21:an

Avlösning i hemmet, korttidsvistelse och korttidstillsyn för skolungdom är ämnet för den här lektionen i LSS-skolan.
Avlösning i hemmet har aldrig varit aktuellt för oss, så jag fokuserar på de två andra.

Intressant att Korttidstillsyn nämns som helt problemfritt, vi har uppenbarligen haft otur. Främst med att ens få ansöka insatsen. Många blir hänvisade till oflexibla, segregerade “fritidsklubbar”, när det faktiskt är tydligt att man ska kunna få det hemmet eller på annat sätt. Vi lyckades få till en individuell lösning på högstadiet. Nu under gymnasietiden har det varit en “fritidsklubb”, tyvärr få ungdomar i sonens ålder så det sociala umgänge han skulle behöva finns inte. Det blir mer avlastning för oss än utvecklande för honom. Bristen på bildstöd är ett problem, och tidvis också åldersadekvata aktiviteter. Det står också att omvårdnad ska ingå i insatsen, vilket betyder att det finns en skyldighet att t.ex. få hjälp att kommunicera med andra, komma ut bland andra och få hjälp med inköp. Harald jämför insatsen med personlig assistans! Uppenbarligen dags att ställa krav.

Korttidsvistelse har vi bara testat en gång då sonen åkte på läger. Året efter förhalade kommunen beslutet så mycket att när vi väl fick positivt beslut var alla platser fulla. Vår kommun ordnar inga egna läger och det finns inte mycket att välja på i närheten. Sommarläger är bra, och vi borde börjat med det tidigare. Nåja.
Nästa steg är att söka korttidsvistelse regelbundet. Först blev vi stoppade eftersom sonen inte fick komma och besöka verksamheten. Det är för hans skull och då måste han få vara med och bestämma. Så småningom blev det chefsbyte och besök ok. Vår tanke var socialt utbyte och som ett steg att flytta hemifrån. Tråkigt nog kunde vi se att det ofta bara var 1-2 ungdomar där samtidigt ( alltså inget socialt utbyte). En i personalen hade just börjat en utbildning i TAKK, men det fanns i alla fall ett schema med bildstöd.

På korttidsboende så ska man kunna fortsätta sitt vanliga liv, alltså gå på sina dagliga aktiviteter men också att man ska erbjuda fritidsaktiviteter. Det där vet jag att det inte funkar överallt, det är bara att hoppas att vi inte behöver bråka om det.

LSS-skolan tar denna gång upp både Kontaktperson och ledsagare.

Ledsagare kan erbjudas både genom LSS och SOL. För de som har rätt till LSS är tanken att ledsagning SKA ges genom LSS (enl. prepositionen). Ledsagningen ska vara individuellt utformad. Det är lite svårt att se vad ledsagning egentligen är och vad det inte är. Dessutom är gränsen mellan ledsagare och kontaktperson går rätt luddigt.

Sonen hade tidigare en kontaktperson. Det var bra, även om det inte var någon i hans ålder och inte direkt delade hans intressen.

Tanken nu är att testa ledsagning och försöka ordna en “ledsagar-pool” på typ 3 personer som delar på n antal ledsagartimmar i veckan och att man samordnar elektroniskt vem som har möjlighet att hänga med (och på nått sätt redovisar timmar). Jag utgår ifrån att vi får samordna men det går nog. Hur kommer det att fungera? Kommer han behöva en kontaktperson också, eller uppfylls behovet ändå? Han kan ju besöka FUB-träffar, gå på bio o.s.v. med ledsagare. Sen är ju frågan vad som händer när han flyttar hemifrån. Om det funkar vore det synd om han inte fick behålla ledsagarna.

Det står tydligt i prepositionen att kommunen främst ansvarar för att rekrytera människor som är intresserade av att vara kontaktpersoner. Det tycker jag de gör otroligt dåligt.

Första stora utmaningen tror jag blir att rekrytera 3 ledsagare! Bäst vore en sportintresserad, en musikintresserad och en filmintresserad.

LSS-skolan lektion 5 handlar om bostäder. Lite tunt kan jag tycka. Jag saknar information om hur man går tillväga när det är köer. Ska man söka år innan man behöver, men vad händer då om man blir erbjuden innan man är redo att flytta? Kan man tacka nej till en bostad man inte gillar eller “åker man ur kön” i så fall? Vad gör man om det enda man blir erbjuden är instutionslikt (trots att det inte är lagligt)?

Skolan tar upp både barn och vuxna, men jag fokuserade enbart på vuxendelen (eftersom sonen redan är vuxen). De tre olika bostadsinsatserna förklaras mycket kort – samma beskrivning jag sett på de flesta ställen. Gruppboende är det som är aktuellt för sonen (i alla fall till en början) eftersom där finns personal dygnet runt. Det viktigaste där är att se till att det inte är mer än 5 bostäder tillsammans och att det inte är placerat ihop med daglig verksamhet, kortidsboende, äldreboende eller liknande.

Jag undrar också vad som egentligen är personalens uppgift på ett gruppboende.

Bostad kommer att sökas under det kommande året, även om flytt inte är aktuellt riktigt än.

Jag tror nog att de flesta av oss förstår vikten av att kunna sin historia för att vi som samhälle ska utvecklas och inte falla i samma grop om och om igen. Tyvärr är det precis vad som händer när det gäller människor med utvecklingsstörning. Vi kan inte historien och lär därför inte av våra misstag.
I det här inlägget väljer jag att lyfta fram 4 böcker som kan hjälpa till att bota historielösheten på området. De är inte prioriterade på något vis i listan utan kompletterar varandra.

1. “Några trådar i FUB-väven, om Riksförbundet för utvecklingsstörda barn, ungdomar och vuxna från 1950-tal till 1980-tal” av Olov Andersson (utgiven av FUB)

I den här boken följer vi samhällsutvecklingen genom en förening. Boken beskriver föreningens utveckling, men eftersom den påverkas av samhällsutvecklingen ger den en bild av det som händer utanför föreningen också.

2. “Särskolans historia i Östergötland” av Stig-Ulf Ekendahl (utgiven av Landstinget i Östergötland)

I den här boken får vi möta hur skolan utvecklades för elever med utvecklingsstörning. Fokus är utvecklingsen i Östergötland, men man får också veta att den tidvis skiljer sig från utveckling i andra delar av landet. Den här boken gav mig en mycket större förståelse för varför vi över huvudtaget har en särskola.

3. “Problembarnets århundrade” red. Mats Börjesson och Eva Palmblad (Studentlitteratur)

Det här är en bok med 5 vetenskapliga artiklar som alla fokuserar på särskilt stöd och skola. En av artiklarna (“Den som icke kan tillgodogöra sig folkskolans undervisning” av Judith Areschoug) är mest intressant, men även de andra hjälper till att skapa en mer nyanserad bild av samhällsutveckling och synen på barn och lärande.

4.”Normaliseringsprincipen” av Bengt Nirje (Studentlitteratur)

Det här är en mycket viktig bok, den samlar de artiklar Bengt Nirje skrev om det som kallas normaliseringsprincipen, ett begrepp som ofta används felaktigt. Nirje påverkade mycket under sin tid, mycket av den amerikanska inkluderingen tog fart just pga av Nirje. Han blev inte samma profet i sitt hemland tyvärr. Mårten Söder kommenterar också Nirjes artiklar i ett nutida sammanhang. Den handlar om samhället och utvecklingsstörning i stort.

Tänk dig en underbar heliumballong. Den svävar av sig själv, men har inte riktig förmåga att begränsa sig höjd. Den behöver ett litet snöre för att inte stiga för högt.

Tänk dig att du är den som står där och håller snöret. Du har hållt den i många, många år. Du känner att det är dags att släppa taget. Att låta någon annan vara det stöttande och vägledande snöret.

Tänk dig att de står där runt dig. Ibland låter du någon hålla i snöret, men de verkar inte veta hur man gör, de fumlar med snöret, ibland är de på väg att tappa det, ibland håller de så hårt att de drar ner ballongen. Det är dem du ska lämna över snöret till helt.

Känner du dig trygg i att släppa taget? Känner du att de säkert kommer att lära sig innan de tappat snöret eller dragit ner ballongen i backen?

Det gör inte jag…. jag är inte rädd för att släppa taget – jag är rädd för att de som tar över inte klarar av det.

Tillägg: Nu några år senare så är det uppenbart att de som ska ta över kommer att stå bredvid, men inte hålla i snöret. “Vill ballongen stiga så högt att den går förlorad får vi inte hindra den.” Åh det känns verkligen INTE tryggt.

I veckan har jag följt några fascinerande diskussioner sociala medier. Jag kommer att skriva väldigt generellt för att inte lämna ut någon.

En yrkesverksam beskrev hur föräldrarna till en barn med funktionsnedsättning inte ville ha det stöd hon ville ge. Hon frågade nu gruppen hur hon skulle göra för att få föräldrarna att ändra på sig. Många kommenterade – alla kom med olika förslag på hur hon skulle göra för att bevisa för föräldrarna att de har fel och att deras önskan om hjälp inte var den hjälp de faktiskt behövde. INGEN poängterade att terapeutens skyldighet är att stötta föräldrarna.

I en annan diskussion berättade en förälder hur hon sökt hjälp för ett problem som barnet hade och som de behövde hjälp med. Istället hade hen fått veta att det inte alls var den hjälpen hen behövde utan en helt annan insats som de inte alls var i behov av. Många kommenterade – alla var arga på den yrkesverksamma som inte lyssnat på vad föräldern sa och vad de faktiskt behövde hjälp med.

Fascinerande!

Den första ägde rum i en grupp som fokuserar på en viss “metod” och den andra i en mer generell grupp.

Så då har hab-planen kommit. På lättläst med bilder!

Brevet var adresserat till sonen. Han blev glad och öppnade direkt. När han såg den lättlästa började han läsa direkt! Efter han läst frågade vi om något var fel, om något skulle ändras. Sonen tecknade RÄTT!

Hab har valt att sätta en bild till varje ord. Jag tror att det blir lite väl rörigt, men bättre än inga bilder alls. Lättläst text och bild till betydelsebärande ord (som man gör vid TAKK) tror jag egentligen är bättre. Kanske kunde varje mål i planen beskrivas med en bild. Att han t.ex. ska träffa logoped skulle kunna visas med en bild på ett logopedbesök.

Med det sagt – ingen är missnöjd – han fick sin habplan på lättläst. Är det vanligt eller ovanligt? Skriv gärna om era erfarenheter i kommentarerna!

Med ökad tillgänglighet minskas beroendeställningen och med det friheten att ta makten över sitt eget liv. Tillgänglighet är inte bara ramper och automatiska dörröppnare. Tillgänglighet är att få, och kunna ta del av, information och kommunikation.

Min son är 18 år. Han VILL ta makten över sitt liv. Vi VILL att han ska göra det. Informationsmaterial, blanketter och planer måste vara tillgängliga för honom. Sen finns vi där att stötta. Jag trodde i min enfald att det var självklart att få det på lättläst, men så är det verkligen inte. Sonen behöver egentligen både lättläst och bildstöd, men inte trodde jag att vi skulle kämpa om information på lättläst.

Kan han få det på lättläst?

Det är mitt nya mantra. Information om korttidshem (vi håller på att ta fram, frågade 10/4 – än är de tydligen inte klara), skolans utvecklingsplan (kanske kan bli till slutet av ht), habiliteringsplanen (ska han få under veckan). Fler kommer få frågan framöver kan jag lova och jag kommer att bli mer bitsk. Lättläst är ett minimum!

Då har vi gått igenom andra delen av Harald Strands LSS-skola om personlig assistans och Råd och stöd.
Den här lektionen var lite fragmentarisk och inte så tankeväckande. Det jag tog med mig är att vi måste utnyttja, eller i alla fall söka, råd och stöd MYCKET mera och direkt. Vi har gjort det en gång och fick faktiskt logopedbehandling (trots domarna som tas upp i exemplet).
Om inte annat kan man söka varje gång man stöter på problem med att de runt sonen inte har den kunskap som krävs. Kunskaper i AKK t.ex.

Jag har lyssnat på en föreläsning av Harald Strand, en handikappaktivist och pappa till en vuxen man med utvecklingsstörning och autism. Inte direkt upplyftande, men helt nödvändigt.
Nu har vi bestämt här hemma att gå igenom alla Haralds “LSS-lektioner” för att bli bättre insatta och kunna kräva att lagen följs.

Lektion 1 handlar om de grundläggande principerna med historia och grundsyn.

Här är några citat jag tar fasta på:

“Verksamheter enligt LSS ska främja jämlikhet i levnadsvillkor och full delaktighet i samhällslivet för de personer som omfattas. Insatserna ska ge den enskilde möjlighet att leva som andra, trots sina funktionsnedsättningar.”

Inkludering är vår familjs Prime Directive och det ser onekligen ut som att LSS passar ihop med det. Inkludering är full delaktighet i samhällslivet.

“Principen om kontinuitet innebär att personen och hens familj ska känna säkerhet att stöden inte plötsligt upphör eller förändrats, så länge behovet kvarstår.”

Och hur fastställs om behovet kvarstår? Ständiga omprövningar?

“Att särskilt beakta är att personalen ska ha den utbildning och erfarenhet som krävs för varje specifik uppgift …”

Den utbildnings som krävs är något som jag kommer att lyfta. Det KRÄVS att personalen kan använda akk. Att korttidstillsynens personal ännu inte använder akk är alltis i direkt strid med lagen.

“I bestämmelsen framgår att den enskilda ska tillförsäkras ”goda levnadsvillkor” till skillnad från ”skälig levnadsnivå” i socialtjänstlagen. LSS har en högre ambitionsnivå än socialtjänstlagen. Stöd enligt SoL ska vara rimligt. Stöd enligt LSS ska vara utmärkt.”

Det ska alltså vara så bra det nånsin kan bli. Hur mycket om det här kan personalen (inkl. ledning)? Tänker man att det ska bli utmärkt för sonen eller tänker man “good enough”?

Framtiden är ett orosmoment – däribland boendet. Jag hörde för en tid sedan talas om en ung människa i en gruppbostad som inte gillade maten som lagades i det gruppboende där hen bodde. Bara det verkar konstigt – är jag vuxen har jag rätt att själv bestämma vilken mat jag vill laga. Personalen på en gruppbostad finns där för att stötta de boende – inte bestämma över dem. Den boende löste problemet med att gå ut och äta. Den anhörige som återberättar detta är orolig att det ska bli en vana att gå ut och äta, vilket inte skulle funka ekonomiskt. Man är INTE orolig över att personalen bestämt mat över huvudet på den boende. Det är jag. Den typen av boende är en institution av den gamla sorten, inte en modern gruppbostad där personalen STÖTTAR personen genom att hjälpa denne att bestämma så mycket som möjligt själv.

Det upprör mig att det finns boenden där personalen väljer och lagat maten och sedan serverar den, men det upprör mig mer att den formen av nedvärdering är helt ok. Och det oroar mig – för det kommer att göra det svårare att hitta en bra bostad till vår son.

Ni har säkert, liksom jag, upprörts av de missförhållanden på ett gruppboende i Karlskoga som håller på att nystas upp. Övergrepp, vanvård och stöld. Tror ni att det är är en verksamhet som tog emot studiebesök? Tror ni personalen välkomnade anhöriga? Tror ni blivande boende fick komma dit och träffa boende och personal tillsammans med anhöriga innan flytten var aktuell?

Nej, det tror inte jag heller.

Är missförhållanden vanligare än vi tror? Omöjligt att veta. Vad vi däremot vet är att många verksamheter för människor med utvecklingsstörning är slutna. Anhöriga är inte välkomna. Hälsa på innan man bestämmer sig inte tillåtet. Studiebesök är det inte tal om. Skälet är alltid att “brukarna” blir oroliga….

… de sa de nog i Karlskoga också….

De senaste åren har Sverige Rockat sockar den 21/3. Olika är bra – några har till och med koll på att det handlar om Downs syndrom. Många vill visa sin stöttning genom att ha olika strumpor. Få är beredda att göra något på riktigt; olika är bra så länge det inte är i vår skola, inte på vår arbetsplats, inte i vårt bostadsområde, inte i vårt idrottslag osv… Vi har lång väg kvar att ens bli fullt accepterad den 21/3. Undrar om man kan få till en praktikdag just den dagen…. fast i år är vi nog lite väl trötta just den dagen… (varför är en hemlighet)

Men det jag tänkte på var det där med en dag. Vi rockar inte sockarna den 21/3 – vi rockar sockar nästan jämt. Olika är bra även de andra 364 dagarna om året!

Och dessutom kan man ju använda alla hundratals udda strumpor det blir i en familj på 6 personer 😀

#rockasockarna

Sonen älskar att gå till tandläkaren – för hans alldeles egna tandsköterska är toppen (och så finns det en underbar spegel så man kan titta på sig själv). Skönt när saker funkar också….

Det var några år sedan jag läste handikappvetenskap – som säkert heter funktionshindervetenskap numera. Jag vet inte riktigt om det fortfarande heter handikappmodeller, men innehållet är det samma. Handikappmodeller är ett vetenskapligt sätt att beskriva hur man ser på funktionsnedsättningar. Den här bilden kommer ur en föreläsning jag hade för blivande lägerledare en gång.

Det här är ytterligheter och väldigt förenklat, men samtidigt tydligt. Det är bra att du tar reda på din egen inre modell, den påverkar nämligen sättet du bemöter människor med funktionsnedsättning på. Här fokuserar jag förståss på Downs syndrom, eftersom det är fokus för den här bloggen.

1. Är downs syndrom något som inte är normalt? Tänker du på “de normala” och “de med downs syndrom? Eller tänker du att Downs syndrom är ett normalt inslag i mänskligheten?

2. Behöver människor med Downs syndrom tas omhand eller behöver se stöttning?

3. Vad är viktigast? Att känna till sina styrkor och förmågor, eller sin funktionsnedsättning (alltså vad man inte klarar)?

4. Ordet segregering låter hårt, men vad jag menar är en särskilt anpassad miljö där bara en avgränsad grupp har tillträde, t.ex. Särskola. Det här kan verka ett komplext val, men egentligen ganska enkelt. Tycker du att det är viktigt att göra det möjligt för människor med downs syndrom att kunna delta i aktiviteter med människor utan funktionsnedsättning? Är det värt att sträva efter? Eller tycker du att personer med downs syndrom mår bäst om de är med likasinnade i en speciellt anpassad miljö?

5. Var finns problemet? Vari sitter funktionshindret? Är det personen som behöver anpassas eller miljön runt omkring? Det här tycker jag är en komplex fråga….

Sonen har just avverkat sina första tre arbetsveckor. Riktiga arbetsveckor med riktig lön. Ett sommarjobb. En typ av konstruerat sommarjobb som kommunen ordnar för gymnasieungdomar. Vi som försöker tänka inkludering tänkte inte ens på att söka, trots att tvillingsyrran redan gjort det och jobbar både jul- och påsklov. Varför gjorde vi inte det? Vad var det för slags hindrande tänk som byggde den muren?

Nu hände det lite tråkiga saker som gjorde att maken i vredesmod skickade in en ansökan, som en slags protest. Någon protest blev det inte för ansökan mottogs av handläggare som tyckte att det var helt SJÄLVKLART att han ville ha ett sommarjobb. Åh, såklart att det är självklart! Varför insåg vi inte det? Nåja, denna fantastiska handläggare tittade igenom vilka gymnasieungdomar som i sin sommarjobbsansökan nämnt att de kunde tänka sig att jobba med funktionshinder. Sedan kontaktade hon oss för att förhöra sig om hans behov och om vi trodde att det skulle funka med en sommarjobbande gymnasieungdom. Det trodde vi – särskilt den hon föreslog.

Så det här inlägget skriver jag för att fler ska inse det som det tog lite tid för oss att inse, att sommarjobben (eller lovjobben) för gymnasieungdomar såklart gäller alla – även de som behöver rätt mycket stöd för att fixa sitt jobb.

Hur gick det då? Jättebra. Uppgifterna var städning, ogräsrensning, staketbygge, måleri mm. Mycket tack vare sin “stödperson” och riktigt bra handledare som inte alls såg begränsningar.

Idag var det meningen att vi skulle börja öva på att fixa melis själv. Tyvärr är mammas energi slut efter ett möte med hab.
Vad synd att att energin inte kommer den som behöver det mest till del. …

Jag fick just ett helt fascinerande mail från min teleoperatör:

Inte alls särskilt konstigt mail, eller? Det konstiga i sammanhanget att denna enkla korta information får vi inte från de intuitioner som ansvarar för insatser sonen behöver, t.ex. habiliteringen. Ett kort mail (säkert en form av massutskick) som talar om att ett personalbyte har skett. Helt orimligt anser habiliteringen, självklart anser Universal Telecom.

Och inte nog med det – jag fick direkt nummer för sms, telefon och mail till Viktor. Det får vi inte på habiliteringen. Där måste man ringa/maila växeln (sms är lite för modernt tror jag, man kan ju inte ens få smspåminnelser på inbokade tider)

Tack Viktor för ditt mail.

“Personer som omfattas av LSS befinner sig i en oerhört utsatt situation. Tillsynen under 2010 som vi avrapporterar i dag täcker bara en begränsad del av LSS-­området. Det finns en överhängande risk att övergreppen och missförhållandena är fler än de vi upptäckt. Tillsynen inom området behöver därför förstärkas.”
Källa: DN.

“Tvångsmatning med nackgrepp, inlåsning på toaletter och drogpåverkad personal, Missförhållandena är många….”
k’lla: GP

“När hon öppnar dörren ser hon hur tre män i skolans personal sitter på Oscar som ligger på mage mot golvet.”
Källa: SpecialNest

Människor med utvecklingsstörning och språkstörning befinner sig i en mycket utsatt situation. Övergrepp inom verksamheter för dessa människor förekommer tyvärr. Dessutom är mörkertalet mycket stort. Det är inte mycket vi som anhöriga kan göra åt detta, men lite kan vi i alla fall göra. Vi kan besöka verksamheten, både innan vi släpper in vårt barn där och när hen befinner sig där. Eller kan vi? Hur kommer det sig att vi ibland blir nekade? Med tanke på att övergrepp förekommer och inte alltid rapporteras blir jag mycket misstänksam. Det är uppenbart att man försöker dölja något. Vad? Grova kränkningar och våld?

Dagens inlägg är en liten saga. Alla likheter med verkligheten är… tja… upp till din tolkning.

Det var en gång en översittare som träffade ett litet barn och barnets föräldrar. Naturligtvis visste inte familjen att det var en översittare. Det var nämligen en duktig översittare som inte avslöjade sitt översitteri hur lätt som helst. Hur det än var så märkte översittaren snabbt att det här barnet var i farozonen. Föräldrarna verkade inte förstå att barnet var en bortbyting. En bortbyting är det verkligen synd om, man måste särskilja bortbytingen från normala barn – för dess egen skull såklart. Men bortbytingens föräldrar förstod inte – de satte den på ett vanligt dagis och förväntade sig inkludering. Översittaren chockerades i det tysta, men tänkte att tids nog så vinner jag. När översittaren träffade föräldrarna höll hen leende med om allt föräldrarna ville, men försökte påverka dagisfröknarna genom att tjata om vikten att särskilja den lilla bortbytingen åtminstone en stund varje dag. När föräldrarna fick veta detta försökte översittaren maskera det hela med att det var bra “träning”. Och det var ju inte så att översittaren ljög – den här bortbytingen behövde verkligen få träning i att särskiljas. Föräldrarnas motdrag var att föreslå “träningen” hemma. Översittaren fick hålla sig för skratt – inte kan föräldrar hjälpa de här barnen! Sen fortsatte hen att påverka dagispersonalen tills föräldrarna tröttnade och hindrade översittaren från att besöka dagiset. Föräldrarna trodde de var av med översittaren, men ack så fel de hade – översittaren hade tålamod.

Åren gick och det blev dags att lämna dagis. Översittaren föreslog föräldrarna att välja en klass på 3 barn som alla var bortbytingar och väl särskiljda från vanliga barn. Fröken var expert på att ta hand om sådana. Föräldrarna tackade nej, men översittaren skickade en ny fröken i förklädnad för att övertala föräldrarna, men även den manövern klarade föräldrarna sig undan. Tiden gick och bortbytingen växte och trivdes och lärde sig att få vara med och räknas med. Översittaren väntade rätt tillfälle. Den här gången måste mer krafttag till – bortbytingen behövde extra fritids när alla andra ungar passerat det. Översittaren passade på att erbjuda ett riktigt fint ställe långt ifrån vanliga människor, men också så lång från bortbytingens skola att föräldrarna skulle vara TVUNGNA att särskilja den. Vad översittaren inte räknat med var att andra människor hade hunnit fästa sig vid bortbytingen och erbjud föräldrarna ett riktigt dåligt alternativ, tyckte översittaren. Nåja, tålamod….

Det gick ytterligare år, bortbytingen var nu inget barn längre, men trodde fortfarande att den hörde hemma bland vanliga människor och hade samma rättigheter som alla andra. Översittaren förstod att det skulle bli jobbigt för bortbytingen att vid en så hög ålder lära sig att det inte var sant, men hen hade försökt att särskilja flera gånger. Stackars bortbyting, men det måste ju ske – för dens skull! Och äntligen, nu hade översittaren laglig rätt att skicka bortbytingen till en trygg miljö där inga elaka människor skulle försöka lära bortbytingen saker och istället ta hand om den och tala om för den vad den ska göra, Där bortbytingen inte tvingar välja eller tvingas till sådant den gillar. Äntligen, tänkte översittaren och skrev på pappret.

Föräldrarna som inte förstått, blev lite överrumplade, men gav inte upp – vad som hände sen är en helt annan historia.