Förra året testade vi en höghöjdsbana för första gången. Det var på LANOVÉ CENTRUM DOLNÍ POLŽICE. Där hade de en “låg bana” som alla skulle klara först innan man gick vidare till den högre. Sonen tog sig igen den med möda och stort besvär så han kvalificerade sig inte till högre höjden. Det var ett första steg, och utmanande nog.
Igår tog vi nästa steg. Denna gång tog vi höghöjdsbanan på Björnön i Västerås. Här finns ingen låg testbana utan upp direkt. Sonen tog sig igenom hela bana 1. Mycket moraliskt stöd behövdes och vi var alltid en vuxen på var sida för att se till att säkringen blev rätt. En del var så svårt att han nästan gav upp, men sen ville han vidare igen. Inför andra banan var han för trött för att fixa klätterväggen upp till plattformen, så då sa han nej. Jag tror faktiskt att detta var bättre. I och med att han var högt upp blev det allvar direkt.
 |
 |
 |
 |
Instruktörerna påstod att han var den första med Downs syndrom som gått banan. Inte förstår jag varför. Det är ett utmärkt sätt att stärka självförtroendet och lära sig hantera sådant som känns svårt. Varför har ingen annan varit där? Hur många har ö.h.t. varit på en höghöjdsbana? Varför inte?
