Det var några år sedan jag läste handikappvetenskap – som säkert heter funktionshindervetenskap numera. Jag vet inte riktigt om det fortfarande heter handikappmodeller, men innehållet är det samma. Handikappmodeller är ett vetenskapligt sätt att beskriva hur man ser på funktionsnedsättningar. Den här bilden kommer ur en föreläsning jag hade för blivande lägerledare en gång.
Det här är ytterligheter och väldigt förenklat, men samtidigt tydligt. Det är bra att du tar reda på din egen inre modell, den påverkar nämligen sättet du bemöter människor med funktionsnedsättning på. Här fokuserar jag förståss på Downs syndrom, eftersom det är fokus för den här bloggen.
1. Är downs syndrom något som inte är normalt? Tänker du på “de normala” och “de med downs syndrom? Eller tänker du att Downs syndrom är ett normalt inslag i mänskligheten?
2. Behöver människor med Downs syndrom tas omhand eller behöver se stöttning?
3. Vad är viktigast? Att känna till sina styrkor och förmågor, eller sin funktionsnedsättning (alltså vad man inte klarar)?
4. Ordet segregering låter hårt, men vad jag menar är en särskilt anpassad miljö där bara en avgränsad grupp har tillträde, t.ex. Särskola. Det här kan verka ett komplext val, men egentligen ganska enkelt. Tycker du att det är viktigt att göra det möjligt för människor med downs syndrom att kunna delta i aktiviteter med människor utan funktionsnedsättning? Är det värt att sträva efter? Eller tycker du att personer med downs syndrom mår bäst om de är med likasinnade i en speciellt anpassad miljö?
5. Var finns problemet? Vari sitter funktionshindret? Är det personen som behöver anpassas eller miljön runt omkring? Det här tycker jag är en komplex fråga….
