21:an

Det här är jobbigt för mig. Framtiden. Det ser så begränsade och segregerande ut. Det är så EXTREMT sällan man hör talas om människor med downs syndrom som har ett inkluderande vardagsliv. Som inte bor hos föräldrar eller segregerande gruppboenden. Som deltar aktivt i helt vanliga föreningar. Som går till ett jobb de tycker om och träffar helt vanliga människor.
Det finns säkert – men det syns inte. Jobb verkar knepigast. Daglig verksamhet beskrivs som enda möjligheten, och då i princip alltid i en särskild grupp som, i bästa fall driver ett hunddagis. Jag har bekanta vars barn “jobbar” med att spela småbarnsspel på ipaden och bada i bollhav! Det är så ytterst sällan man läser om människor som har sin DV på en verkstad t.ex.

Sonen vill jobba hos polisen. Skolan vill att han ska bli parkarbetare – men har ingen idé på var han skulle kunna tänkas jobba som parkarbetare efter skolan. Jag vet att en vanlig arbetsplats med tydliga och anpassade uppgifter och stor gemenskap är det viktiga.

Numera är det tydligt att sonen vill ha översikt över vad som ska hända. Han har på eget initiativ börjat använda idagboken mer som kalender. Men är man på semester är idagboken ibland lite för otyplig. Det här är andra resan vi gör med en mycket förenklad bildkalender. Vi ritar i vad som ska hända vartefter vi vet och på kvällen som en slags dagbok och så kryssar vi dagarna som gått. Det fungerar jättebra!

Ibland måste man få ge upp. Att veta hur länge man ska uppmuntra och supporta fortsättning och när det är dags att acceptera att det är dags att ge upp och vara nöjd med det är verkligen inte lätt. Vare sig när det gäller mig själv eller sonen. Ibland betyder “att ge upp” bara att man byter tillvägagångssätt eller tar en paus.

Vi uppmuntrar våran grabb att utmana sig hela tiden. Vi förväntar att han vill och kan. Det är inte alltid lätt att läsa hans signaler och veta om man pushar för mycket. I sommar åkte vi till ett berg. Promenaden från parkeringen upp till toppen var bara några km. Vi hade vatten med oss. Men även om det bara var några km, var det också mycket uppåt och mycket varmt. Vi uppmuntrade och pushade (och pustade och stönade i tysthet – det gäller att visa god min), men tillslut gav han upp. Han var mycket tydlig den här gången. Han var klar (och jag med, och ytterligare en familjemedlem).

Jag vägrar att känna det som ett misslyckande – vi kom mycket högt upp och såg en fantastisk utsikt och natur. Sen hade vi en trevlig stund under stenen när vi väntade på den del av familjen som fortsatte hela vägen.

I veckan har jag följt några fascinerande diskussioner sociala medier. Jag kommer att skriva väldigt generellt för att inte lämna ut någon.

En yrkesverksam beskrev hur föräldrarna till en barn med funktionsnedsättning inte ville ha det stöd hon ville ge. Hon frågade nu gruppen hur hon skulle göra för att få föräldrarna att ändra på sig. Många kommenterade – alla kom med olika förslag på hur hon skulle göra för att bevisa för föräldrarna att de har fel och att deras önskan om hjälp inte var den hjälp de faktiskt behövde. INGEN poängterade att terapeutens skyldighet är att stötta föräldrarna.

I en annan diskussion berättade en förälder hur hon sökt hjälp för ett problem som barnet hade och som de behövde hjälp med. Istället hade hen fått veta att det inte alls var den hjälpen hen behövde utan en helt annan insats som de inte alls var i behov av. Många kommenterade – alla var arga på den yrkesverksamma som inte lyssnat på vad föräldern sa och vad de faktiskt behövde hjälp med.

Fascinerande!

Den första ägde rum i en grupp som fokuserar på en viss “metod” och den andra i en mer generell grupp.

Motorisk träning är jätteviktigt. När sonen var liten var en stege på gräsmattan ett jättebra utegym. Det byggdes ut med balansrep mellan två träd, en trädkoja med stege, spång och armgångspinnar. Vi lekte mycket i dem, kombinerat med skogspromenader med möjlighet att balansera på stockar och klättra på stenar. Tro inte att det räcker med det som görs på förskolan/skolan eller att det finns nån bra app. Motoriska aktiviteter utomhus, helst dagligen, behövs!

Jag tycker vi tappat lite av det där nu när han nått vuxen ålder. Visst sportar han, men det där vardagliga – kanske dags för ett nytt åldersanpassat utegym?
Har du några bra idéer på ett Gör-det-själv-gym så skriv gärna i kommentarerna!

Så då har hab-planen kommit. På lättläst med bilder!

Brevet var adresserat till sonen. Han blev glad och öppnade direkt. När han såg den lättlästa började han läsa direkt! Efter han läst frågade vi om något var fel, om något skulle ändras. Sonen tecknade RÄTT!

Hab har valt att sätta en bild till varje ord. Jag tror att det blir lite väl rörigt, men bättre än inga bilder alls. Lättläst text och bild till betydelsebärande ord (som man gör vid TAKK) tror jag egentligen är bättre. Kanske kunde varje mål i planen beskrivas med en bild. Att han t.ex. ska träffa logoped skulle kunna visas med en bild på ett logopedbesök.

Med det sagt – ingen är missnöjd – han fick sin habplan på lättläst. Är det vanligt eller ovanligt? Skriv gärna om era erfarenheter i kommentarerna!

Jag har lovat mamma Marie att svara så mycket jag kan på hennes frågor om skola. De står inför skolvalet – och vi har passerat.

Vad är det som är avgörande för om barnet “klarar” t ex grundskola?

Det är inte barnet som är avgörande, det är skolan och föräldrarna. Min son kunde inte tala begripligt, tecknade en handfull ord, och var inte helt “toasäker” när han började i förskoleklassen. Det var inte avgörande. Elever med betydligt större motgångar har utvecklats och trivts i inkluderande miljöer. Här vill jag rekommendera en bra bok:
Den här boken handlar om elever med betydligt större funktionsnedsättningar än våra barn. Den tar upp alla tänkbara områden och det finns mycket praktiska lösningar på problem. När jag läste boken första gången så tänkte jag (som är lärare till vardags) “Åh tänk om man kunde få en sådan elev i klassen!”
Kan de få en bra skolgång i vanlig skola – då kan våra barn, Marie.

Mer kompetens angående barn m särskilda behov i särskolan.

Det låter så självklart att det är så. Det är dock inte min personliga erfarenhet. När sonen vid 16 års ålder börjar särskola och fritidsklubb så insåg vi snabbt att personalen på dessa två inte var bättre på vår son än grundskolans personal varit, på flera områden t.o.m. sämre. Jag kan gissa varför, men väljer att inte göra det.

Sen har vi det här med behörighet. För att få undervisa i grundsärskolans ämnesområden (också kallat träningsskola) krävs inte att du har en lärarutbildning. Du måste ha speciallärarutbildning, men den kan du bygga på en förskollärarexamen. Det betyder att lärare i åk 1 i träningsskolan kan HELT sakna kunskap i läs- och skrivinlärning. Naturligtvis gäller det inte alla, men behörig är ingen garanti. För flera år sedan var andelen behöriga lärare inom grundsärskolan betydligt lägre än inom grundskolan, men det kan ha rättat till sig nu.

Mobbing och kompisar

Ett mycket vanligt argument för särskola bygger på testen “lika barn leker bäst”. Jag tror inte på det. Jag tror att mobbing förekommer överallt i vårt samhälle, från yngsta förskolegruppen till möte mellan statschefer. Mobbing måste alltid motverkas oavsett var den sker. Om det var kopplat till skolform skulle alla som blivit mobbade flyttats till särskola – och det fattar ju var och en hur orimligt det är.

Kompisar då? Vår erfarenhet är att kompisar aldrig kommer av sig själv. Sedan sonen slutade grundskolan upplever han sig själv som mycket mer ensam. Sammanhanget i grundskolan och rasterna var viktigt för honom. Har det alltid varit enkelt? Nej, inte alls. Tuffast var nog åk 4-5. Han blev mer och mer utanför. En del elever var på honom (inte de i hans klass förståss). Det blev bättre sen och åk 7-9 var absolut bäst för honom.

Oavsett så tror jag att det här är nått man måste jobba med mer intensivt – i ALLA skolformer. Därför kommer här ett boktips till:
Den här boken handlar om elever med olika funktionsnedsättningar. Den är mycket praktiskt inriktadpå hur man faktiskt ska göra för att stötta den sociala inkluderingen.

Men hur fungerar undervisningen rent praktiskt?

Det går inte riktigt att svara på den frågan för det finns tusen olika svar. Tusen olika BRA sätt. Bara det är bra att förstå. Det går och det finns många sätt. De lärare som haft min son har också gjort på olika sätt. Vi föräldrar har alltid satt delaktighet främst. Väldigt lite enskild undervisning utanför klassrummet. Det har vi gjort eftersom vi märkt att det har varit bra för just vår son. Han har läst alla ämnen (inklusive moderna språk) tillsammans med övriga. Han har haft lägre krav och fler hjälpmedel. Exempel på hjälpmedel är bilder, lättlästa texter, inlästa texter, tankekartor, begreppsaffisher, talsyntes, powerpoint, spegel, stämplar, miniräknare, youtube, lutande bordsskiva, penngrepp, självöppnande sax. En hel del av det finns beskrivet i andra delar av den här bloggen (oftast under skola, men även under andra).
Men det finns andra bra sätt att jobba också, begränsad enskild undervisning behövs för en del elever. Vissa orkar inte en hel dag, andra behöver ta in nya begrepp i lugn och ro och så vidare. Så länge insatser verkligen är utifrån elevens behov så är det bra. Därför tar jag här ett nytt boktips:
Den här boken tar upp exempel på hur man kan anpassa skolarbete som ligger långt under vad resten av klassen jobbar med på olika stadier och för elever med olika behov.

Läkare, hab och förskola – experter på skolformer?

Korta svaret är nej. Läkare, logopeder, kuratorer, psykologer, förskollärare, ja, t.o.m. specialpedagoger och lärare har mycket liten kunskap om inkludering och integrering av elever med downs syndrom i vanlig skola. Det är inget som tas upp i deras utbildningar och inget som de läst om. Det behövs inte i vårt samhälle – vi har en speciel skolform för dem…. De som är lärare i särskolan har inte heller särskilt mycket kunskap om inkludering/integrering eftersom det inte berör dem,

De som har kunskap är de som har varit speciellt intresserade av fråga och tagit sig utanför landets gränser för att finna information. Det betyder att vem som helst som är intresserad kan veta. Men den som vet svarar inte att särskola är självklart.

Sen finns det väldigt mycket tyckande och åsikter som ofta grundar sig på fördomar eller i bästa fall enstaka “fall”.

Alla möjliga alternativ.

* Grundskola som grundskoleelev – med det stöd och de anpassningar som krävs.

* Grundskola som särskoleelev – eleven är inskriven i särskola och bedöms enligt särskola men går i en grundskoleklass. Lärarna behöver jonglera med två olika läroplaner och bedömningsgrunder, i vissa fall också olika timplaner.

* Grundsärskola med ämnen – det som förr kallades grundsärskola. Kursplanerna skiljer sig inte så jättemycket mycket från grundskolans. Alla elever i klassen har en utvecklingvecklingsstörning.

* Grundsärskola med ämnesområden – det som förr kallades träningsskola. Kursplanerna har MYCKET lågt ställda krav. Om eleverna ens får möjlighet till läsa, skriva, räkna beror helt på den aktuella läraren då det inte är tvingande i kursplanen. De flesta elever med Downs syndrom hamnar här förr eller senare.

* Grundsärskola med vissa lektioner i grundskoleklass – eleven har t.ex. idrott eller slöjd med en vanlig klass.

Tänka på när man väljer.

Vad vill ni? Vad tror du som förälder på? Du är exper på ditt barn. Vi valde vanlig skola när sonen var 18 månader. Jag belv helt enkelt övertygad om att det idiologiskt var rätt. Sen jobbade vi utifrån det. Jag hade ingen aning om “hur länge det skulle gå”, men det talade jag inte om. Vi träffade erfarna lärare i USA som hade vår son och bara bekräftade oss.

Kämpa kan man behöva göra vilken skolform man än väljer. Jag har gott om vänner som valt särskola och som fått bråka hela vägen – så det är ingen garanti.

Och ditt val görs inte en gång. Det görs varje gång du skickar ditt barn till skolan. Vi har fritt skolval. Du kan när som helst byta skola eller skolform. Det går att byta från särskola till grundskola – det har jag två vänner som gjort, för den ena gick det hur smidigt som helst, för den andra var det en kamp.

Vad valde ni, varför och hur gick det?

Vi valde grundskola som grundskoleelev tidigt. Han gick på vanlig förskola. Sen flyttade vi till USA ett halvår och testade på den berömda amerikanska inkluderingen (WHOW!). Därefter tillbaka till Sverige. Kontakt med särskolan som informerade att de hade en klass till honom (han var tydligen redan inräknad) med en lärare som var behörig och helt saknade lärarutbildning. I grundskolan skulle vi få erfarna behöriga lärare. I klassen i särskolan skulle det vara 4 elever som alla saknade talat språk, i grundskolan skulle de bli 9 elever. Det var inget val – vi hade valt grundskolan ändå.
Förskoleklassen gick väl inte så lysande (sonen gillade det – men inte vi föräldrar). Men åk 1-2 var jättebra. Han gjorde stora framsteg. Åk 3 var bra, men i åk 4 byttes det assistent och vissa lärare, nu började relationerna mellan hem och skola bli riktigt ansträngda. Vid jul i åk 5 fick vi nog och barnen (alla tre i skolan då) flyttade till en friskola. Det fanns en hel del vi var missnöjda med vad gäller alla barn, och vi var inte de enda som bytte skola. Ny grundskola och nya möjligheter. Engagerade lärare som går jättebra att samarbeta med. Nu gick det ännu bättre än i åk 1-2. Och det trillade på ända fram till åk 9

Då var det dags för gymnasiet…. men det är en helt annan historia.

Boktipset då?

Vår resa till USA förstås! 100kr inkl porto – bara lämna kontaktuppgifter i en kommentar.

Varför så många amerikanska referenser?

Jo, det är för de har längre erfarenhet än oss. Handikappfrågor ses som en del av civil rights movements. Särskild skolform för de med utvecklingsstörning är att jämföra med särskilda skolor för svarta – inte politiskt korrekt. Så när vi i sverige införde särskola så införde de inkludering.

Sen tänkte jag att det lilla som finns på svenska har ni säkert redan hittat. Det är ofta på en idiologisk nivå och sällan direkt praktiskt för lärare. De böckerna som jag tipsar om här har alla några år på nacken. Och har du vägarna förbi så är du välkommen att bläddra i mitt “bibliotek”.

Här kommer några avslutande boktips:

Något så ovanligt som en Brittisk bok i ämnet. Britterna har inte alls kommit lika långt som amerikanerna, men jag tror de håller på att dra ifrån oss i sverige.

En amerikansk bok om inkludering av elever med Autism. Jag har inte sett nån bok om råd till lärare när eleven har dubbla diagnoser, men det är väl bara att ta in från båda områdena!

Och nu då?
Har du några följdfrågor så skriv dem som kommentar så svarar jag när jag hinner och orkar. Antingen som kommentar eller som eget inlägg.
😊

och glöm inte läsa resten av bloggen – där finns ÄNNU mer!

Med ökad tillgänglighet minskas beroendeställningen och med det friheten att ta makten över sitt eget liv. Tillgänglighet är inte bara ramper och automatiska dörröppnare. Tillgänglighet är att få, och kunna ta del av, information och kommunikation.

Min son är 18 år. Han VILL ta makten över sitt liv. Vi VILL att han ska göra det. Informationsmaterial, blanketter och planer måste vara tillgängliga för honom. Sen finns vi där att stötta. Jag trodde i min enfald att det var självklart att få det på lättläst, men så är det verkligen inte. Sonen behöver egentligen både lättläst och bildstöd, men inte trodde jag att vi skulle kämpa om information på lättläst.

Kan han få det på lättläst?

Det är mitt nya mantra. Information om korttidshem (vi håller på att ta fram, frågade 10/4 – än är de tydligen inte klara), skolans utvecklingsplan (kanske kan bli till slutet av ht), habiliteringsplanen (ska han få under veckan). Fler kommer få frågan framöver kan jag lova och jag kommer att bli mer bitsk. Lättläst är ett minimum!

Då har vi gått igenom andra delen av Harald Strands LSS-skola om personlig assistans och Råd och stöd.
Den här lektionen var lite fragmentarisk och inte så tankeväckande. Det jag tog med mig är att vi måste utnyttja, eller i alla fall söka, råd och stöd MYCKET mera och direkt. Vi har gjort det en gång och fick faktiskt logopedbehandling (trots domarna som tas upp i exemplet).
Om inte annat kan man söka varje gång man stöter på problem med att de runt sonen inte har den kunskap som krävs. Kunskaper i AKK t.ex.

Var ska jag börja? Vad ska jag skriva? Sonen och jag har varit på semester, 10 dagar i Kanada i mars. HELT UNDERBART. Resan var i två delar; sightseeing och hockeyturnering.

Vi besökte Toronto, Ottawa, Peterborough, Niagara fallen och lite “natursköna platser” på vägen. 3 av dagarna tillsammans med bästa kompisen och dennes pappa. Lite på programmet – ingen stress – inget krångel alls. Nja… glutenfritt – tur att jag tog med glutenfria hamburgerbröd som nödlösning.

Men resans höjdpunkt var inte CN Tower – utan staden Peterborough och Special Hockey Internationals årliga turnering. Special hockey är inte som vanlig ishockey – fast det är ishockey. Special hockey är ishockey utan närkamp och utan tävlan. Alla matcher är vänskapsmatcher – syftet är att alla ska på känna att de har roligt. Spelarna hjälper varandra att göra mål (ibland även motståndare). Spelarna har särskilt behov av stöd som vi skulle säga på svenska (special needs), men det är väldigt olika behov. Några har Downs syndrom, andra har autism, vissa adhd och några ångestproblematik. De har alla något som gör att de mår bra av att träna och spela i en spelaranpassad ishockey.

Det var 57 lag (10-15 spelare per lag och så en stor mängd familjemedlemmar som hängde på – alla hotell i staden var fulla, häftig upplevelse att kliva in i hotellets frukostrum och se att där redan sitter 10 personer med Downs syndrom!). 2 lag från London, övriga från Kanada och USA. Vi hade ju bara 2 spelare så vi spelade med Werewolves of London, de saknade några spelare så det passade fint. Varulvarna var mycket välkomnande och vi kände oss som en del i laget.

Det där med att klä på sig är svårare än man tror. Vi tog bilder på grabben när han (fick hjälp att) klä på sig och gjorde en liten bok. Det var en bild på var sida i boken. Han använde den LÄNGE. Långt efter att den behövdes. På nått sätt gick det enklare att klä sig när den fanns till hands.
Jag hittar inte boken bland mina filer, men det kan ha varit de här bilderna.

Nu kommer den andra tecken-loppan i loppan-serien här på bloggen. Det kan bli precis hur många loppor som helst. Det hänger helt på intresset från er läsare. Det enda loppan kostar dig är ett TACK i kommentarerna.

Eftersom inga särskilda önskemål dök upp i förra loppans kommentarer så väljer jag en favorit hos sonen.

Det blir ZOO med tecken ytterst. Han gillar djurparker och senaste gången vi besökte en var det Toronto Zoo i mars i år.
Samma loppa finns i ytterligare 2 versioner, en med ord ytterst och en med bild ytterst.

Och här kommer själva loppan:

Nästa loppa kommer efter att minst 5 personer kommenterat, antingen med ett tack eller kanske med ett önskemål om vilken som ska bli nästa loppa; ska tecken, bild eller ord vara ytterst? Eller ett önskemål om tema kanske? Blir det här populärt kan det hända att det blir nya loppor också…

Jag har lyssnat på en föreläsning av Harald Strand, en handikappaktivist och pappa till en vuxen man med utvecklingsstörning och autism. Inte direkt upplyftande, men helt nödvändigt.
Nu har vi bestämt här hemma att gå igenom alla Haralds “LSS-lektioner” för att bli bättre insatta och kunna kräva att lagen följs.

Lektion 1 handlar om de grundläggande principerna med historia och grundsyn.

Här är några citat jag tar fasta på:

“Verksamheter enligt LSS ska främja jämlikhet i levnadsvillkor och full delaktighet i samhällslivet för de personer som omfattas. Insatserna ska ge den enskilde möjlighet att leva som andra, trots sina funktionsnedsättningar.”

Inkludering är vår familjs Prime Directive och det ser onekligen ut som att LSS passar ihop med det. Inkludering är full delaktighet i samhällslivet.

“Principen om kontinuitet innebär att personen och hens familj ska känna säkerhet att stöden inte plötsligt upphör eller förändrats, så länge behovet kvarstår.”

Och hur fastställs om behovet kvarstår? Ständiga omprövningar?

“Att särskilt beakta är att personalen ska ha den utbildning och erfarenhet som krävs för varje specifik uppgift …”

Den utbildnings som krävs är något som jag kommer att lyfta. Det KRÄVS att personalen kan använda akk. Att korttidstillsynens personal ännu inte använder akk är alltis i direkt strid med lagen.

“I bestämmelsen framgår att den enskilda ska tillförsäkras ”goda levnadsvillkor” till skillnad från ”skälig levnadsnivå” i socialtjänstlagen. LSS har en högre ambitionsnivå än socialtjänstlagen. Stöd enligt SoL ska vara rimligt. Stöd enligt LSS ska vara utmärkt.”

Det ska alltså vara så bra det nånsin kan bli. Hur mycket om det här kan personalen (inkl. ledning)? Tänker man att det ska bli utmärkt för sonen eller tänker man “good enough”?

Framtiden är ett orosmoment – däribland boendet. Jag hörde för en tid sedan talas om en ung människa i en gruppbostad som inte gillade maten som lagades i det gruppboende där hen bodde. Bara det verkar konstigt – är jag vuxen har jag rätt att själv bestämma vilken mat jag vill laga. Personalen på en gruppbostad finns där för att stötta de boende – inte bestämma över dem. Den boende löste problemet med att gå ut och äta. Den anhörige som återberättar detta är orolig att det ska bli en vana att gå ut och äta, vilket inte skulle funka ekonomiskt. Man är INTE orolig över att personalen bestämt mat över huvudet på den boende. Det är jag. Den typen av boende är en institution av den gamla sorten, inte en modern gruppbostad där personalen STÖTTAR personen genom att hjälpa denne att bestämma så mycket som möjligt själv.

Det upprör mig att det finns boenden där personalen väljer och lagat maten och sedan serverar den, men det upprör mig mer att den formen av nedvärdering är helt ok. Och det oroar mig – för det kommer att göra det svårare att hitta en bra bostad till vår son.

Idag är det dags att träffa logopeden. Jag tänkte visa er vad vi jobbat med sedan vi träffade henne sist. Två stora fokus för träningen.

1. Ord med g och k. Uttala och sätta i meningar. Spelet finns med som ett sätt att variera det.

2. Vilken information behöver man lämna för att bli förstådd? Vi tränar genom spel; dels klassikern Vem är vem (i tre olika varianter; hemgjorda kort – mCDonalds miniversion – Tigers multiversion med penna); dels Burgerkings mini-taboo där man med hjälp av ledtrådar ska gissa, både bild och ledtrådar finns på korten; dels Titta&hitta-boken där vi turas om att beskriva en person/föremål på ett uppslag och den andra ska gissa (det här är svårt!)

3. På den här bilden ser ni allt i lådan, dessutom ser ni spegeln (fantastisk – finns på Dollarstores sminkavdelning för 20 kr) och en Hicke Halvulk III med pratbubbla (bra om man inte orkar prata själv).

Äppelklyftig (jag) sålde för många år sedan en CD med utskrivbara loppor. Nu kommer jag framöver att ge er loppor lite då och då här i bloggen så håll utgick. Har du användning för den så är allt jag kräver ett tack i kommentarerna.

Först ut är “Jag gillar” med ord ytterst. Samma loppa finns i ytterligare 2 versioner, en med tecken ytterst och en med bild ytterst.

Här kommer filen:

Nästa loppa kommer efter att minst 5 personer kommenterat, antingen med ett tack eller kanske med ett önskemål om vilken som ska bli nästa loppa; ska tecken, bild eller ord vara ytterst? Eller ett önskemål om tema kanske? Blir det här populärt kan det hända att det blir nya loppor också…

Vi spelar spel.
Det första är en variant av vanligt brädspel. Det är siffrorna 1-4 i slumpmässig ordning på första spelplanen (finns att skriva ut här). Vi hade en bunt ordkort att träna, därför valde vi den här gången att man ska ta lika många kort som det står på cirkeln man stannar och sen läsa orden.
Det andra spelet är ett spel från en hamburgerkedja. På varje kort finns en bild i svart och 3 ledtrådar i rött. Man ska nämna ledtrådarna och motståndaren ska gissa. Vi har testat spelet till och från, men det har varit för svårt. Idag gick det! Det är fortfarande svårt. Han pekar på bilden (som jag inte ser) för att förstärka vad han säger, när det inte fungar blir han lite frustrerad och jag får hjälpa honom vidare till de andra ledtrådarna eller uppmuntran att teckna. Det här kommer kanske att vara ett bra sätt att träna på att använda podden när vi kommer igång.

Ni har säkert, liksom jag, upprörts av de missförhållanden på ett gruppboende i Karlskoga som håller på att nystas upp. Övergrepp, vanvård och stöld. Tror ni att det är är en verksamhet som tog emot studiebesök? Tror ni personalen välkomnade anhöriga? Tror ni blivande boende fick komma dit och träffa boende och personal tillsammans med anhöriga innan flytten var aktuell?

Nej, det tror inte jag heller.

Är missförhållanden vanligare än vi tror? Omöjligt att veta. Vad vi däremot vet är att många verksamheter för människor med utvecklingsstörning är slutna. Anhöriga är inte välkomna. Hälsa på innan man bestämmer sig inte tillåtet. Studiebesök är det inte tal om. Skälet är alltid att “brukarna” blir oroliga….

… de sa de nog i Karlskoga också….

– Efter frukost ska du vika dina kläder.
– Glöm det. inte (tecknar)
– ok, då kan vi jobba istället (talträning)
– Glöm det, inte (tecknar)
– nähä, vad ska vi göra då?
– inside out
– film?
– spel, tillsammans (tecknar)
– Du vill att vi spelar Inside out samtidigt? (han på ipad, jag på mobilen)
– ja

Ok, det var inte vad jag hade tänkt mig, men det var bara att anpassa sig. Medan han käkade frukost och borstade tänderna ritade jag hastigt en pratkarta för att i alla fall få in lite kommunikation. Jag gissade till mig orden och försökte tillämpa vad jag nyligen lärt mig om pratkartor (som jag får ta upp i ett senare inlägg).

Sedan satte vi oss och spelade och jag använde pratkartan för att kommentera då och då. Det var en hel del ord som saknades, och några blev så konstigt krystade meningar. Efter vår lilla spelstund åkte sonen till skolan och jag tog tillfället i akt att fixa till pratkartan, ta bort några ord och lägga till sådana jag saknade.
Den nya fick även tecken. Nu ska den testas. Det är i första hand jag som ska använda den för att visa hur detta språk kan användas för sonen.

Poängen med detta inlägg (och dess underliga rubrik) är att förklara att vi inte kan vänta med språket. Behöver man bildstöd nu så får man ordna det nu – max 5 minuter! Sen får man förfina och fixa till om man vill/behöver/hinner. Men vi kan inte låta en människas behov av kommunikationsstöd få ta tid – den ska finnas direkt.

Det här är bloggserien då jag tar en sak från ett uppslag i en helt vanlig leksakskatalog och beskriver hur just den leksaken kan blir så mycket mer än bara en sak.

Sonen har aldrig haft en springcykel. De fanns helt enkelt inte när han var liten. När de väl började dyka upp i handeln var de för små för honom och han var inte intresserad. Jg tror ändå att de är en jättebra idé.