Ibland fantiserar jag om ett anpassat samhälle. Ett samhälle där vår väg inte alltid är den udda och ovanliga. Ett samhälle där inkludering är det självklara. Jag tänker mig den mindre ort dit 20-30 familjer där någon har svårigheter liknande min son, men i olika åldrar. På ortens förskolor skulle flera barn börja. Man skulle anpassa verksamheten med bildstöd, tecken och struktur. Inga särskilda avdelningar skulle skapas.
I skolan likadant. All personal skulle involveras, för dess elever skulle finnas i alla klasser på alla nivåer. Föreningslivet skulle få ett uppsving med många nya idrottare, samtidigt skulle föreningarna stöttas genom att tex vi föräldrar involverade oss i alla tänkbara idrotter. Inkluderande där det är möjligt förstås.
Expertkunskaper skulle ändå samlas på orten eftersom det skulle finnas många med svårigheter.
Hab skulle samverka med kommun och föreningsliv och ha ett inkluderande tänk.
