21:an

Digitala bilder har alltid varit viktiga hos oss. De har fungerat som språktränng och kommunikationshjälpmedel. Jag har skrivit om dem här tidigare.

Men kalender/almanacka/idagbok har vi haft svårt med. Vi började när han gick i förskolan. Då var det bara en skrivbok för kontakt, men det gick inget vidare. Vi hade inga bilder i – möjligheterna för förskolan att skriva ut bilder var minimala. Det som skrevs tog vi också muntligt vid hämtning och lämning så det dog snart ut.

När det var dags för åk 1 ville skolan prova Hattenförlagets Idagbok (A5-formatet var det enda som fanns då). Spännande tyckte vi. Men det gick inte alls. Skolan lyckades skriva ut 3-4 foton under hela terminen pga av datorstrul. Några andra bilder användes inte. Informationen i boken bestod at ett veckobrev varje fredag och någon enstaka rad utöver det. Efter en termin beslöt vi att lägga ner.

Inför åk 5 fick jag tag i en Skoldagbok från Majema (A4 blå). Kanske kunde den hjälpa till att synliggöra tid? De första veckorna gick den med fram och tillbaka till skolan, men lyckades inte riktigt fungera. Skolan öppnade aldrig boken (men sa inget om det). Sen lät vi den vara en “hemdagbok” istället och det funkar riktigt bra. Eftersom det bara är ett uppslag per vecka, blir ambitionsnivån lagom för oss. Vänstra sidan handlar om vad som ska göras, med läxor och andra “träningsjobb” i mitten. Överst finns en ruta för veckans jobb där han själv väljer något han vill göra bra. Högra blir en redovisning om vad som har gjorts med foton och bildtexter han valt själv. Överst finns veckans favoritbok, i ytterkanten två “läxor” som han gör i mån av tid. Längst ner på vänstersidan finns en ruta för något man gjort bra, där skriver han själv något han är stolt över.

Det är en vacker höstdag. Ute skiner solen och träden sprakar i färger, sonen sitter och äter frukost när jag kommer och frågar:

– Vill du åka skridskor idag?

– Nej

Medveten om att NEJ både kan betyda nej och jag förstår inte, så frågar jag igen:

– Vill du åka skridskor i ishallen idag?

– NO, DON’T

Nåja, hans ena syster skulle ju åka så han fick lov att följa med dit i alla fall. Väl framme skuttar han glatt efter mig mot ishallen. Jag är osäker på om han någonsin varit där förut. När jag öppnar dörren och han kliver in:

– WHOW!!!

– Vill du åka skridskor?

– JA!!!!!!

Det är inte så lätt för honom att förstå saker som man tar för givet att ungar i hans ålder förstår. Som att man kan åka skridsor inomhus när det inte är vinter.

Att leka är roligt, tycker sonen. Men han är inte lätt att leka med. Det gäller för oss att hjälpa till och se till att det finns bra lekar sm han fixar att leka själv med sina kompisar – som också kompisarna gillar – ingen lätt uppgift. Dagens tips blir två spel som funkar utmärkt för detta.

Bilden till höger visar fotbollsspelet. Detta är ett spel där man inte måste vara snabb eftersom alla spelare står still och det gäller att passa mellan sina spelare utan att bollen rullar till motståndaren (svårare än man tror). Vårt spel kommer från Chemoplast. Finns att köpa t.ex. här: http://www.cheva.cz/eshop/spolecenske-hry/ Fast vi har köpt vårt i en leksaksaffär i Liberec.

Bilden till vänster visar vårt nyinköpta Airhockey. Här måste man visserligen vara snabb, men man har bara en enda sak att hålla reda på. Spelet är inköpt på Barnens Hus.

Via föreningar och internet kan man ibland få tips om fritidsaktviteter, t.ex. en fotbollsklubb, ridgrupp, simskola för barn med funktionshinder (eller för barn med Downs syndrom). Det beskrivs ofta som ÄNTLIGEN finns det något för dessa barn. Men det är en myt, eller kanske en fördom, eftersom aktivteterna redan finns – i helt vanliga grupper. Vi har än inte träffat på någon inom föreningslivet som inte tagit emot vår son med öppna armar. Det betyder inte att allt alltid funkat, men nästan allt faktiskt.

Jag menar inte att segregerade fritidsaktiviteter är fel, men de är bara ett alternativ – inte det enda alternativet. Mitt tips till dig at att anmäl barnet till det barnet vill syssla med! Ha lite is i magen och prova. Ladda ner boken Mer än bara lite kul från Handikappförbundens samarbetsorgan.