Vi har inte alltid kommit överens Karlstadmodellen och jag. När sonen var liten och det inte fanns något annat än Irenes gamla böcker från studentlitteratur var det värst. Jag kunde inte förlika mig vid tanken att jag skulle behandla min son som någon robot som skulle programmeras – för det var så jag uppfattade böckerna. Jag träffade andra föräldrar som beskrev hur de ägnade många timmar i veckan åt att ordna speciella material istället för att umgås naturligt med barnen – eller så uppfattade jag det. Det kändes som att jag inte fick vara en älskande mamma utan att jag skulle, i varenda liten detalj, följa en noga plan med vissa ramsor och lekar som han och jag var tvungna att göra. Jag försökte – men herregud, flera av övningarna i första boken gick ut på att man skulle vara två vuxna och en bebis! Här var jag en vuxen med två bebisar! Jag tvingade honom att teckna och leka boll och en massa annat som stod och vi blev liksom distanserade från varandra. Jag insåg att det inte funkade.
Jag hittade andra vägar i vår vardag (men de tänker jag inte ta upp här och nu, för det här handlar om Karlstadmodellen), men Karlstadmodellen är rätt påträngande i DS-världen så jag fortsatte ändå lära mig. Gick på materialträffar, kurser, föreläsningar och t.o.m. cirkelledarutbildning. Numer vet jag vad det är som jag har svårt med, Irene gjorde det klart på en föreläsning om skolan jag var på. Hon berättade att om ett barn ska få vara delaktig i en gemensam arbetsuppgift måste barnet ha fått träna in det som ska göras i förväg. Min grundsyn är tvärt om – att allt gemensamt måste läggas upp på ett sådant sätt att alla kan, får och vill delta. Att det är inte barnet som ska anpassas till verksamheten utan verksamheten som ska anpassas till barnet.
Sen har vi Anneli och Hattenförlaget. Hon har verkligen gjort otroligt mycket för språkutvecklande lek. Hennes omvandlingar av de tråkiga materialen är fantastiska. Hade sonen varit liten idag hade jag lagt undan Irenes böcker (åh jag hoppas att jag aldrig en sett dem!) och satsat på hattenförlagen språkväskor istället. En väska för varje bok – de är ju där! Och samtidigt kombinerat med Communicating Partners Program /Kommunicerande Samspel förståss – för DET vet jag har funkat för oss.
Så gör vi faktiskt idag – kombinerar material vi får från logopeden med Hattenprodukter och Kommunicerande Samspel…
