Var ska jag börja? Vad ska jag skriva? Sonen och jag har varit på semester, 10 dagar i Kanada i mars. HELT UNDERBART. Resan var i två delar; sightseeing och hockeyturnering.
Vi besökte Toronto, Ottawa, Peterborough, Niagara fallen och lite “natursköna platser” på vägen. 3 av dagarna tillsammans med bästa kompisen och dennes pappa. Lite på programmet – ingen stress – inget krångel alls. Nja… glutenfritt – tur att jag tog med glutenfria hamburgerbröd som nödlösning.
Men resans höjdpunkt var inte CN Tower – utan staden Peterborough och Special Hockey Internationals årliga turnering. Special hockey är inte som vanlig ishockey – fast det är ishockey. Special hockey är ishockey utan närkamp och utan tävlan. Alla matcher är vänskapsmatcher – syftet är att alla ska på känna att de har roligt. Spelarna hjälper varandra att göra mål (ibland även motståndare). Spelarna har särskilt behov av stöd som vi skulle säga på svenska (special needs), men det är väldigt olika behov. Några har Downs syndrom, andra har autism, vissa adhd och några ångestproblematik. De har alla något som gör att de mår bra av att träna och spela i en spelaranpassad ishockey.
Det var 57 lag (10-15 spelare per lag och så en stor mängd familjemedlemmar som hängde på – alla hotell i staden var fulla, häftig upplevelse att kliva in i hotellets frukostrum och se att där redan sitter 10 personer med Downs syndrom!). 2 lag från London, övriga från Kanada och USA. Vi hade ju bara 2 spelare så vi spelade med Werewolves of London, de saknade några spelare så det passade fint. Varulvarna var mycket välkomnande och vi kände oss som en del i laget.
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
