21:an

Jag vet hur mycket jobb det ligger bakom sonens fotbollslag och jag är tacksam över att andra axlar det jobbet. Sonen är ju en sportkille, men jag hade inte orkat driva både fotboll och hockey. Tack vare att andra föräldrar axlat fotbollen blir det möjligt.

Men det är tyvärr ofta han underpresterar, både på träningar och matcher. Han liksom lunkar på och tränarna hinner inte ge maxima pushning till alla (och det är det verkligen ingen som kräver!). Ibland gnistrar han till och spelar mycket bättre. Hur kan vi ordna så att han utvecklas mer här, titta på fotboll? I skolan finns inte elever ens till ett lag så ingenting där.

Sonen älskar att gå till tandläkaren – för hans alldeles egna tandsköterska är toppen (och så finns det en underbar spegel så man kan titta på sig själv). Skönt när saker funkar också….

Hoppsan vad tiden går fort – jag hann inte med det jag ville före jul. Men är det något som sonen lärt mig så är det att stoppa upp och inse att inget är försent. Här kommer del 4 av önskelistan – hur vanliga leksaker kan uppmuntra utveckling och/eller delaktighet.

Spel är otroligt bra på många sätt. Här valde jag klassikern “Vem är vem”, ett spel som det tog många år för sonen att förstå hur han skulle spela. Han är fortfarande ingen höjdare på det. Det roliga är att hans logoped också valt ut just det spelet under hans senaste besök. Syftet är att jobba med pragmatik – alltså hur han använder språket, han behöver bli bättre på att förstå vilken information mottagaren behöver för att förstå och då var det här spelet ett av hennes tips. Det andra var att leka “I spy” (vad heter den leken egentligen på svenska?) med hjälp av en bok så han fick en “titta & hitta-bok” om FROST i julklapp.

Men tillbaka till spel – det finns hundratals spel att välja bland. Jag köper dem ofta på loppisar. I början måste man förenkla. Just det här spelet förenklas genom att ha korten liggandes på bordet istället så att motståndaren (du) ser att hen verkligen vänder ner rätt kort. att förstå att man ska ta bort alla MED glasögon när jag svarat NEJ på frågan om glasögon har varit tufft.

Det är lite trångt i vår ishall, man måste i princip tränga sig förbi spelarbåsen för att ta sig mellan omklädningsrum och kafeteria. Sonen gillar ofta det. Han passar rätt ofta på att hindra folk (så de måste prata med honom), nästan alla stannar till och snackar. De flesta vet vem han är, de kanske inte “lyssnar” men de accepterar och SER honom. Att bli sedd är viktigt. Av de få som inte snackar med honom utan tycks finna situationen obekväm (han hindrar ju dem från att passera) är de flesta människor från gästande lag – de som inte vet vem det är. Det här att vara känd är viktigt för att få bli sedd och accepterad. Då måste man finnas med där det händer. Det är flera faktorer som gör att han är känd i klubben. Att han gick i vanlig hockeyskola i flera år tror jag har haft stor betydelse. Att han fått spela med A-laget (mot ungdomslaget) har gjort honom känd. Att han besökt matcher och att han själv spelar. Det sista är viktigt – han är en spelare.

Spel att spela tillsammans.
När sonen var i låg- och mellanstadieåldern var en av utmaningarna att hitta spel han kunde spela med andra utan att jämt förlora.
Airhockey visade sig vara ett av de spelen. Vi kombinerade ett fysiskt med en app. Det fysiska bäst med kompisar, men appen vi vänte-situationer med mamma.
Vanliga hockeyspel var för svårt, men vi ärvde ett fotbollsspel där spelarna är stilla. Det fungerade jättebra och vi la manken till för att köpa ytterligare ett, hittade det tillslut i en leksaksaffär i Liberec. I samma affär köpte vi en basketvariant också.

Den här typen av spel måste finnas på varje fritidshem som stolt påstår sig vara för alla.

Hockey betyder mycket för sonen – men han behöver ett större lag!
http://www.laget.se/SHK_Specialhockeyteam

Vi har varit och träffat logopeden igen. Lite nya ord och nya fokus.

1. g och k i början av ord (det blir nästan alltid rätt INNE i ord)
2. Fotbolls- och simningsord (jag har delat upp dem så tar vi en i taget)

Vi fortsätter att jobba utifrån strukturen jag nämnde i förra inlägget om språket. Och för att fixa punkt 3 “Säga ordet efter, med en kort paus först” har vår vändclown fått komma fram ur gömmorna. Arbetet går ut på att jag som instruktör säger ordet och att sonen sen ska säga ordet – men inte direkt efter utan med en paus. Koonceptet var inte helt enkelt för honom att begripa. Med vänd-clownen säger jag ordet och stoppar in i munnen, när kortet kommer ut vid fötterna säger sonen ordet. Det funkade!!!!

Önskelistan är den serie här på bloggen där jag utforska helt vanliga leksakers pedagogiska nytta. Förra inlägget handlade om det fantastiska babygymmet. Den här gången handlar det om pussel!

Sonens förskoleklasstid bestod till största delen av pussel. Just då var jag inte särskilt nöjd, men jag måste säga att det är ett intresse och kunskaper han har haft nytta av. Pussel finns allt från de allra enklaste knoppusslet till flertusenbitarspussel. Pussel tränar kognitionen och finmotoriken. Om sonen tycker om att pussla för att han är visuellt stark eller om han är visuellt stark för att han pusslat mycket låter jag vara osagt. Det som är bra med pussel är att det också funkar fint i samspel. Det funkar bra att pussla tillsammans!
Vi drar nytta av populära filmer i pusslen och till vår glädje finns det numera Disney-pussel med 2-3 hundra bitar, vilket passar sonen bra. Det gör att vi kanske kommer över hoppet till 500-bitar.

Nu kommer leksakskatalogerna neddimpande brevlådorna och anhöriga undrar vad som är bra julklappar. Jag tar detta tillfället att visa att vilka leksaker som helst kan vara pedagogiska. Jag kommer att välja EN sak på varje uppslag och fundera kring hur den leksaken kan användas för inlärning.

Första leksaken är för det lilla barnet. Ett babygym. Sonen hade en hemmagjord variant där man lätt kunde byta ut vad som skulle hänga i den. Det var ett bra sätt att aktivera när man som förälder inte riktigt hinner vara där (min grabb är tvilling så syrran skulle också ha mat och nya blöjor). Det uppmuntrade honom till att använda armarna och så småning om gripa. Han använde gymmet mycket längre än sin syster – flera år faktiskt (så det är bra med ett lite högre så att även en större får plats). Väl värt att investera i – det finns hur många olika varianter som helst att välja på – så stirra er inte blinda på bilden.

Idag har varit en ovanligt självständig dag. Efter en väckning gick han upp själv och gjorde sig i ordning. På träningen värmde han upp själv, satte på utrustningen och fick med alla sina prylar ut i hallen. Han tränade sig svettig trots att ingen av hans kompisar är där. Efter träningen var det han som sa åt mig, när jag inte fått med mig puckarna.
Han bestämde lunch och letade upp köttbullar i affären vi inte brukar handla i. När vi kom hem duschade han utan knot och gick sen till miljöstationen med soporna.
Nu har han på eget initiativ gått upp på rummet och börjat göra sig klar för natten.

Jag är säker på att jag kan vänja mig vid sådana här dagar fort!

Nu när vi bestämt att vi ska anpassa podd till sonen så kommer det helt klart att dyka upp fler frågor, så jag samlar en ny omgång frågor.

I boken på s. 22 finns det förslag på “branch starters”. Där står att de kan ändras för att passa användaren. I abilias program är inga rutor ändringsbara. I boken finns dock andra förslag än de i den tryckta boken. Vilka är ok att byta ut (mot de som finns i boken) utan att tappa podd-tanken?

“Många personer med DS har svårt att tåla ansträngande fysisk aktivitet och avbryter, ger upp tidigt. Forskare har visat att personer med DS ofta har svårt att svara med höjd puls under ansträngning och att hjärtat behöver längre tid för återhämtning. Vid fysisk aktivitet så ska det sympatiska nervsystemet ge signaler till hjärtat att slå fortare, för att försörja musklerna med blod och syre så att de kan arbeta hårdare. Forskare i USA och Frankrike har visat att det är vanligt hos personer med DS att hjärtat inte får någon signal att öka pulsen, på grund av att kroppen inte utsöndrar hormoner för det, som adrenalin. Oförmåga att höja pulsen kallas ”chronotropic incompetence” på engelska. Hos personer med DS har det alltså en hormonell förklaring, och den begränsade fysiska uthålligheten beror då inte på dålig motivation, övervikt eller medfödda hjärtfel. Genom fysisk träning går det att förbättra kroppens förmåga att stimulera hjärtats puls, men man räknar inte med att förmågan blir normal.”
Källa: Svenska Downföreningen

Det här tycker jag är extremt intressant information. Det förklarar också en del beteenden jag inte förstått hos sonen. Han ger upp ibland och verkar trött efter att knappt ha gjort något. I andra sammanhang (när det finns många förebilder och högmotiverande) kan han prestera 10 gånger mer – och bli lika trött. Hur ska vi som tränare använda den här informationen på ett bra sätt? Det får inte bli en ursäkt för att inte pressa på, samtidigt så visar det på att det kan vara bra att anpassa träningen, men hur?

“Slutsatserna blev att både intervallträning och jämn träning har positiv effekt på konditionen hos vuxna med Downs syndrom, men intervallträning har allra bäst effekt på konditionen och vikten.” (Samma källa som ovan)

Intervallträning har ju visat sig ge bra resultat på konditionen, kanske det också är bra även för puls-problemet? Vi Körde mycket av dagens hockeyträning i intervall idag. Först två gången genom banan i högt tempo och sen 1 minuts rast och så två nya varv. Jag vet inte vad det var som gjorde det, men det gick SUPERBRA! Det här är definitiv något att utveckla!

Igår träffade vi logopeden för språkträning. Det märktes hur kul sonen tyckte att det var. Det är uppenbart att han numera själv märker att han utvecklas, annars skulle han nog inte tycka att det var kul. Hon visade honom (och mig) de olika övningarna och idag satte vi igång.

Fokus 1: kombinationen SK (som i sko)
Fokus 2: svara på fråga kring välbekanta ord (ord om hockey)

När det gäller fokus 1 var det lite som det brukar. Ett antal ord som börjar på SK helt enkelt. Några förslag på spel att föra det roligare.

När det gäller fokus 2 lärde jag mig något nytt som jag inte hört förut. Vi ska jobba i 5 steg.

1. Säga ordet samtidigt
2. säga ordet direkt efter
3. säga ordet efter med en kort paus först
4. säga ordet som svar på frågor
5. bilda meningar med ordet

Vi brukar ofta göra 1,2,5 men nu ska vi definitivt försöka oss på steg 3 och 4 också. På de flesta av Hockey-orden ansåg logopeden att han var på steg 4

4-i-rad använde hon som ett motivationshöjande spel. Man drar ett kort innan man lägger sin markör.

Sen har jag lagt till lite fonemkort från hattenförlag som “SK-uppvärmning”. Idag drog han bara ett kort och sa stavelsen, men vi kan spela memory med dem eller skapa ord (men då måste jag tänka ut vilka ord som har sk-e/i/y/ä/ö i sig utan att det blir sj-ljud!
På blocket har jag skrivit strukturen för enkel grammatik deluxe.

Vet ni vad jag är trött på? Föräldrar som begränsar sina barn genom bortförklaringar för att de inte orkar se de val de gjort (eller tvingats göra) i ansiktet.

I Nederländerna blev det möjligt för elever med Downs syndrom att gå i den vanliga skolan i början av 1990-talet. 1995 var det uppskattningsvis 56% av barnen med Downs syndrom som började i den vanliga skolan, även om byte till segregerad särskola kunde ske senare. I ett par studier har man försökt ta reda på mer om barnens skolgång och resultat genom att fråga föräldrarna.

En pilotstudie visade att föräldrars bedömning av barnens förmåga inte skiljde sig alltför mycket från lärares bedömning; korrelationen var cirka 90%. Frågor om barnets akademiska förmågor var mycket tydliga med konkreta exempel från enklare till svårare nivåer, där svarsalternativen var ”kan” eller ”kan ej”. Frågor om egenomsorg hade fyra svarsalternativ – ”kan inte alls”, ”kan med mycket hjälp”, ”kan med lite hjälp”, ”kan helt själv”.

2006 startade så en longitudinell studie där man följde barn med Downs syndrom under några år. Föräldrar till 160 barn med DS, födda 1993-2000, inbjöds att delta i en enkät med frågor om barnens förmågor i läsning, skrivning och räkning, egenomsorg och språkförmåga. Dessutom frågade man om föräldrarnas utbildningsnivå och hur mycket de tränade läsning, skrivning och räkning i hemmet. Barnen var slumpmässigt utvalda från den nationella Downs-syndrom-föreningens register, stratifierat för ålder och kön. Samma föräldrar inbjöds sedan till uppföljningsenkäter 2007 och 2010. Frågorna innehöll då även frågor om barnens skolhistoria.

2009 gjorde man en tvärsnitts-studie där föräldrar till personer med Downs syndrom i alla åldrar inbjöds att besvara ett mycket omfattande frågeformulär online. De 800 frågorna innehöll bland annat samma frågor som i den longitudinella studien. 835 föräldrar började besvara frågorna och 56% besvarade samtliga. Mycket få föräldrar vars barn var över 35 år deltog.

I juni 2016 publicerades en studie där man har kombinerat data från dessa två äldre studier och därigenom fått ett mycket stort datamaterial, med uppgifter om läsförmåga för 862 personer, skrivförmåga 640 personer, räkneförmåga 645 personer, egenomsorg 677 personer, språkförmåga 680 personer och datorvana 508 personer. För de elever som man hade fler uppgifter om, så använde man den senaste uppgiften. Man hade också tillgång till IQ-kvoten för 343 personer.

Den första frågeställningen var hur olika förmågor utvecklas över åldern. ”Språkförmåga” var en bedömning av det aktiva språket: hur många ord personerna använde och längden på personens yttranden. Ökningen av denna språkförmåga var positiv upp till tolv års ålder, och verkade sedan plana ut. Förmågan till egenomsorg fortsatte att utvecklas i tonåren och som ung vuxen. De akademiska förmågorna (läsa, skriva, räkna) hade en positiv utveckling upp till fjorton års ålder. Men att tonåringar och unga vuxna hade mindre akademiska förmågor och datorfärdigheter än yngre verkar enligt författarna vara en generationseffekt snarare än att förvärvade kunskaper skulle gå förlorade.

I analysen skiljde man sedan på elever som i huvudsak gått i vanlig skola (elev i vanlig skola vid enkättillfället eller gått minst 5 år i vanlig skola) och elever som i huvudsak gått i segregerad särskola. När det gällde Egenomsorg så steg förmågan för båda grupperna så långt som man hade data (drygt 20 års ålder för elever som gått i vanlig skola och till 30 års ålder för elever som gått i särskola). Eleverna som gått i vanlig skola var i alla åldrar mer självständiga än elever som gått i särskola. Språkförmågan var också högre i alla åldrar för elever som gått i vanlig skola än för elever som gått i segregerad skola. För båda grupperna planade utvecklingen efter tolv års ålder. När det gäller Läsning, Skrivning, Räkning och Datorvana så är mönstret lika oavsett skolkarriär i att utvecklingen är positiv till fjorton års ålder och verkar sedan avta. Det är möjligt att detta är generationseffekter. Förmågan ligger i alla åldrar på en högre nivå för elever som gått i vanlig skola.

Bland eleverna som i huvudsak gått i vanlig skola var det en större andel elever som hade IQ över 50 än bland eleverna i särskolan. Så en viktig fråga är om detta förklarar varför eleverna i vanlig skola hade bättre förmågor? Eller lär de sig mer för att den vanliga skolan är mer stimulerande och effektiv? Man gjorde därför en förfinad analys och delade in skolgrupperna i undergrupperna ”IQ över 50” och ”IQ mellan 35 och 50”. Resultaten visade att elever med IQ över 50 som gått i särskola hade sämre förmågor än elever med IQ 35-50 i den reguljära skolan. Eleverna med IQ 35-50 i vanliga skolan hade framförallt bättre akademiska förmågor (läsning, skrivning, räkning) än eleverna med IQ över 50 i särskolan, men också något bättre språk och datorvana. Förmågan Egenomsorg påverkades inte lika starkt av vilken sorts skola eleven gått i.

Författarnas slutsatser är att utbildning i den reguljära skolan är mer stimulerande för utvecklingen av akademiska förmågor, och att övergången i början av 1990-talet i Nederländerna till mer integrerad utbildning har lett till bättre akademisk kompetensutveckling för dessa elever..

Läs mer:

Development of Self-Help, Language, and Academic Skills in Persons with Down Syndrome (Gert de Graaf & Erik de Graaf)

Publicerad i: Journal of Policy and Practice in Intellectual Disabilities, 2016 June

Källa: http://www.svenskadownforeningen.se/elever-med-ds-lar-sig-mer-i-vanlig-skola-visar-studie/

Det var några år sedan jag läste handikappvetenskap – som säkert heter funktionshindervetenskap numera. Jag vet inte riktigt om det fortfarande heter handikappmodeller, men innehållet är det samma. Handikappmodeller är ett vetenskapligt sätt att beskriva hur man ser på funktionsnedsättningar. Den här bilden kommer ur en föreläsning jag hade för blivande lägerledare en gång.

Det här är ytterligheter och väldigt förenklat, men samtidigt tydligt. Det är bra att du tar reda på din egen inre modell, den påverkar nämligen sättet du bemöter människor med funktionsnedsättning på. Här fokuserar jag förståss på Downs syndrom, eftersom det är fokus för den här bloggen.

1. Är downs syndrom något som inte är normalt? Tänker du på “de normala” och “de med downs syndrom? Eller tänker du att Downs syndrom är ett normalt inslag i mänskligheten?

2. Behöver människor med Downs syndrom tas omhand eller behöver se stöttning?

3. Vad är viktigast? Att känna till sina styrkor och förmågor, eller sin funktionsnedsättning (alltså vad man inte klarar)?

4. Ordet segregering låter hårt, men vad jag menar är en särskilt anpassad miljö där bara en avgränsad grupp har tillträde, t.ex. Särskola. Det här kan verka ett komplext val, men egentligen ganska enkelt. Tycker du att det är viktigt att göra det möjligt för människor med downs syndrom att kunna delta i aktiviteter med människor utan funktionsnedsättning? Är det värt att sträva efter? Eller tycker du att personer med downs syndrom mår bäst om de är med likasinnade i en speciellt anpassad miljö?

5. Var finns problemet? Vari sitter funktionshindret? Är det personen som behöver anpassas eller miljön runt omkring? Det här tycker jag är en komplex fråga….

Jag ska ändå ställa en massa frågor om Podd när vi har “lära-podd-träffen” med logopederna på hab så jag tänkte att jag lika gärna kunde skriva dem här – finns det intresse för svaren sen så för jag in dem här också. Jag fyller på den här listan vartefter jag undrar någor så den kommer nog att växa.

Nu fyller jag på svaren – det är inga citat från var sig Abilia eller logopeder utan min helt personliga tolkning, färgad av mina subjektiva åsikter.

Om Podd

Varför låst till PCS?
Pengarna styr. Låsningen är inte skapad för att gynna användarna utan enbart ett sätt att få företag att satsa på Podd och genom deras marknasdöring nå ut mer. Tyvärr innebär detta att man var tvungen att kompromissa med användarvänligheten.

Varför ska vi ändra teckenspråkets gester till nya gester?
De som har grava språk- och kommunikationsstörningar har inte förmåga att uppfatta vad som finns på en bild och översätta det till verklighet. Det blir således inte förvirrande med en bild på någon som tecknar BORD till ordet GÖRA. Användarna är dock så klipska att de i böcker med teckenillustrationer då förstår att de ska översätta bilden till gester. Det går således utmärkt, och uppmuntras, att använda två former av bildstöd som motverkar varandra. Se vidare efter nästa fråga.

Varför ska vi använda symboler som inte är kulturellt relevanta (chearleder, amerikansk fotboll, konstigt skolhus, genussteriotypa bilder m.m.)?
Vad bilden föreställer är helt irrelevant, användaren ska inte lära sig tolka symbolen så som den är gjord. Det hade gått lika bra att ha en bild på en morot och kalla det för “SPORT”. Användaren måste lära sig vad symbolen betyder som ett nytt språk.

Hur ska vi anpassa sport-sidorna så det är mer inriktat mot att utöva, nu känns det mer beskåda.
Inget svar än, logopeden ska komma med förslag på hur man kan göra för att inte förlora grundtaken med PODD

Om dataprogrammet

Hur kopplar jag in våra bildbanker så att programmet hittar dem?
Hur skriver jag ut tvåsidigt? (skrivaren ÄR inställd på det)
Hur väljer jag flera sidor i taget när jag skriver ut? (t.ex. alla om skola)
Hur får jag programmer att sluta spara kopior på skrivbordet? Och låta bli att spara program till podd 70 och 20 som jag inte har licens för på skrivbordet!!!!
Hur får jag programmet att låta bli att skriva ut den röda texten på de rutor jag inte ändrat?
Hur markerar jag flera ändringsbara rutor på en sida så att jag snabbt kan tömma dem när de är olämpliga?

Jag svarar på alla frågor om programmet på en gång. Det är ett oanvändarvänligt program programmerat av okunniga programmerare helt utan hänsyn till användaren. Det är stelbent och frustrerande. I princip är svaret på frågorna “det går inte”. Tillsamman med logoped beslutade vi att ditcha skiten och helt enkelt bygga om podd från början. Jag kommer att göra det i Clicker 5 eftersom det är det program vi skapar all bildstöd till sonen i. Det kommer att ta tid – men då blir det också helt rätt och den slutliga boken mer användbar. Tanken är att hålla fast den grundstrukturen som är den som det finns forskning på. Kompromisserna i första svaret kan vi då undvika.

Läste du mitt senaste inlägg? Det om att vi inte behöver låsa oss vid ETT bildsystem utan kan använda det som sonen behöver istället. Jaha, inte visste jag att jag bara några dagar senare skulle sitta inlåst. Förhoppningsvis bara ett problem som beror på att jag inte riktigt förstår.

Vi ska prova något som kallas PODD till sonen Pragmatisk Organisation av Dynamisk Display. Som jag har förstått det så är det en metod att organisera en persons bildstöd. Vi har fått en särskild programvara (som ser ut att vara programmerad någon gång i början av 1990-talet, suck) för att anpassa den pratkartebok/kommunikationsbok vi ska använda TILLSAMMANS med sonen. Jag skulle kunna skriva lite om våra tankar kring varför vi valt att testa detta, men det får i så fall bli en annan gång.

Tillbaka till den särskilda programvaran, där jag kan anpassa de färdiga pratkartorna/boksidorna. Jag kan inte ändra allt. Jag kan bara byta ut VISSA bilder och det under förutsättning att dessa bilder ligger i någon katalog som heter “mina bilder”. Nej, alla våra bildbanker ligger inte i “mina bilder”. Det finns f.ö. 3 olika kataloger i datorn med det namnet men Abilias “podd-programvara” verkar inte hitta en enda av dem. Jag kan inte tala om för programmet var det hittar bilderna, och för de flesta är jag ändå låst till PCS-bilder (ni vet hur amerikanska de är?!?!).

För vissa ord använder PCS-bilderna bilder av personer som gör gester, alltså tecken. Jag har ingen aning om vad det är för teckenspråk som avbildas men det är i alla fall inte svenska. så alla de som använde PCS-bilder (i Podd eller på annat sätt) ska alltså lära sig helt andra tecken för t.ex. mer, göra, färdig, kom och tack? VARFÖR????? Vad är den pedagogiska poängen med det? Jag fattar inte.
Och varför ska vi ha en bild på en chearleader för begreppet “hejja på idrott”? Det finns inga Chearleader när vi är och tittar på hockey!
Och varför ska det finnas “barn” på sidan om skola? Sonen går på en gymnasieskola där inga barn går.
Undrar om de är sponsrade… McDonalds finns, men inte Max eller Sibylla. Eller finns det en tanke med att det är viktigt att amerikanisera AKK-användare här i landet?

Jag ska självklart fråga den förskrivande logopeden när vi träffar henne och hennes kollega, men det är ett tag till dess så jag får öva mitt tålamod.

Tack och lov gick det att ta bort postkontor…. man kan ju verkligen undra vad det är för NÖT som har valt att lägga in postkontor i en svensk kommunikationsbok…

När man läser om AKK och lyssnar på s.k. experter så är en vanlig sak man hör att det är viktigt att välja EN typ av bilder till bildstöd. Det andra är svårigheten att förstå skillnaden mellan bildhanteringsprogram och bildbank. Ofta väjer man alltså de bilder som bara råkar finnas i det program man blir påpackad (boardmaker, inprint, symwriter, clicker, m.fl). Och det är mycket möjligt att det finns människor som är helt beroende av en viss typ av bilder – men inte vår son. Hans värld behöver inte begränsas för att bilderna han behöver saknas i “hans” bildbank, istället läggs orden till. Nu har han själv börjat använda karaktärerna i filmen Insidan ut för att prata om sina känslor och självklart är det då dem han får i sin nya pratkarta.

Teckenillustrationerna är där främst för den han pratar med – då kanske de har chansen att förstå några ord han tecknar även om pratkartan inte är framme.

I Sverige har vi en frivillig förskola, obligatorisk grundskola och en frivillig gymnasieskola. Det finns en hel del valmöjligheter även på grundskolenivå, men faktum kvarstår att alla måste gå de 9 åren i grundskolan. För elever med utvecklingsstörning finns möjlighet för föräldrarna att välja särskola (OM elevens behov inte kan tillgodoses i grundskola). Grundsärskolan har två inriktningar; ämnen och ämnesområden (tidigare kallad träningsskola). Varken elev eller föräldrar har rätt att välja mellan dessa.

Men gymnasieskolan – det är en annan femma! Gymnasieskolan är frivillig. Eleven har själv rätt att välja inriktning på sin utbildning. I princip alla ungdomar går gymnasieskolan. De har rätt att välja fel. Det är ok att välja utbildningar som leder till ett yrke med en mager arbetsmarknad. Det är ok att välja en praktisk utbildning även om man har läshuvud (och vice versa). Det här är den unges första stora val i livet, och den enda begränsningen är betygen från grundskolan.

För elever med utvecklingsstörning finns möjlighet att söka gymnasiesärskolan. Här begränsas inte valen av betygen. Ett av gymnasiesärskolans program, det individuella, är bara öppet för de elever som, efter särskild utredning inte bedöms klara ett nationellt. Det betyder dock INTE att eleven i fråga inte får söka ett nationellt program på gymnasiesärskolan! De nationella ska nämligen vara öppna för ALLA elever med rätt till gymnasiesärskola. Det spelar ingen roll om lärare eller andra tjänstemän anser att eleven ska gå ett individuellt program om eleven SJÄLV vill något annat.

Därför vill jag uppmana ALLA föräldrar att hjälpa era barn att faktiskt välja gymnasieprogram själva. Det är det normala för en 15-16 åring och borde vara så även om man har Downs syndrom.

Skulle ni stöta på tjänstemän/lärare/rektorer/Studirvägledare som påstår att de inte får välja så kontakta FUB. De har tillgång till den utredning som Skolinspektionen gjort i frågan där de slår fast att det finns ett fritt val.