Myter florera på alla plan i livet. Har man inte kunskap kan man lätt tro att myten är sann. Jag har skrivit om “argument” som används för att få föräldrar att välja särskola förr, men nu har det tillkommit några att skriva om…
Studievägledaren/rektor säger att hen inte har rätt till gymnasiesärskolan om vi inte flyttar henom till särskolan innan hen går ut nian (alt. skriver in i särskolan).
Om en elev anses vara behörig till gymnasiesärskola ska utredas, det har inget alls med var eleven gått tidigare. Att det ska vara tvingande att gå grundsärskolan först är en myt och det förstår var och en om man tänker sig en elev som flyttar till Sverige och har en utvecklingsstörning. Denne ska självklart få börja gymnasiesärskolan utan att behöva börja om i grundskolan. Det gäller alla.
Studievägledaren säger att vi måste flytta hen till särskolan för att få information om gymnasiesärskolan.
Det här råkade vi ut för. Och jag måste erkänna att det inte har varit lätt att få bra information eftersom flera gymnasiesärskolor drar öronen åt sig så fort det uppdagas att sonen inte går i särskola. Men omöjligt har det absolut inte varit och med ordentliga påtryckningar från oss föräldrar har det varit möjligt att praoa (teste på) på gymnasiesärskolan också.
Rektorn säger att alla elever måste nå målen.
Ja, det är sant – rent teoretiskt. Det har dock inget med placering att göra utan med resursfördelning. Rektorn ska sätta in resurser så att målen nås (även i de fall alla vet att det är omöjligt). Många elever UTAN utvecklingsstörning har inte en chans att nå kunskapskraven – särskolan är inte aktuell för dem så varför ska det vara det för oss?
Lärarna säger att det blir svårt att inkludera i åk 3 för då kommer nationella proven.
Öh? Va?!?! Finns det verkligen lärare som säger så här? Verkar helt befängt säger jag som ÄR lärare i åk 3. Inkludering har INGET med nationella proven att göra. Läs gärna mitt inlägg om missbruk av ordet inkludering.
Hejsan Linda!
Jag kan tycka att det är märkligt att det inte utgår direktiv till skolor angående vad som får sägas och inte sägas i dessa sammanhang, det är en sådan tung börda vi får bära, vi föräldrar, gång på gång. Att det kommer nya rektorer och nya psykologer som utreder våra barn och hänvisar till särskolan kan jag förstå om det inte sitter med någon mer i rummet utan den enda nya personen som i ren total, okunskap uttrycker sig så totalt fel. Men när vi tittar på att det oftast är fler personal i rummet än en vid dessa möten då kan jag bli mörkrädd. Och att det också är personal som har jobbat i många år… Jag skulle vilja se att man går ut i media och bara säger helt klart och tydligt under två kvällar på Rapport att det inte längre är möjligt att hota med särskola och att staten, ej kommunen, kommer att få betala dyra böter till de föräldrar som råkar ut för detta. Detta är en statsangelägenhet eftersom kommunerna inte har några som förvaltar särskolan, det verkar som om det är någon/t annan/t som gör detta. Jag upplever att särskolan inte är intressant dels från ett politiskt perspektiv dels utifrån kommunernas syn på särskolan med de högsta förvaltningscheferna som inte verkar vilja utveckla särskolan eller ibland inte ens ägna den en tanke. Det får rektorerna göra på helt egen hand och då blir det därefter – spretigt.
Och du Linda – du är otroligt fantastiskt duktig med alla dina inlägg kring inkludering och verktyg som kan hjälpa skolor att jobba mer effektiv och professionellt med våra barn i grundskolan. Jag hoppas att du finns tillgänglig för skolor om du nu skulle vilja anlita dig.
Hälsningar Lena