– Efter frukost ska du vika dina kläder.
– Glöm det. inte (tecknar)
– ok, då kan vi jobba istället (talträning)
– Glöm det, inte (tecknar)
– nähä, vad ska vi göra då?
– inside out
– film?
– spel, tillsammans (tecknar)
– Du vill att vi spelar Inside out samtidigt? (han på ipad, jag på mobilen)
– ja

Ok, det var inte vad jag hade tänkt mig, men det var bara att anpassa sig. Medan han käkade frukost och borstade tänderna ritade jag hastigt en pratkarta för att i alla fall få in lite kommunikation. Jag gissade till mig orden och försökte tillämpa vad jag nyligen lärt mig om pratkartor (som jag får ta upp i ett senare inlägg).


Sedan satte vi oss och spelade och jag använde pratkartan för att kommentera då och då. Det var en hel del ord som saknades, och några blev så konstigt krystade meningar. Efter vår lilla spelstund åkte sonen till skolan och jag tog tillfället i akt att fixa till pratkartan, ta bort några ord och lägga till sådana jag saknade.
Den nya fick även tecken. Nu ska den testas. Det är i första hand jag som ska använda den för att visa hur detta språk kan användas för sonen.

Poängen med detta inlägg (och dess underliga rubrik) är att förklara att vi inte kan vänta med språket. Behöver man bildstöd nu så får man ordna det nu – max 5 minuter! Sen får man förfina och fixa till om man vill/behöver/hinner. Men vi kan inte låta en människas behov av kommunikationsstöd få ta tid – den ska finnas direkt.