Att vara förälder innebär att uppforstra barn och gillar man inte ordet uppfostra så byt ut det mot vägleda eller guida eller vad du nu vill använda. Innehållet är det samman. Som förälder måste man ge barnet det han eller hon behöver för att bli en ansvarsfull vuxen.
Det är egentligen ingen skillnad när barnet har downs syndrom. Uppfostran/vägledning/guidning behövs. Min erfarenhet med min son är dock att vi behövt vara lite mer genomtänkta, uthålliga och varierande.

När det uppstår “problem”, när han är en “krångelpelle” eller “skapat kaos” då har vi försökt förstå situationen för att hitta rätt sätt att hantera. I mångt och mycket har vi försökt förebygga, men han är ju trots allt människa och ibland räcker det inte. De här är några exempel på frågor vi använder. Alla frågor är inte relevanta för alla situationer och åldrar.

* Faktainsamling – När händer det? Vad har hänt innan? Hur är hans humör? Vilka var där? Hur är miljön (ljud, ljus, värme osv)? Är det för höga eller för låga krav (i vår sons fall är det vanligen för låga)? Förstår han vad som förväntats? Använd ritprat för att få honom att kunna berätta.

* Analys – Vad kan vara orsaken? Kan det finnas en djupare bakomliggande orsak? Förstår han konsekvensen?

*Problemlösning – Går det att bygga bort? Går det att förebygga med bättre struktur eller tydligare kommunikation? Kan man använda sociala berättelser (för att ge alternativa handlingssätt och förklara konsekvenser)? Kan det behövas en muta?

Här borde det sitta en bild på alla kläder utslängda på golvet, en riven legostad eller en skolbok där han skrivit NO överallt för att slippa jobba, men just nu har jag inte tillgång till de bilderna så tänk er istället er egen bild.