Dagens inlägg är en liten saga. Alla likheter med verkligheten är… tja… upp till din tolkning.

Det var en gång en översittare som träffade ett litet barn och barnets föräldrar. Naturligtvis visste inte familjen att det var en översittare. Det var nämligen en duktig översittare som inte avslöjade sitt översitteri hur lätt som helst. Hur det än var så märkte översittaren snabbt att det här barnet var i farozonen. Föräldrarna verkade inte förstå att barnet var en bortbyting. En bortbyting är det verkligen synd om, man måste särskilja bortbytingen från normala barn – för dess egen skull såklart. Men bortbytingens föräldrar förstod inte – de satte den på ett vanligt dagis och förväntade sig inkludering. Översittaren chockerades i det tysta, men tänkte att tids nog så vinner jag. När översittaren träffade föräldrarna höll hen leende med om allt föräldrarna ville, men försökte påverka dagisfröknarna genom att tjata om vikten att särskilja den lilla bortbytingen åtminstone en stund varje dag. När föräldrarna fick veta detta försökte översittaren maskera det hela med att det var bra “träning”. Och det var ju inte så att översittaren ljög – den här bortbytingen behövde verkligen få träning i att särskiljas. Föräldrarnas motdrag var att föreslå “träningen” hemma. Översittaren fick hålla sig för skratt – inte kan föräldrar hjälpa de här barnen! Sen fortsatte hen att påverka dagispersonalen tills föräldrarna tröttnade och hindrade översittaren från att besöka dagiset. Föräldrarna trodde de var av med översittaren, men ack så fel de hade – översittaren hade tålamod.

Åren gick och det blev dags att lämna dagis. Översittaren föreslog föräldrarna att välja en klass på 3 barn som alla var bortbytingar och väl särskiljda från vanliga barn. Fröken var expert på att ta hand om sådana. Föräldrarna tackade nej, men översittaren skickade en ny fröken i förklädnad för att övertala föräldrarna, men även den manövern klarade föräldrarna sig undan. Tiden gick och bortbytingen växte och trivdes och lärde sig att få vara med och räknas med. Översittaren väntade rätt tillfälle. Den här gången måste mer krafttag till – bortbytingen behövde extra fritids när alla andra ungar passerat det. Översittaren passade på att erbjuda ett riktigt fint ställe långt ifrån vanliga människor, men också så lång från bortbytingens skola att föräldrarna skulle vara TVUNGNA att särskilja den. Vad översittaren inte räknat med var att andra människor hade hunnit fästa sig vid bortbytingen och erbjud föräldrarna ett riktigt dåligt alternativ, tyckte översittaren. Nåja, tålamod….

Det gick ytterligare år, bortbytingen var nu inget barn längre, men trodde fortfarande att den hörde hemma bland vanliga människor och hade samma rättigheter som alla andra. Översittaren förstod att det skulle bli jobbigt för bortbytingen att vid en så hög ålder lära sig att det inte var sant, men hen hade försökt att särskilja flera gånger. Stackars bortbyting, men det måste ju ske – för dens skull! Och äntligen, nu hade översittaren laglig rätt att skicka bortbytingen till en trygg miljö där inga elaka människor skulle försöka lära bortbytingen saker och istället ta hand om den och tala om för den vad den ska göra, Där bortbytingen inte tvingar välja eller tvingas till sådant den gillar. Äntligen, tänkte översittaren och skrev på pappret.

Föräldrarna som inte förstått, blev lite överrumplade, men gav inte upp – vad som hände sen är en helt annan historia.