De tidigare inläggen om cykling hittar du här och här.
Han blev inte säkrare på cykel med stödhjul, vi pushade inte för intresset måste ju finnas. Så länge han gick i förskolan cyklade han gärna på deras stora trehjulingar. Hemma var det trampbil som gällde. När han var 8 år kom vi över en Skeppshult trehjuling från en cykeluthyrare som lagt ner. Ena hjulet såg ut som en 8 och korgen saknades, annars var den fin. Priset var dessutom lägre än vad vi fått betala om vi hyrt en via hjälpmedelscentralen. Cykeln fixades och en fin låda byggdes. Han blev förtjust och tydligen var det rätt läge för nu cyklade han – men LÅNGSAMT LÅNGSAMT.
Cykeln väckte avund hos ungarna i området. Den var häftig, sonen var själv mycket nöjd med lådan. Åren går och han cyklade oftast till och från skolan, en otäck vurpa resulterade i en halv tand och är säkert orsaken till att han inte ville öka farten.
När han är 11 år kommer vi över en större cykel, även denna gång begagnad, men en Monark med dubbla hjul fram. Även till denna cykel snickrades en låda. Nu går det fortare att cykla, men snabbt går det inte.
I ärlighetens namn handlar cykling inte om motorisk träning längre, utan nöje. Numer kan han tyvärr inte cykla till skolan längre (annan skola för långt bort). Men då och då tar han sig en cykeltur runt byn – på eget initiativ och själv.
