Känslan när kommunikationen kommer igång men talet liksom halkar efter och är obegripligt är en mycket bekant känsla för mig. Jag har i perioder oroat mig väldigt mycket. Hur vi än tränade och tränade så kom liksom inte talet.
Nu i efterhand så kan jag se hur mycket annat vi fick med vårt medvetna samspelande – en kille som kan ta för sig och uttrycka sig på sitt sätt när han vill. En kille som inte ger upp och som kan vara riktigt social (han är ju tonåring så det där varierar). Men det här inlägget ska handla om talet.
Och då vill jag börja med en sak Dr Jim lärde mig:
Om du går och väntar på talet missar du massor av tillfällen att träna det. Talet kommer först när barnet är redo för det – innan dess måste han träna turtagning med gester och ljud. Massor av ljud och ännu mera ljud. Du måste hela tiden härma och uppmuntra hans ljud, annars förstår han inte att de är viktiga att träna på.
Det där låter enkelt men det är det inte. Jag satte upp några små regler för mig själv:
1. Härma alla hans ljud och invänta hans “svar”
2. Bemöt alla ljud som ord så att han får direkt återkoppling.
3. Ge honom ord för sådan han kommunicerade utan ord.
Minns en gång när vi lekte på gräsmattan. Han var inte mer än en tvärhand hög (4 år kanske). Vad vi lekte vet jag inte. Kanske tränade vi på orden sparka, träff och miss med en fotboll? I så fall sa jag helt enkelt sparka när han sparkade och sparkade inte iväg bollen till honom förrän han sa det också. Hur som helst sa han något helt oväntat. Jag härmade och väntade – han upprepade det igen – jag, som inte alls visste vad han sa, sa JA och härmade igen glatt. Han log stort tog min hand och gick in. Förbryllad följde jag med. Han satte sig glatt i soffan – jag hade tydligen lovat film!!!! 😀
Talet kommer, men man måste få träna på ljud och stavelser i leken väldigt mycket först. Det går att göra på olika vis, men för vår son var samspel och lek det bästa sättet när han var liten.