“En tankeställare om hur skolan idag värderar och tar hand om elevers olikheter kan man få om man läser 1995 års kursplaner för särskolan. Där står: Elever som på grund av utvecklingsstörning inte kan gå i grundskola skall få sin utbildning i särskolan. Detta kan ses som ett uttryck för ett system som ser olikheter som ett problem som måste hanteras utan att alltför mycket störa ett system som snarare är utformat efter likheter. En alternativ formulering skulle kunna vara: Elever som på grund av skolans pedagogiska utvecklingssvårigheter (-störning) inte kan gå i grundskola skall få sin utbildning i särskolan”
(Göransson, Stéenson, Roll-Pettersson, Stenhammar, Thorsson i boken Om alla är lika skulle det inte vara roligt)
“Den utbredda åsikten var att barn med måttlig utvecklingsstörning bara var ‘träningsbara’ och oförmögna att lära sig någon teoretisk kunskap. De placerades därför vanligvis i klasser för ‘träningsbara’. Barn med downs syndrom gavs rutinmässigt denna etikett och placerades i dessa ‘träningsbara’ klasser, (där det fanns sådana klasser), baserat på diagnosen downs syndrom snarare än på deras förmåga”
(Patricia Logan Oelwein i boken Teaching reading to children with Down Syndrome)
Det senare citatet beskriver situationen för elever med Downs syndrom i USA före slutet av 60-talet. I Sverige placeras fortfarande barn med Downs syndrom i träningsklasser baserat på enbart diagnosen.
