Det här är jobbigt för mig. Framtiden. Det ser så begränsade och segregerande ut. Det är så EXTREMT sällan man hör talas om människor med downs syndrom som har ett inkluderande vardagsliv. Som inte bor hos föräldrar eller segregerande gruppboenden. Som deltar aktivt i helt vanliga föreningar. Som går till ett jobb de tycker om och träffar helt vanliga människor.
Det finns säkert – men det syns inte. Jobb verkar knepigast. Daglig verksamhet beskrivs som enda möjligheten, och då i princip alltid i en särskild grupp som, i bästa fall driver ett hunddagis. Jag har bekanta vars barn “jobbar” med att spela småbarnsspel på ipaden och bada i bollhav! Det är så ytterst sällan man läser om människor som har sin DV på en verkstad t.ex.
Sonen vill jobba hos polisen. Skolan vill att han ska bli parkarbetare – men har ingen idé på var han skulle kunna tänkas jobba som parkarbetare efter skolan. Jag vet att en vanlig arbetsplats med tydliga och anpassade uppgifter och stor gemenskap är det viktiga.
 |
 |
 |
Hej Linda! Jag sitter och kollar på tv just nu. Det handlar om den svenska ekonomin, om arbetslöshet, Om hur Sverige bör agera gentemot företagandet. Hur tänker du inför framtiden i dessa coronatider? Jag har själv svårt för att förstå och se konsekvenserna. Eller snarare vill inte…