21:an

IS! Äntligen is!

Efter att ha varit i Kanada i våras och känt inspirationen och flöden kring hockeyn flöda så känns det roligt att kunna komma ut på isen igen.

Den 20 augusti är det dags för årets första träning. Det blir en lättsammare variant och ALLA är välkomna att följa med ut på isen och glida runt!

Anmälan krävs, antingen på vår webbsida, FB eller som en kommentar här.

Var ska jag börja? Vad ska jag skriva? Sonen och jag har varit på semester, 10 dagar i Kanada i mars. HELT UNDERBART. Resan var i två delar; sightseeing och hockeyturnering.

Vi besökte Toronto, Ottawa, Peterborough, Niagara fallen och lite “natursköna platser” på vägen. 3 av dagarna tillsammans med bästa kompisen och dennes pappa. Lite på programmet – ingen stress – inget krångel alls. Nja… glutenfritt – tur att jag tog med glutenfria hamburgerbröd som nödlösning.

Men resans höjdpunkt var inte CN Tower – utan staden Peterborough och Special Hockey Internationals årliga turnering. Special hockey är inte som vanlig ishockey – fast det är ishockey. Special hockey är ishockey utan närkamp och utan tävlan. Alla matcher är vänskapsmatcher – syftet är att alla ska på känna att de har roligt. Spelarna hjälper varandra att göra mål (ibland även motståndare). Spelarna har särskilt behov av stöd som vi skulle säga på svenska (special needs), men det är väldigt olika behov. Några har Downs syndrom, andra har autism, vissa adhd och några ångestproblematik. De har alla något som gör att de mår bra av att träna och spela i en spelaranpassad ishockey.

Det var 57 lag (10-15 spelare per lag och så en stor mängd familjemedlemmar som hängde på – alla hotell i staden var fulla, häftig upplevelse att kliva in i hotellets frukostrum och se att där redan sitter 10 personer med Downs syndrom!). 2 lag från London, övriga från Kanada och USA. Vi hade ju bara 2 spelare så vi spelade med Werewolves of London, de saknade några spelare så det passade fint. Varulvarna var mycket välkomnande och vi kände oss som en del i laget.

Jag vet hur mycket jobb det ligger bakom sonens fotbollslag och jag är tacksam över att andra axlar det jobbet. Sonen är ju en sportkille, men jag hade inte orkat driva både fotboll och hockey. Tack vare att andra föräldrar axlat fotbollen blir det möjligt.

Men det är tyvärr ofta han underpresterar, både på träningar och matcher. Han liksom lunkar på och tränarna hinner inte ge maxima pushning till alla (och det är det verkligen ingen som kräver!). Ibland gnistrar han till och spelar mycket bättre. Hur kan vi ordna så att han utvecklas mer här, titta på fotboll? I skolan finns inte elever ens till ett lag så ingenting där.

Det är lite trångt i vår ishall, man måste i princip tränga sig förbi spelarbåsen för att ta sig mellan omklädningsrum och kafeteria. Sonen gillar ofta det. Han passar rätt ofta på att hindra folk (så de måste prata med honom), nästan alla stannar till och snackar. De flesta vet vem han är, de kanske inte “lyssnar” men de accepterar och SER honom. Att bli sedd är viktigt. Av de få som inte snackar med honom utan tycks finna situationen obekväm (han hindrar ju dem från att passera) är de flesta människor från gästande lag – de som inte vet vem det är. Det här att vara känd är viktigt för att få bli sedd och accepterad. Då måste man finnas med där det händer. Det är flera faktorer som gör att han är känd i klubben. Att han gick i vanlig hockeyskola i flera år tror jag har haft stor betydelse. Att han fått spela med A-laget (mot ungdomslaget) har gjort honom känd. Att han besökt matcher och att han själv spelar. Det sista är viktigt – han är en spelare.

Hockey betyder mycket för sonen – men han behöver ett större lag!
http://www.laget.se/SHK_Specialhockeyteam

Sonen är nyss hemkommen från klubbtävlingen i simning. Det gick riktigt bra idag. Gjorde personbästa 25m bröst! Det är viktigt att de han simmar mot är lika snabba som han – då hänger han med. Drar de ifrån så sackar han efter och gör inte sitt bästa. Än dyker han inte i vid starten och tappar flera sekunder. Det är verkligen nått han behöver träna på. Nästa tävling är Särskolornas Sim-DM i mars. Hoppas på att det är nån till klubbtävling under våren, eller annan tävling han kan åka på (hur sjutton tar man reda på det?) innan Special Olympics Games i Göteborg i juni.

Nu tar vi ett steg åt sidan… och ändå inte. Kälkhockey har egentligen inget med Downs syndrom att göra och sonen tycks tycka bättre om ishockey på skridskor. Jag har liksom fått det här med kälkhockey i knät.

Hur gick det till?

Det börjar med uppmaningar från andra aktiva i Sala HK. Nog borde vi ha kälkhockey i Silver Bullets också? Tror inte riktigt alla förstod skillnaden mellan kälkhockey och Special hockey i början. Jag viftade i princip bort det med att, vi kan ha det om någon är intresserad av att driva det. Jag hade fullt upp med det jag ville driva.
Sedan fick en av våra spelare problem med leder och smärtan gjorde att han inte kunde lira längre. SÅ kan vi ju inte ha det! Jag kontaktade Stefan på Västmanlands parasportsförbund som vidarebefordrade kontakten till Jocke i Eskilstuna. Av Jocke fick vi låna en riktigt gammal kälke som ingen var intresserad av. Den må vara gammal och inte alls lika snabb och smidig som de nya, men den gjorde HELA skillnaden för vår spelare som plötsligt kunde vara med igen.
Sedan bestämde styrelsen för Sala HK att man skulle söka pengar för att köpa kälkar. Jo, jag satt visserligen i styrelsen vid tidpunkten, men det var inte på mitt initiativ. Vi fick också 71.000 och plötsligt blev det mitt jobb att ordna det. Efter mycket om och men kom de 10 kälkarna strax efter nyår. Den 17/1 hade introdag tillsammans med Christian Hedberg från landslaget. Under tiden började också ena dottern spela kälkhockey ibland. Och nu har jag startat upp särskilda träningar för kälkhockeyn också, men där är det väldigt tomt än så länge…. Jag ser det som motion och ett sätt att lära mig så att jag kan vara bättre tränare för de 2 som använder kälke i Silver Bullets.

Sonen fick äran att ta emot checken för klubbens räkning.

Vad har jag lärt mig då?

Bladen ska sitta långt fram. Längre fram än man tror. Det är bekvämare att ha mer böjda knän än man tror man ska ha.

Sitter man inte fast ordentligt är det svårt att komma upp när man trillar. Trixet är att luta sig framåt och sen trycka sig upp. Ibland är det lätt ibland är det svårt.

Klubborna, våra klubbor tror jag är Velocity 85 cm, den är i längsta laget och de borde kortas av lite. Nu är det nog bra med lite olika längd för jag kan tänka mig att det är en smaksak också. Klubborna ska lindas… från skaftet och ner till bladet, eller var det tvärt om? Vi har träklubbor (billigaste sorten), det duger till utlåningsutrustning.

Våra kälkar (alltså klubbens) heter Rev Force 1 och är väldigt inställningsbara nybörjarkälkar. Det är fantastiskt hur stor skillnad det är på dessa och den gamla vi tidigare lånat. Just nu är alla inställda på “nybörjarläge”, med brett mellan bladen på undersidan. Så småning om får vi nog smalna av en del av dem. Vi har flera olika storlekar för byttan man sitter i ska passa rumpan så bra som möjligt.
Den där böjen som sitter längst fram, den är ett stöd när man går i och ur, den ska inte vara i isen när man åker.
Det som saknas är överbenskydd. Jag visste inte ens att man skulle haft det. Nu fick vi tipset att sätta fast 2 vikbara skärbrädor i plast istället. Det funkar tydligen lika väl.

På tal om skydd. När man åker har man alla skydd utom hockeybyxor, viktigast utöver hjälm är armbågsskydd. Som skor rekommenderas skridskor utan skenor! Allså mpntera bort skenorna på ett par gamla grillor och du har bra skor. Man ska ha skor som ger fötter och anklar bra skydd för att minimera skador (det är hockey vi talar om…. ). Jag har ett par hårda vinterkängor just nu och det känns säkert.

Så småning om ska skenorna slipas. Tack och lov var en slipkunnig aktiv medlem med på introdagen så vi fick lite råd. De ska inte riktigt slipas som vanliga skridskor, tyvärr kommer jag inte alls ihåg hur det skulle gå till. De ska vara vassare och rakare tror jag.

Ok, till själva åkandet. Svänga gör man genom att luta sig åt rätt håll. Man kan sätta näven eller klubban i isen så man inte välter (för det är lätt hänt). För att få stopp på den så man inte brakar rakt in i sargen (inte särskilt bra för benen). så liksom vickar man till med höfterna. Jag välter nästan varje gång än så länge, men man måste väl få in rätta knycken.
Det här med att åka med pucken skiljer sig verkligen från vanlig hockey. Du har ju två klubbor som du dessutom tar fart med. Han man pucken på ena och fart med en andra åker man i cirklar… . Det jag testat mig fram är att sätta fart på pucken, åka efter sp man själv har fart och sen passa sig skälv under kälken tills farten avtar. Då skjuter jag iväg pucken en bit igen och tar fart efter. Rätt eller fel… tja vad vet jag.

Regler

Jag vet inte så mycket om regler i kälkhockey (kanske för att jag är urusel på regler i vanlig Hockey också). Det är i princip samma regler. Det finns ett viktigt tillägg, T-ing är förbjudet. Alltså att åka in i en annan spelar i 90% grader mod dennes kälke. Orsaken är att det faktiskt är farligt för man kan skada den andres ben illa.

Vad vill jag lära mig mer?

Jag vill veta hur man tränar omväxlande. När det gäller hockey på skridskor är jag mycket bättre på att ordna omväxlande övningar, det går säkert på kälke också, men jag saknar en “ledarpärm” för kälkhockeyn, med goda exempel. Vare bra om alla ni som kan det här kunde lägga upp exempel på övningar på youtube så vi nybörjare har en chans.
Det hänger också ihop med viljan att inkludera och kombinera på Silver Bullets träningar.

Så här svänger man….

Jag kanske borde skriva om nått annat än ishockey. Men det var antingen det eller “hab-eländet” och vem vill grotta ner sig i elände? Jag väljer det positiva istället.

Den ena nyheten är att det i år bildats ett lag i Finland! Grattis Finland! Vi är nu tre lag i norden så det vore väl själva f-n om vi inte kunde ordna en cup?

https://www.facebook.com/SpecialHockeyKKP/

Och då kommer vi direkt över till den andra springande punkten… om vi ska spela mot dem så behöver vi ha ett helt lag! Just nu har vi 3 aktiva spelare på skridskor och 2 på kälke. 1 kommer ibland, men är inte intresserad av match. Ytterligare 2 är på ingång och vi hoppas att de stannar kvar. Inte precis ett fullt lag. Vi behöver fördubbla vårt antal.
Jag vet inte riktigt hur vi ska göra för att locka fler spelare, alla tips är välkomna. Det jag gör nu är att tala om hur fantastiskt roligt det är. Och sprider bilder som dessa från dagens träning.

Så det där med att den nästan är slut…. i mars smälter kommunen isen och vi står på barmark 🙁 Men det positiva är att vi faktiskt har flera tillfällen kvar och det kostar inget att vara med så här i sluttampen. Så då kommer min avslutande fråga till er läsare:

Vem av er kommer och testar nästa träning?

Sonen spelar ishockey. En särskild gren som kallas Special Hockey. Man spelar med vanlig utrustning (=skridskor), men med anpassade regler. Det är ett lyft för honom, men han behöver både med- och motspelare. Det verkar som svenskar i allmänhet inte tror att man kan spela hockey om man har en utvecklingsstörning…. underligt.

Ibland väljer sonen att använda kälke istället och alltså spela kälkhockey. Hans hockeyklubb, Sala HK har just köpt in nya hockeykälkar för utlåning. Sonen har smygtestat, med den 17/1 går den första starten av stapleln, med besök av landslagsspelare och introduktion. Vill du komma den 17:de (eller nån annan söndag innan ishallen stänger) så är du varmt välkommen! Mer information finns här.

Ärligt talat, vad var det som fick mig att ta honom till ishallen den där oktober dagen för flera år sedan? Galenskap kanske? I så fall har vi för lite galenskap i världen för det var bland det bästa jag gjort. Naturligtvis hade vi flyt att det var just Roger som var där och tog emot. Jag vågade inte ens ut på isen då….

Nu flera år senare är Hockeyn lika viktig – nä, viktigare! Fotboll spelar han också – när det inte är hockey, och på fotbollens avslutning träffade han hockeyspelarna i VIK. Han vågade gå fram och berätta vem han var och att han spelar ishockey. På frågan vilket som var bäst av fotboll och hockey svarade han direkt hockey.

Men naturligtvis är inte allt friktionsfritt ens på isen – för var är alla andra lag? Varför spelar så få ishockey? Det finns inga att spela mot!
Hjälp till att sprida att ishockey är möjligt, roligt och utvecklande så att grabben får några lag att möta också!

Förra året testade vi en höghöjdsbana för första gången. Det var på LANOVÉ CENTRUM DOLNÍ POLŽICE. Där hade de en “låg bana” som alla skulle klara först innan man gick vidare till den högre. Sonen tog sig igen den med möda och stort besvär så han kvalificerade sig inte till högre höjden. Det var ett första steg, och utmanande nog.

Igår tog vi nästa steg. Denna gång tog vi höghöjdsbanan på Björnön i Västerås. Här finns ingen låg testbana utan upp direkt. Sonen tog sig igenom hela bana 1. Mycket moraliskt stöd behövdes och vi var alltid en vuxen på var sida för att se till att säkringen blev rätt. En del var så svårt att han nästan gav upp, men sen ville han vidare igen. Inför andra banan var han för trött för att fixa klätterväggen upp till plattformen, så då sa han nej. Jag tror faktiskt att detta var bättre. I och med att han var högt upp blev det allvar direkt.

Instruktörerna påstod att han var den första med Downs syndrom som gått banan. Inte förstår jag varför. Det är ett utmärkt sätt att stärka självförtroendet och lära sig hantera sådant som känns svårt. Varför har ingen annan varit där? Hur många har ö.h.t. varit på en höghöjdsbana? Varför inte?

Amerikansk fotboll må vara en sport jag inte riktigt förstår mig på. Men vikten av att idrotta och att få känna sig som en i gänget är en känsla jag känner till!

https://youtube.com/watch?v=Ium0J7hXQLs%3Frel%3D0

https://youtube.com/watch?v=TvD2sGb_1V0%3Frel%3D0https://youtube.com/watch?v=w2YUW7F03Po%3Frel%3D0

Vi hälsar er alla en god jul med en dagsfärsk hockeybild:

Ishockey är fantastiskt. Varje söndag tränar Sala Silver Bullets som är ett hockeylag för spelare med utvecklingsstörning, autism och liknande funktionsnedsättningar (vad som klassas som “liknande” är upp till var och en). Vi åker med vanliga skridskor (till skillnad från kälkhockey). Spelare i alla åldrar och kunskapsnivåer välkomna. För den som är nybörjare finns stöd att hålla i, för den som är bra på skridskor finns utmanande övningar.
Det finns skridskor upp till st. 38½, halsskydd, hjälmar och klubbor att låna utan kostnad.
Det finns plats för fler spelare så avsätt en söndag för att komma och prova!

http://www.laget.se/SHK_Specialhockeyteam

Följer du bloggen vet du att vår son spelar ishockey. Är du ny läsare så vill jag påpeka att JO, HAN SPELAR ISHOCKEY OCH HAN HAR DOWNS SYNDROM! Det tycks som om alltför många inte tror att den kombinationen är möjlig. Konstigt tycker jag, men det beror ju på att jag ser honom på isen varje vecka under is-säsongen.

Nu har han och två lagkamrater varit i London och spelat. Det hela är lite ofattbart… bäst jag skriver det igen; HAN HAR VARIT I LONDON OCH SPELAT ISHOCKEY! Då tänker du “oj oj, så duktig kan mitt barn aldrig bli”. Jag skrattar glatt, för kunskapsnivå har inget med saken att göra. ALLA får vara med och ALLA spelar på sin nivå. Min grabb släppte stödet han håll i i flera år i höstas så att han skulle vara en fena på att åka skridskor kanske inte stämmer. Fast frågar du honom är han Sveriges bästa, självförtroendet brister inte i alla fall.

Men hur funkar det att spela match om man bara är tre? Enkelt, vi spelade tillsammans med spelare från ett annat lag.

Men hur kan man spela i samma lag om man ligger på helt olika nivåer? Ja, det undrade jag också innan vi åkte. Jag tänkte att man kanske skapade många lag med olika nivåer, men så var det inte. Varje lag bestod av 3-4 “lines” där alla inom samma “line” låg på ungefär samma nivå. Vid byten bytte man helt enkelt ut en “line” mot en annan. De båda lagens olika “lines” parades ihop så att spelare på samma nivå möttes. Det bettyde att tempot i matcherna varierade kraftigt.

//www.youtube.com/embed/Aofu0gyUKx8?rel=0

Här spelar sonen!

På morgonen kl 9 den 2/3 och 9/3 tränar vi skridskoåkning i ishallen i Sala. Vill ni prova? Vi har skridskor, hjälm och halsskydd att låna ut, men då måste du säga till i förväg (t.ex. genom att kommentera detta). Har du redan utrusning är det bara att dyka upp.

Och du, vi har stöd för nybörjare, och ledare så förälder på is krävs inte – och det kostar inget att prova.

Det är bara några gånger kvar på säsongen så det gäller att passa på.
https://www.facebook.com/groups/438583322859561/

Det var länge sedan jag skrev något på bloggen. Det beror inte på brist på ämnen, utan snarare brist på ork. Livet flyter på och ibland är det enklare och ibland tyngre – ni vet hur det är. Något som både tar och fyller på med energi är ishockeyn. Att se våra spelare glädjas, kämpa och svettas är härligt. Att få uppbackning och support från alla aktiva i Sala Hockeyförening är överväldigande. Våra spelare är föreningens hjältar!

Nu ska vi börja samla in pengar på olika sätt till laget. Vi hoppas kunna bege oss på turneringen i Ottawa 2015 och det kostar en slant! Men vi behöver också pengar till mer vardagsnära saker. Troligen får vi tröjor till efter jul sponsrat av ett lokalt företag (jag berättar vilket när allt är klart), vi skulle behöva lite mer utrustning, möjlighet att utbilda tränare och hjälp att nå ut till nya spelare och andra föreningar som vill starta lag.

<!– WriteFlash('’); //–>

Ett sätt att söka pengar är via Hockeyfonden. Ju fler “LIKES” desto mer pengar i fonden så du kan hjälpa till!

Sala Special Hockey Team

Nu är det snart dags för första träningen.
Isen bara ligger där och väntar.
Isschemat är fastställt.
Vi har samma tid som förra året.
Vi välkomnar nya och gamla spelare.

http://www.laget.se/SHK_Specialhockeyteam

När sonen fyllde 12 fick han ett fjäll-läger i födelsedagspresent. Här är hans rapport därifrån (som han skrev med stor hjälp av pappa som var med).

Har funderat lite över bloggen den senaste veckan när jag var datorlös. Vad vill mina läsare att jag skriver om? Vad vill jag själv skriva om? Men mest har jag funderat över det här med utmaningar. Det är så viktigt att utmana sig själv, sina barn och omgivningen. Det finns så mycket fördomar om vad vår son kan och inte kan och vi har en del av dem också. Så dagens utmaning blir att utmana själva frågan Kan man cykla på en skogsstig på Öland om man har downs syndrom?

Klart man kan! (fast om det landar en fjäril på cykeln måste man stanna och säga åt den att hoppa av 😉 )