Många ställer sig den frågan. Följdfrågorna leder i en tydlig riktning…

Är det rätt för barnet?
Är det barnets behov man tillgodoser?
Är det finare med vanlig skola?
Vill man göra barnet normalt?

Fast om man verkligen HAR tänkt på det, så leder svaren i en helt annan riktning…

Min son föddes normal och kommer alltid att vara det. Han har visserligen en extra kromosom, men det är ju normalt – tycker vi; hans normala familj och hans normala klass. Vi kan alltså inte göra honom mer normal än han redan är.

Vad som är rätt för vår son är också rätt för oss.
Det är rätt för honom att vara den han är här, inte bussas bort och försvinna ur närsamhällets medvetande.
Det är rätt för honom att få gå i skolan med sina vänner.
Det är rätt för honom att lära sig av andra.
Det är rätt för honom att ha många förebilder som driver honom framåt.
Det är rätt för honom att utvecklas maximalt.
Det är rätt för honom att sprida sin glädje till andra och hjälpa dem att se hur normal han är.
Det är rätt för honom att få hjälp i den miljö han mår bäst.
Det är rätt för honom att få stöd att delta i samma aktiviterer som alla andra.

Men att välja det som är bäst för ett barn med utvecklingsstörning, är svårt och ibland nästan omöjligt i Sverige idag. Som förälder måste man förbereda sig på en omänsklig kamp mot fördomar och okunskap, inte minst från de som borde veta bättre. Det är ingen lätt väg att vandra när man vill tillgodose sitt barns behov.

Och finare? Då brukar jag skratta – titta in i en vanlig grundskola och sedan i en särskola – tala sen om vad som är finast.