst text (som är för svår), begreppsplansch och ett förenklat arbetsblad med frågor.

Tänk att myterna som florerar bland skolpersonal bara ökar! Dags för lite nya myter att slå hål på. Vill du läsa om de tidigare så kolla här. Ibland får du lov att bemöta myterna med att be dem bevisa dem. Säger skolan att de inte får anpassa undervisningen – be dem då visa var det står.

Hen får mer hjälp i särskolan och I särskolan finns all hjälp hen behöver

Den hjälp som kan ges i särskolan kan väl lika gärna ges i grundskolan? Och ser man krasst på saken så har de flesta barn med Downs syndrom som går i grundskolan en egen elevassistent – medan de som går i särskolan sällan har det. Då torde det ju vara lättare att få hjälp i grundskolan… MEN varje elev ha det stöd hen behöver OAVSETT skolform, på den punkten är skollagen tydlig.
Om hjälpen finns i särskolan och eleven i grundskolan får man väl flytta hjälpen till eleven – det är ju dumt om den inte är där eleven finns.

I särskolan finns den kompetens som behövs

Det här skrev min vän så bra så jag tar det rakt av:

Jag sa till den person som var med från särskolan på varje möte att de från särskolan ju kunde ge skolan råd i hur de kunde jobba med matten med sonen, hon satt bara stum.. de hade inget att komma med alls. Det var den kompetensen det.

Om kompetensen finns i särskolan får man väl se till att den också finns i grundskolan. Uppenbarligen finns det kompetens att sprida inom kommunen.

Vi får inte anpassa hur långt som helst, säger skolan.

Dumheter! Skolan är skyldig att göra de anpassningar som krävs. Om en elev inte kan läsa så måste skolan ge läsundervisning – även om eleven går på högstadiet. Det är tydligt beskrivet i de styrdokument som beskriver skolans verksamhet. DÄREMOT får skolan inte anpassa nationella prov hur SOM helst, det som ska testats ska fortfarande testas. Läsförståelsetester får alltså inte läsas högt.

Går han i åttan ska han läsa samma böcker som de andra i samma årskurs

Ja, om de fungerar för eleven. Och så långt det är möjligt är det bra. Det finns dock inga lagar som säger att alla elever i en klass måste ha samma läromedel.

De kan inte tänka abstrakt

Jag antar att skolan har kompetens att säga det? Hur vet de det? Hur har de mätt det? För vi kastar väl inte ur oss ogrundade myter? Nä, abstrakt tänkande är svårt – men det betyder INTE att det är omöjligt!

Den här gången kommer bara lite bilder från en vanlig dag i åk 9.

Grupparbete om elektromagnetism. Full delaktighet = full inkludering.

Denna vecka har bestått av “prao” på en skola, studiebesök på dagtid på en skola och rundvandring och prat på en tredje skola. Det är två skolor med gymnasiesärskola som sinsemellan var mycket olika samt en vanlig gymnasieskola med yrkesintroduktion.

Skola 1. Prao tre dagar. Gymnasiesärskola – individuella programmet. Den skola som omgivningen pushat på sedan start.
+ Många elever, lokalmässigt är skolan integrerat i vanliga livet
– kan inte erbjuda det sonen önskar sig

Skola 2. Studiebesök dagtid. Gymnasiesärskola – individuella programmet.
+ Kan erbjuda både bilvård och snickeri som sonen önskar
– isolerat läge och väldigt få elever

Skola 3. Rundvandring kl. 15 en fredag. Gymnasieskola – yrkesintroduktionsprogrammet.
+ kan erbjuda bilvård som sonen önskar, med full inkludering i vanliga gymnasieskolan
– okänt än så länge, vad säger yrkeslärarna?

Vi föräldrar är bekväma med både alternativ 2 och 3, så sonen får något att faktiskt välja på. Det känns bra att HAN får verklig möjlighet att påverka.

Uppdatering 10/5 2015: Tyvärr visade det sig att jag ropade hej innan vi kommit över ån. Skola 3 informerade veckan efter att han inte är välkommen.

Nästa vecka blir det skolbesök. En skola är inbokad – med den inbokningen har gått via studievägledaren. Jag har pratat en del med personal där på gymnasiemässor och öppet hus. Känns inte helt rätt och lite för mycket “så har vi aldrig gjort så det går nog inte”-attityd hos vissa. Men vi ska ge dem en ärlig chans! Vill de diskutera så kanske det kan funka…

Sedan är det en skola till på gång att besöka. Har pratat med rektor och en till och de var väldigt trevliga och tillmötesgående.

-Det låter som det är viktigt att komma igång med det han gillar, att han får snickra och sen bygga utifrån det. Då kan man ju lättare propagera för att han ska få läsa kurser på det nationella, sa rektorn.

Ja, det är det ju – eftersom ansvariga för nationella uppenbarligen inte tror på det som står i sonens skriftliga omdömen och hans betyg, så måste det kanske till mer praktiska bevis. Det som däremot är lite oroväckande är att denna skola kommer att gå ihop med en av de skolor som absolut inte vill ge sonen någon undervisning…

och sen är det omvalsperiod…. så vi måste veta hur vi ska göra.

Tror att vi genomgår en identitetskris nu. Försöker förstå, men blir bara mer förvirrad. När sonen var 6 år välkomnades han till en träningsskoleklass med 3 andra pojkar och en speciallärare utan lärarutbildning som lärare. Tack, men nej tack. Träningsskola kändes inte rätt. Vi valde grundskola och tänkte väl att man får väl kolla in särskola när det blir aktuellt. Det blev aldrig aktuellt, det funkade i grundskolan. Inför gymnasiet så blir vi välkomnade till gymnasiesärskolans individuella programmet – det är det är namnet på gymnasie på träningsskolenivå. Sonen bedöms alltså igen vara på träningsskolenivå. Nåväl, då är det väl mig det är fel på. Kanske har jag en felaktig bild av träningsskola? Det måste vi ju rätta till tänkte jag och började surfa rund på olika klass-sidor och bloggar för att se var träningsskolan egentligen är. Fokuserade på högstadiet. Fina lokaler verkar de alltid ha. Klasser på 3-5 elever verkar vara standard. Innehåller i undervisningen på låg nivå; tema färger – träna på gul röd blå, eller veckans dagar, tema vinter – vad händer med träden? os. Det är så väsenskillt från det sonen jobbar med (migration, kolonialism, förintelsen, droger osv). Jag får det inte att gå ihop.

Jag får verkligen inte ekvationen att gå ihop. Om sonen är på träningsskolenivå som det påstås, då måste det ju vara nått fel på träningsskolan. Om alla kan lära så mycket som han lär sig varför jobbar de fortfarande på förskolenivå? Eller är det sonen det är fel på? Han vet inte att han inte kan lära sig så han gör det ändå? Lite som myten om humlan?

Inte på någon blogg verkar de jobba intensiv med lästräning – på högstadiet torde de flesta jobba med typ 8 sidor. Inte på någon blogg verkar de jobba intensivt med matematik – på högstadiet bör man ju ha passerat räkna antal föremål under 10 i en hög. Kanske är det bloggarna och webbsidorna det är fel på? Kanske visar de inte alls en rättvis bild av vad träningsskola är…

Jag har svårt att tro att elever som vid 16 års ålder fortfarande kämpar med att lära sig grundfärgerna är på samma undervisningsnivå som en som klarar de flesta kunskapskraven i bild för grundskolans åk 9. Det som verkar lättast att tro är att de inte är på samma nivå – att sonen inte hör hemma på träningsskolenivå – ändå är det den enda delen av (gymnasie)särskolan han är välkommen till. OM experterna säger det så måste jag väl tro på dem, eller?

Jag väljer att inte lämna ut de bloggar jag besökt, det här är min kris inte deras och ingen skugga ska kastas över dem!

Sonen har gjort två psykologbedömningar (s.k. utvecklingsbedömningar). Utvecklingsbedömning är egentligen bara ett samlingsnamn för en massa olika typer av test. Första gången var sonen 11 år och vi ville ha en “besiktning” av nuläget. Psykologen testade arbetsminne och perception. Testet visade bara sådant vi redan visste, så vi lärde oss inget nytt, å andra sidan fick vi bekräftat att de vi redan visste och jobbade efter var rätt. Andra gången var sonen 15 år och syftet var att fastställa särskolebehörighet och alltså graden av utvecklingsstörning.

Psykologen som gjorde bedömningen heter Niklas och jobbade på habiliteringen. Han var noggrann och tog hänsyn till sonens språksvårigheter och sin egen oförmåga att teckna. Det betyder att han i hög utsträckning valde ickeverbala test och hade en tecknande tolk med vid testtillfällena.

Utvecklingsbedömningar kan göras när som helst i livet. Det finns ingen speciell ålder när det ska eller bör göras. De ska göras när det finns ett syfte att göra dem. Någon vill att det görs vid 4 års ålder en annan vid 15 års ålder, men det går lika bra att göra vid 43 års ålder.

Utvecklingsbedömningar kan göras av olika anledningar. Orsaken är viktig eftersom syftet styr vilka test som ska användas. Vill man ha en riktigt bra utredning Behövs ett klart och tydligt syfte. Det vanligaste syftet när det gäller barn med downs syndrom är att fastställa att det finns en utvecklingsstörning och graden därav. Det behövs för särskola. Det finns ingen anledning att göra en sådan om man inte väljer särskola, men är absolut nödvändig om man gör. Tänk på att utredningen är färskvara, den ska göras när det är dags. Det betyder att det är fullständigt onödigt att göra den i förväg ifall man kanske vill byta till särskola senare i livet.
Med en gjord utredning har kommunen laglig rätt att tvångsplacera barnet i särskola, men det är extremt ovanligt. (Skollagen Paragraf 5 kapitel 7: “Ett barn får dock tas emot i grundsärskolan utan sin vårdnadshavares medgivande, om det finns synnerliga skäl med hänsyn till barnets bästa.”)

Det andra syftet är att man vill veta barnets styrkor och svagheter. Då utreds inte eventuell särskolebehörighet utan man tittar på sådant som arbetsminne och perception.

Naturligtvis kan man ha båda syften i en och samma utredning.

Vem gör och äger utredningen? Det är alltid en psykolog som gör den. Vart vederbörande är anställd spelat ingen roll. På vissa platser i landet för hab inte bedömningar för särskolebehörighet, men du ska alltid kunna få den andra varianten. Även om skolpsykologen gör utredningen så äger du som förälder den (om barnet är under 18 år förstås) och kan bestämma om personalen ska få ta del av den. Men det är inte lika tydligt att det är så att skolpsykologen inte får lämna ut information vilket kan vara bra att ha i tanken.

Skolverket har en tjänst som heter Välja skola. Där kan man jämföra olika skolor, både på grundskolenivå och på gymnasienivå för att hitta en man tycker är bra.

http://valjaskola.se/

Men, såklart, man kan inte söka på särskolor, vare sig på grundskole- eller gymnasienivå…. varför inte? Ingen aning – men det är fruktansvärt tydligt att vissa inte räknas….

på skolverkets sajt utbildningsinfo går det att välja särskola, men platsen verkar instabil. Ibland får jag upp information, ibland inte

http://www.utbildningsinfo.se

Jag ringde skolverket och handläggaren hade samma problem. Det är nått tekniskt fel. Hon lovade att farmföra detta till tekniskt ansvariga och jag tittar in i morgon igen…

Vår resa mot gymnasiet påbörjades för nästan 2 år sedan. Vi har läst kursplaner, besökt gymnasiemässor, besökt skolor på öppet hus, pratat med personal och andra föräldrar, sonen har gjort 3 praoveckor på olika skolor med olika inriktningar, Vi har haft kontakt med strudievägledare, specialpedagoger, rektorer och handläggare. Och det viktigaste vi hade med sonen och lyssnade på honom. Inte bara hans ord utan hans agerade och hans entusiasm. Vi gjorde ett ordentligt grundjobb och det tog nästan 1½ år, men tillslut fanns det bara ett självklart val.

Det självklara valet var gymnasiesärskolans nationella program för Fastighet, anläggning och byggnation. Programmet beskrivs så här:

“Eleverna får grundläggande kunskaper inom fastighet, anläggning och byggnation. Utbildningen förbereder eleverna för att t.ex. kunna arbeta med reparationer och underhåll av fastigheter eller markarbeten och underhåll i parkmiljöer.”
Källa: Skolverket

Själklart eftersom kunskapskraven är rimliga för sonen, självklart eftersom det leder till ett yrke, självklart eftersom det är det som sonen vill.

Problemet är att han inte får tillträde. Hemkommunen har beslutat att han inte får tillträde till gymnasiesärskolans nationella program över huvud taget. Jag kan sura och sörja, jag kan skrika och bråka, jag kan gräva ner mig eller ställa till ett helvete, men idag väljer jag att undersöka alla alternativ. Galna alternativ och realistiska, för vem vet vilket som i slutändan kommer att vara galet och vilket som kommer att vara realistiskt? Jag gör här en lista och presenterar den i bokstavsordning, vartefter jag kommer på fler fyller jag i dem.

Emigrera – en flytt till USA skulle öppna stora möjligheter till anpassad yrkesutbilning och samtidigt öppna för inkludering.

Flytt inom landet – vi skulle kunna flytta till en annan kommun och hoppas att de omprövar beslutet att neka honom.

Hemundervisning – vi struntar helt enkelt i gymnasiet, följer kursplanerna på egen hand. Individuella programet är ingen merit inför vuxenlivet och gymnasiet är en frivillig skolorm.

Individuella programmet – om vi hittar en skola som, inom ramen för det individuella programet, vill ge honom en utbildning motsvarande hans önskemål är det en väg att gå. Hemkommunen har tyvärr gjort mycket klart att de inte kan tänka sig det.

Introduktionsprogrammet – det här är den del av den vanliga gymnasieskolan som är öppen för elever som gått i grundskolan men inte har godkända betyg, vilket appliceras på min son. Lite oklart vad han kan få för slags utbildning i praktiken.

Påverka friskolor – man skulle kunna påverka friskolor att även starta gymnasiesärskola. Det finns många friskolor på gymnasienivå i vårt område. Krävs dock att de också tar emot elever på individuella programmet för att sonen ska ha rätt att gå där.

Sluta skolan helt – gymnasiet är frivilligt vilket i teorin betyder att han har rätt att söka daglig verksamhet direkt. Kanske är det möjligt att få en praktiskt yrkesutbildningen den vägen. I detta ingår förståss också kontakt med arbetsförmedling och försäkringskassa.

Starta skola – det är möjlig att starta en egen gymnasieskola.

Tionde år i grundskolan – han fortsätter på sin nuvarande skola, undervisningen anpassas med mer praktik och fokus på ämnen som kan göra det tionde året “gymnasielikt”. Hemkommunen har öppnat för ett tionde grundskoleår.

Tillägg: Kommunen gjorde fel som nekade sonen tillträde till det han ville har nu skolinspektionen slagit fast. Så programmet var självklart också för att han hade laglig rätt till det. Du kan läsa mer som skolinspektionens kommentar här: http://21.appelklyftig.com/#post526