När sonen växte upp fick vi alltid höra att den negativa sidan av inkludering var brist på kompisar och att han skulle blir ensam. Hur blev det då?
Förskoletiden – inkluderande
Under förskoletiden lekte sonen med de andra barnen på förskolan. Ofta bredvidlekar och inte alltid med. Han följde sin åldersgrupp. Han hade inte med kompisar hem, men det hade inte tvillingsyrran heller så det får lov att anses som normalt.
På fritiden umgicks vi med bekanta med barn i liknande ålder och han var med. Vi gick på barnrytmik och friluftsfrämjandets verksamheter, där fick han vara med fullt ut.
Förskoletiden – särverksamhet
Vi umgicks en hel del med ett par familjer med barn med Downs syndrom. Vår son drogs aldrig direkt till de barnen utan det var enbart bredvidlekar.
Habiliteringen erbjöd bad i grupp. Vid ena perioden var det jämngamla barn med Downs syndrom. Han tydde sig inte mer till dem än till andra barn. Vid den andra perioden var många års åldersskillnad mellan sonen och de andra deltagarna som var betydligt äldre.
Tidiga skolåldern – inkluderande
Han gick i en liten grundskoleklass och var fullt inkluderad. Det fanns oftast en assistent i klassen. Sonen lekte buslekar och deltog ofta i rasterna. Under perioder drog han sig undan. Fram till åk 3 gick bäst därefter var det svårare för honom att hänga med, men han verkade inte bekymrad.
På fritiden ordnade vi kompisutflykter och han lekte en stund med sina klasskompisar när de var över för att leka med syrran. Ibland hade han kompis över, men han tröttnade tyvärr fort så det var lite knepigt. Han var bjuden på kalas under de första åren. Han tränade Aikido, simning, fotboll och tillslut även Hockey. Allt i vanliga grupper/lag.
Tidiga skolåldern – särverksamhet
Fortfarande umgänge med andra familjer, lite mer sporadiskt men ändå. Inga fler särgrupper alls.
Senare delen av grundskolan – inkluderande
Han byter skola och den sociala inkluderingen ökar igen. Han blir, framför allt under högstadiet, en i gänget. Han är betydligt med social själv och säger att han har många kompisar. Loven börjar bli ett problem – för första gången verkar han ensam. Däremot verkar han inte uppfatta de som ett problem att han inte har kompisar med hem. Han är ofta trött efter en skoldag.
Senare delen av grundskolan – särverksamhet
I åk 8 börjar en annan pojke med Downs syndrom på skolan och de hänger mest på fritids. De känner varandra och växer varandra allt närmare. De blir som en liten tillsynsgrupp bara de.
Han blir för stor för att vara med i hockeyskolan och det blidas ett särlag åt honom, från att tidigare varit i ett lag med 30 ungar är det nu 2-5 spelare.
Han börjar fotboll igen, i ett särlag, tillsammans med sin kompis.
I simningen får han inte längre vara med i vanliga grupper utan hänvisas till en mycket mindre grupp.
Gymnasiet – inkluderande
Han är bara inkluderad i sin familj. Han är ofta ensam.
Gymnasiet – särverksamhet
I skolan finns nu bara en handfull elever de är ofta bara 2-3 tillsammans i en klass. Alla elever på skolan är killar. Han spelar ofta spel på sin Ipad eller läser böcker på rasterna Han umgås inte alls med klasskompisar på fritiden.
Fotboll, simning och hockey fortsätter i särgrupper.
För tillsyn är han nu i en grupp. Det är väldigt få andra tonåringar där. Idag (studiedag) var det två andra där – mycket yngre än honom. Han känner inte dem som är på fritidsklubben alls.
När vi lämnade inkluderingen krympte hans värld avsevärt. Så här kan vi inte ha det? Hur löser vi det?
Brasklapp:
Det här inlägget handlar bara om erfarenheter av “den sociala biten” och hur den har krympt avsevärt av att välja “sär”. Jag går inte in på de olika bra respektive dåliga aspekterna av de olika sammanhangen. Drar du sådana slutsatser får de stå för dig.
