Idag fick sonen en liten legofigur av sin morfar. Efter att vi byggt ihop Spindelmannen och Insektsrobot så ville han leka med dem med mig. Klart man ställer upp! Han var Spindelmannen (som hoppade) och jag fick vara insektsrobot (som kunde skjuta skott). I början babblade jag på. Sonen var tyst. Jag fick hejda mig och upprepade inombords “Matcha barnets tal”, “visa nästa lilla steg”, “vänta in barnet”. Med dessa tre regler blev leken mer kommunikativ.
Först var jag helt tyst och passiv för att känna in läget.
Sonen: pekar på skotten – svisch, svisch
Jag: – pekar Skjut! väntade
Sonen: – Skjut.
Jag: Skjuter – Skjut Spindelmannen
Nästa gång det är dags att skjuta säger sonen direkt:
– Skjut
– Skjut Spindelmannen väntar
– Spindelman
– Skjut Spindelmannen väntar
– Spindelman skjut
Och då skjuter jag förståss
Sen utvecklar vi det lite, eftersom det finns två skott så gör jag ett uppehåll innan jag skjuter den andra.
Sonen: Engångtill (jo det låter som ett ord så därför skriver jag det som det)
Jag: Skjut en gång till skjuter
Nästa gång skjuter jag inte förrän han säger skjut en gång till. Så där håller vi på i 5-10 minuter. Emellanåt så hoppar Spindelmannen förstås undan.
Ser du de tre riktlinjerna?
Matcha barnets tal
Han börjar med att bara peka och göra ljud. Därför pekar också jag. Genom resten av leken pratar jag så lite som möjligt för att inte prata mer än honom. Jag strävar efter jämvikt.
Visa nästa lilla steg
När han pekar och gör ljud ger jag honom ett ord.
När han säger ett ord ger jag honom två ord
Vänta in barnet
Jag skjuter inte förrän han säger att jag ska. Under tiden är jag tyst och bara väntar in honom. Han behöver tid.
Metoden (där dessa tre riktlinjer ingår) kallas Kommunicerande Samspel (eller Communicating Partners Program) och är utvecklat av James MacDonald.
