21:an

Hannah är en brittisk tjej som har Downs syndrom, rörelsehinder, hörselskada och kraftiga glasögon. Hon börjar en vanlig skola som inte har någon tidigare erfarenhet av barn med funktionshinder.

(bilden är hämtad på Amazon.com så det går inte att klicka för att titta inuti. Vill ni det så titta här.)

Boken är skriven av Liz Wise och Chris Glass som var hennes assistenter på skolan. Den är helt klart läsvärd. Här finns glimtar från hennes vardag blandat med goda råd om hur man jobbar med inkludering.

Mycket läsvärd och en bra present, både till den som redan är för och den som tvivlar

När jag läste om Max hjälpsamma storasyster tänkte jag att jag kunde visa er en bild jag har över två av våra tjejer som PRECIS som Max syster hjälper till när vi ska sy ärtpåsar med bokstäver på!

Mönstret till ärtpåsarna med bokstavsapplikationer hittar du här.

Att lära sig dra upp dragkedjor är inte enkelt, har man dålig finmotorik blir det ännu svårare. Att inte kunna dra upp dragkedjan gör att man blir beroende av hjälp.

Nu har sonen lärt sig dra upp dragkedjan, men vi har en bit kvar på att fästa det (råd mottages tacksamt). Innan han kunde dra upp dragkedjan fäste vi nyckelringar i alla dragkedjor med skojiga figurer. Av en av fröknarna i skolan fick han (och alla andra i klassen) var sin Zipper pal (vilket i princip är samma sak, fast den saknar en ring för nycklarna, bara en hake att fästa i dragkedjan). Att alla fick var sin var verkligen bra för då fick vår son ett hjälpmedel som ingen i klassen uppfattade som särskilt.

Tänkte att jg skulle bjuda på något färdigt. Det du nu får är en sida med 12 kort (6 par) på temat fler och färre. Det du gör är att du tar två lådor/askar och skriver fler på den ena och färre på den andra.

Testa: Ge barnet ett bildpar i taget och låt honom lägga dem i rätt låda.
Träna: Skriv fler respektive färre på bildkorten. Ge barnet ett bildpar i taget och låt honom lägga dem i rätt låda. Texten på korten blir en ledtråd som hjälper barnet.
Läs mer om skillnaden på att träna och testa här.

TAR du emot erbjudandet är det på plats med ett artigt tack i kommentarerna 😉

Förra helgen blev en riktig spelhelg! De flesta spel spelade jag, sonen och mellandottern.

Counting under the sea! – ett enkelt spel med subtraktion som träningsmoment, kommer ursprungligen ur den mattebok som tvillingarna hade i Kindergarten (där fanns många bra spel)

Rimmemo – ett vanlig memory med rimtema

Ord-memory – Ett handgjort memory som JAG fått av min lärare i åk 3 (grundskolan), den har två delar och vi spelade “b- och d-ord”. Tränar läsning och stavning.

Tempusspelet – Korten kommer ur boken Utbyggd Grammatik, spelidé och spelplan är egenskapad. Stänar just tempus

Uno – klassiskst kortspel. Tränar strategiskt tänkande.

Mitt klockspel – ett enkelt spel fån Noris, köpt på Lidl, första gången vi spelade så vi tog bara heltimmar mellan 1-12.

Fonologi-spelet – egenskapad utifrån idé ur boken Enkel grammatik, innehåller kort med figurer som fått namnen te, be, sje osv. Tränar läsning och tal.

Airhockey – köpespel som sonen spelade med en kompis. Är främst ett spel som främjar social samvaro, men även koordination.

Dessutom har det byggts mycket smålego, vilket är finfint för finmotoriken och den visuella förmågan.

När vår kille var ungefär 2½ år började han uppträda på ett, för oss, oväntade sätt. Här är några exempel.
Barnen skulle börja på danslekskola. Första gången var en ren plåga. Han ville inte ens vara i rummet! Efter lite övertalning (utan ord) gick han med på att sitta i mammas knä i dörröppningen. Nästa gång kunde vi sitta lite närmare och först fjärde gången började han att vara med.
Lite senare vägrade han att sitta och äta på sin pappas 30-års fest. Han ville inte heller leka med de andra barnen som han brukar. Han ville bara sitta i pappas knä och suga på tummen. Alla gäster var goda vänner som vi träffat förr, ändå verkade grabben vara mycket blyg.
Någon månad senare skulle vi vara med i en badgrupp. Han älskar att bada och brukar inte bli nämnvärt bekymrad av att nya människor kommer till badet. Den här gången var det i ett annat badhus och ledaren (en sjukgymnast) ställde krav på medvekan i allt. Sonen totalvägrade, han ville sitta i mammas knä och suga på tummen.
Även förskolan upptäckte nått. När det blev stimmigt la han sig ner på golvet och sög på tummen.

Vi började höra oss för, vad är det här? Blygsel? Kanske vid de tillfällen då det var nya personer runt omkring, men knappast på förskolan eller pappas 30-årsfest.
Vi upptäckte att andra föräldrar dessutom hade problem med att ta sina barn till stora folksamlingar. Problemet fanns inte bara hos barn med downs syndrom, utan även hos barn med andra språkstörningar.
Vi tolkar det som att sonen hade svårt med att förstå nya situationer och “flydde”, upp i pappas eller mammas knä eller, när det inte gick, ner på golvet. Från denna “säkra” position kunde han observera vad som händer.

Danslekskolan var en ny lokal och nya människor. Det tog tid att förstå och känna sig säker. Vid 30-årsfesten serverades maten inte i köket, utan i “finrummet” där barnen normalt inte fick vara. Där kan man ju inte äta. I badet fick han inte leka fritt som han brukar och där fanns nya människor. När det är stimmigt på förskolan hängde han inte med, det går för fort.

Nu visste vi vad som kunde hända, men vi undvek inte nya situationer för det. Istället gällde det att vara förberedd och göra det så mjukt som möjligt. Han fick vara i pappas famn hela kvällen om han ville. Ett bra exempel var en väns bröllop när sonen var runt 3 år. Efter flera timmar i pappas famn (utan att vara ledsen) kunde han dansa runt på dansgolvet, men med pappa i handen förståss.

Vi tror att det är viktigt att ta med sonen på allting som hans systrar följer med på, dels är det en god träning för framtiden, dels blir han en äkta del av familjen. Nu många år senare så har han andra metoder än att krypa upp i famnen, de syns inte lika väl, men de finns där ibland ändå.

Vanlig mat
Man behöver inte stressa med vanlig mat så länge babyn ammar. Vår pojke ammade helt tills han var över 8 månader, även om han fick smakprover mycket tidigare.

Jag hade läst att det fanns en risk att barn med Downs syndrom “fastnade” i puréad mat och vägrade äta bitar och att man därför inte skulle ge alltför finpuréad mat. Den kommersiella maten var antingen för fin eller hade för stor bitar tyckte jag. Alltså fanns det bara ett alternativ – att göra babymaten själv. Men det sved ju inte eftersom den blev både billigare och godare!

Han har inte fått problem med mat – han äter i godan ro, men ratar, likt många barn, det mesta i grönsaksväg!

Ha roligt! Om ni inte har roligt blir det ingen träning. I leken finns inga krav på att göra färdigt. Den enda regeln är att ni ska ha jättekul!

De här lekarna kommer från föräldrar som använder sig av Kommunicerande Samspel. Vi brukar kalla det Jimlek. I korthet går det ut på att ett barn lär sig prata genom kommunikation. Läs mer om Kommunicerande Samspel här.

“Följ barnets initiativ – Du måste komma i samklang med ditt barns lek så att du kan vara med i låtsaslekarna. Kom ihåg att det är barnets fantasi och tänkande som är viktigt och att du endast är medhjälpare. När du kommit in i andan som råder i barnets lek kan du sedan introducera nya idéer gradvis.” (Jeffree, McConkey, Hewson, 1977)

Med något på mitt huvud
Till den här lilla lekan kan man använda vad som helst, t.ex. en barnstrumpa, en liten leksaksnalle, en plastring. Du lägger den på ditt huvud och “nyser av den”. Du kan också göra något annat roligt ljud om du vill, kanske ett som ditt barn redan kan. Prova några gånger och se vad ditt barn gör.

Gå till skoaffären
När Mark var liten tyckte han speciellt om att leka skoaffär med sina mjukdjur. Jag låtsades att Nalle behövde ett par nya skor och Mark hämtade skor i sin garderob (och sina bröders större skor). Nalle provade skorna och sa “för liten”, “för stor” eller “passar bra!”. Du kan utveckla och lägga till massor av ord till den här idén. När Nalle, Kanin och de andra tröttnat på att prova skor vill de gå till leksaks affären. Mark plockade fram olika saker han trodde de ville köpa.

Göm och jaga
Jeremy (1½) börjar att krypa ifrån mig och jag börjar säga Var är Jeremy? och letar under kuddar, soffan o.s.v. Han stannar för att titta på mig. Jag inväntar en reaktion från honom, sen kryper jag efter honom.

Jag ser… utanför bilen
Alla i bilen turas om att titta ut genom fönstret och säga vad de ser. Jag kanske sa Jag ser en lastbil och Jacks syster sa Jag ser hästar och sen väntade vi på att Jack skulle kommentera något. Om han sa träd sa vi Du ser ett stort träd. Ibland ville han inte vara med, men vi andra lekte ändå.

Posta brev (julkort)
Vi har en gammal leksak (med säkert 20 år på nacken) från Fisher Price. Det är en gata med husfasader med dörrar. Varje dörr har ett brevinkast, men breven är sedan länge borta.
Jag gjorde nya brev av små rektangulära kartongbitar, och sedan turades vi om att posta breven. Det blev en hel del ord sagda eller i vart fall försök till ord. Zach (nästan 4) blev väldigt engagerad. Jag sa vem brevet var ifrån innan jag postade det i brevinkastet. Vi använde många enkla ord som putta, tryck, ut, brev, lägg i o.s.v.

Prasselbollen
Ibland behövs riktigt spännande för att fånga ett barns intresse. En prasslig plaspåse kan knölas ihop till en liten boll (sätt gärna en tejp runt). Den här bollen låter mer och rullar inte bort så fort.

Ljud i mörkret
Vi leker “pratleken” på kvällen när Annelien (4½) ligger i sängen och det är mörkt. Då måste hon lita mer på hörseln än på synen. Hon säger något, t.ex. “amamamamajaja” och jag härmar, så turas vi om en stund.

Kasta ända till orden
Simon och jag hade en liten röd ärtpåse att leka med. Så här gick det till:
1. Simon ger mig påsen.
2. Jag säger “Kasta?” och tecknar *KASTA*
3. Han ger mig feedback (något ljud, vilket som helst)
4. Jag kastar på honom.
5. Vi skrattar och börjar om
Först gjorde Simon bara ett “Ähhh” när han ville att jag skulle kasta. Efter 2-3 gånger började han teckna *KASTA*. Efter ytterligare 5-6 gånger började han förutom att teckan *KASTA* också säga “Tassa”! Visst är det roligt att lära barn att prata?

Ballongen som väcker intresse
Joel bryr sig inte mycket om mig och är svår att få att interagera. Men han älskar när jag blåser upp en ballong och sedan släpper ut luften så att ballongen far runt i rummet. Först verkade han helt ointresserad av detta, men så landade ballongen av misstag framför honom. Han plockade upp ballongen och gav den till mig. För ofta tror jag att han inte lägger märke till mig, när jag egentligen gett honom för lite tid.

Hej då bakom ryggen
Jag satt på golvet med benen utsträckta framför mig (i ett V). Sixten klev
över mina ben (det var tydligen JÄTTEROLIGT), sedan gick han bakom min rygg. innan fan försvann sa jag:
– hej då, och vinkade. Sixten svarade:
– hEj dÅ, och vinkade.
Efter en knapp sekund dök han upp på min andra sida och sa:
– hEJ hEJ, och vinkade, jag svarade och sen gick han över mina ben igen.
Vi lekte en lång stund och sa hej hej och hej då, många gånger. Ibland sa
jag först, ibland han.

Som du märker på lekarna är det inte vilka leksaker man använder som är viktiga utan just det att man interagerar.
“Föräldrarna är således långt värdefullare än andra leksaker för barnet” (Jeffree, McConkey, Hewson, 1977)

Ibland säger vi att sonen är ungefär som en 5 åring, men det är fel. Hans utveckling är oerhört ojämn. Med utgångspunkt från Ylva Ellnebys bok Barns rätt att utvecklas har jag här gjort en ungefärlig uppställning över hur långt han kommit vid 3½ år, 8 år och 11 år.

Biologisk ålder: 3½ år / 8 år / 11 år

Kännselsinnet: 2 år / 4 år / 5 år
Led- och muskelsinnet: 1½ -2 år / 2½-5 år / 5 år
Den motoriska utvecklingen 1½ år / 3 år / 4 år
Handens utveckling 2½ -3 år / 4 år / 4-5 år
Synsinnet* 2-3 år / 4 år / 5 år
Hörselsinnet* 1½-3 år / 3 år /4 år
Språket (talade ord) 6-10 mån / 1½ år / 2 år
Språket (stödtecken)** 1 år /1 år / 3 år
Samverkan av sinnen*** 1½ -3 år / 2½ – 4 år / 5 år

* bedömningen baseras delvis på att barnet kan prata, vilket vår son inte kunde alls vid 3½ år och inte så bra vid 8 år och 11 år.
** den här punkten finns inte med i Ylvas bok, men jag har utgått från hennes uppställning och räknat stödtecken som ord.
*** Eftersom hans utveckling är så ojämn är det nästan omöjlig att passa in honom här.

Tack och lov talade ingen om för mig att barn med Downs syndrom inte kan amma. Det läste jag mig till långt efter det att vi fått amningen att fungera. Eftersom han var för tidigt född orkade han inte amma till en början med, men när vi åkte hem ammade han helt.
Det var viktigare för honom att ligga helt rätt mot bröstet när han skulle amma. Det ställde till problem vid dubbelamning (alltså när man ammar två på en gång) och nattamning. Nattamningen löste sig genom att jag la en mycket liten kudde under hans huvud. Detta var en stor lättnad för mig, som slapp sitta upp varje gång han skulle äta under natten. Under en period hade han också svårt att hinna svälja för att det kom för mycket mjölk på en gång, då fick jag började jag med att handmjölka lite och sen fick han bröstet.

Den första tiden fick han ofta bröstmölk i nappflaska av pappa under natten. Orsakerna var två; dels var hans viktuppgång för liten, dels orkade jag inte amma två barn nattetid (jag behövde sömn!).

Sonen föddes med ett hjärtfel och det gjorde att han inte orkade så mycket. Amningen tog vanligtvis upp mot 40 minuter, ibland 1 timme.
Han slutade amma när han var 25-26 månader gammal. Vill du läsa mer om amning föreslår jag Nanna Bylunds bok “Att amma“.

OBS! Amning kräver mycket av mamman. För att det ska fungera måste pappan rycka in och sköta en hel del av hushållssysslorna – även om han jobbar heltid.

Den här beskrivningen är från i somras då pratknappen endag användes flitigt. Sonen skulle städa före maten. Pappa lagar mat och grabben vill inte städa. Pappa pratar in ett meddelande på pratknappen:

Pappa säger, nu ska du städa

Jag ger pratknappen till honom. Han trycker några gånger och flinar. Sedan börjar han argumentera emot:

P: Pappa säger, nu ska du städa
s: nej
P: Pappa säger, nu ska du städa
s: Pappa, nej
P: Pappa säger, nu ska du städa
s: Nej, du, pappa
P: Pappa säger, nu ska du städa

Därefter trycker har ytterligare 10 gånger, sen lägger han knappen på hyllan, slår igen sin tidning och går och städar!

Senare ska han göra sig iordning för natten. Jag spelar in ett meddelande:

Nu ska X sätta på pyamas och gå och lägga sig

Han får med sig knappen upp. Jag hör hur han trycker åtskilliga gånger. När jag sedan kommer upp är han klar.

Det fungerar, men varför?

En bra sida som jag då och då besöker är Down’s Syndome Scotland . Här har jag hittat flera intressanta saker. Igår hittade jag en hel BOK om hur man får vanlig skola att funka även i höhre årskurser. Jag har tittat lite i den och den verkar spännande, när tid uppenbarar sig ska jag läsa hela. Hitter du före får du GÄRNA recensera.

Det hela började när sonen var ca 1½ år gammal och skulle börja på förskolan. En mamma till en flicka med Downs syndrom föreslog att vi skulle köpa en digitalkamera som förskolan kunde låna för att ta bilder på sonen så att han på så sätt kunde ”berätta” om sin dag. Det lät bra så vi gjorde det. I början så experimenterade vi en del med att skriva ut bilder och visa honom, men det som väckte hans intresse var att titta på bilderna på datorskärmen. Varje kväll tittar vi tillsammans på bilderna genom ett vanligt bildspel. Då, när han bara var 1½ år, sa han inget, men så småningom började han peka. Vi vuxna blev allt bättre på att tolka hans små signaler och ge honom utrymme att själv uttrycka sig och tittandet växte till små dialoger. Dialoger som länge bestod av annat än ord.

Idag har han ännu långt kvar till att kunna berätta om sin dag med ord, men han samtalar gärna kring dagens bilder med gester, ljud, ljudord och ord. Vi inväntar hans tur, men tar också plats själva, på så sätt övar vi hans sociala förmåga. Han vill gärna få ord benämnda för sig och härmar numera gladeligen alla ord vi säger, på så sätt får han övning i att forma ord och förstärker också sitt ordförråd. Vi försöker hålla oss på hans nivå i kommunikationen och aldrig skölja ord över honom. Det viktiga är att vi får ett jämlikt samspel, men vi visar honom också nästa steg. Nu handlar det om att ge honom en kort mening för de ord han uttrycker. Tidigare handlade det mest om att ge honom ord för saker/händelser. Principerna för samspelet kommer från James MacDonalds Kommunicerande Samspel.

Att titta på dagens bilder är alltså ett sätt att få till en daglig språkträning genom att diskutera det som är viktigt i sonens dagliga liv. Som bieffekt får han också möjlighet att hänga upp händelser i minnet genom att vi ofta backar och tittar på några tidigare dagar också. Tid är ett svårt begrepp, men genom bilderna blir dagarna konkreta för honom.

Andra barn som använder digitalkameran gör på andra sätt. En mamma berättade att man skrev ut dagens bilder på papper och skapade små böcker där varje bild fick ett tecken. En assistent i en skola berättade för mig att sista lektionen varje dag limmar eleverna in bilder i en dagbok och personalen hjälper till att skriva bildtext, boken går sen hem till föräldrarna.

Vill du läsa mer om digitalbilder finns en bra bok:
bilder til dialog og opplevelse av Jörn Östvik

Tillägg 18/9 2011: Länken uppdaterad:

http://www.tks2.no/tks_dokumenter/bilder_til_dialog_og_opplevelse.pdf

Det här är en bok skriven av en mamma till en nu vuxen kvinna med Downs syndrom. Det är verkligen ingen uppmuntrande bok att läsa för mor och dotter har verkligen fått kämpa HÅRT mot fördomar. Trots det är det en nyttig bok att läsa, det finns mycket att lära av Gudrun och Ida.

Boken finns att köpa på Vulkan.

När sonen var i 6-7 års ålder fick alla hans klasskompisar boken “En dag i prinsessan Victorias liv” av Petter Lidbeck. Nu är en av hans systrar i den ålder och jag har köpt en en stor hög inför kommande kalas. Tanken är att alla i hennes klass också ska få boken. Den finns på skolbiblioteket och vi vet att man läst den i flera klasser på skolan.

Boken är en liten trevlig berättelse om en tjej som heter Victoria och är familjens prinsessa. Vi får följa henne en hel dag, både hemma, i skolan och på badhuset. I slutet på boken får man veta att hon har downs syndrom. Det finns många detaljer i berättelsen som man kan använda för att prata med barn kring downs syndrom.

Westling Allodi (2002) fann exempelvis att i grupper där någon elev med funktionsnedsättning var inkluderad var också det av barnen skattade klimatet i gruppen bättre.

Citatet ovan är skrivet av Siv Fischbein, professor i specialpedagogik och är taget ur Reflektioner kring specialpedagogik. Hon refererar till resultaten i Westling Allodis Support and resistance. Ambivalence in Special Education.

Jag hoppas verkligen att alla mina tjejer får möjligheten att ha en klasskompis med funktionsnedsättning!

“Nu har vi fått veta att vårt barns resurs blir ersatt av en annan som jobbat längre i kommunen”

Denna typ av uttalanden har jag hört många gånger – i samtal, via mailinglistor eller forum eller skrivet på bloggar (t.ex. här).

Det blir problem med att resursen ju är den som vet vad som ska göras, som har fått utbildning o.s.v. Det betyder att föräldrarna måste strida för att inte bli av med denna guldmänniska som allt hänger på.

Problemet är inte att resursen slutar – problemet är att ALLT hänger på en person.

Avskaffa de personliga resurserna som allt hänger på. Se till att ALL personal på hela förskolan får utbildning, att all personal på barnets avdelning är väl insatta i vad som ska göras och hur, att all personal är barnets resurs och delar på ansvaret.
När det fungerar blir det ingen katastrof om någon slutar, det blir ingen katastrof när någon är sjuk, verksamheten kommer att vara bättre anpassad från början då all personal förstår och framförallt så försvinner en börda för föräldrarna som slipper strida för sådana självklarheter som rätt stöd!

Det här inlägget är starkt kopplat till ett äldre inlägg: http://21.appelklyftig.com/#post1

På önskemål av Sagas mamma ska jag beskriva hur vi har kommit igång med Babblarna. I vår familj är det Lilla K som är babblarfantast (när de andra var små fanns inte babblarna). Lilla K är idag 2 år. Hennes introduktion i babblarna har gått i flera steg.

1. www.babblarna.se Vi började på nätet. Hon satt i mitt knä och trollbands av musiken. Sen provade vi berättelsen. Jag knackade, ropade, tryckte och drog i ett fiktivt snöre och vare gång inväntade jag att hon skulle härma mig. Det tog sin tid! I början väntade jag bara en stund och tryckte sen på musknappen, efter ett tag inväntade jag minsta lilla reaktion från henne och nu trycker jag inte förren hon knackar/ropar/trycker/drar. Små steg framåt.

2. I Bobbos väska. Det är den enda boken vi har läst tillsammans. Första gången var hon verkligen måttligt intresserad, men vi kom igenom flera sidor innan intresset brast. Jag läste INTE då utan nöjde mig med att vi bläddrade och tittade. Jag härmade hennes reaktioner.
Efter att ha haft boken i omgångar (den är från biblioteket) började vi titta på de upplästa böckerna på www.babblarna.se och nu börjar hon härma tecknena där! Numera får jag också läsa boken högt och hon härmar mig lite. Än har hon inte börjat svara på frågorna i boken, men det är inget jag pressar på om.

3. Magnetbabblare (Se bild). I vår läshörna satte vi upp en liten magnetisk whiteboard och magnetiska babblare (laminerade med magnet på baksidan). Hon lekte inte med dem men tittade. Numer plockar hon rätt mycket med dem. Vi har lite magnetiska former också som vi har byggt en säng av så nu ska alla babblarna sova hela tiden 🙂

4. Babblar-figurer. Nu fick babblar-dockorna komma fram också. De bor i ett litet slott undet whiteboarden och hon leker fritt med dem. Hon gömmer dem mest och jag säger “Babba borta!?” vilket tydligen är väldigt roligt. (Vi har hemsydda babblare som ni ser på bilden nedan, men det går ju lika bra med köpe-babblare)

5. Babblarmappen som jag skrivit om tidigare har vi använt mycket. Se bilden nedan

7. Däddä flyttar in. När vi röjde här hemma hittade vi en babblarliknande figur som Lilla K fattade tycke för. Den fick namnet Däddä och vi skrev en liten bok om Däddä. Hon är inte så intresserad av boken än, men den ligger bland babblarna.

8. Vad kan komma här? Lilla K fyller snart år och har önskat babblarsaker, kanske en egen babblarbok? Eller en ryggsäck – och vart den kan leda vet jag inte – babblarutflykter i trädgården kanske?
Hon har också upptäckt dockskåpet i lekrummet och en tanke är ju att välkomna babblarna in där. Då skulle vi kunna samspela där.

När barnen är så här små som Lilla K är nu tycker jag att det finns effektivare sätt att lära sig än att sitta ner vid ett bord och “leka” på ett förutbestämt sätt. Istället vill jag utgå i från samspelet och barnens egna ideer. Alla barn och föräldrar är olika så man måste prova sig fram för att hitta sätt som passar, men kanske mitt och Lillas K:s sätt kan inspirera. Lilla K är inte så förtjust i att sjunga och vill sällan att jag sjunger; känner mig som Trollet Truddes mamma när jag ska sjunga för henne, ni vet han blir ju bara rädd 😀 Hade Lilla K gillat att sjunga med mig hade vi säkerligen sjungt Babblarsången istället för att bara lyssna till den, och babblarna själva hade ju kunnat vara med!

Nu gör jag ett avsteg ifrån idéen att ni bloggläsare ska bestämma ämnet och berättar om föreläsningarna i Söderhamn den 21 september.

Du kan också hämta hem inbjudan som pdf.

Du bestämmer vad nästa ämne ska handla om. Skriv en kommentar vad du vill läsa om så skriver jag.