Mitt i vintern 1999

Två små barn har just fötts. De är våra första barn. De har kommit genom akut kejsarsnitt knappt 5 veckor för tidigt, mamma hade havandeskapsförgiftning. De är små och taniga (som alla förtidigt födda barn) och behöver ha mössa och sova på värmebädd. När de är 5 timmar gamla får vi veta att tvilling 2, pojken som redan fått sitt namn, har Downs syndrom. Pappa får en liten chock och måste ligga ner. Mamma, jag, rycker på axlarna och säger, “Jaha, det gör väl inget”.

När föräldrar får ett sådant här besked kan de reagera på många olika sätt, allt från mitt eget “jaha” till att känna avsky för barnet. Hur man reagerar i detta tidiga skede har inget att göra med om man kommer att bli en bra förälder eller inte. För dem som reagerar negativt (går in i en kris) finns en mycket bra bok som heter “Älskade barn, särskilda barn”. Dessutom bör alla nyblivna föräldrar till ett barn med downs syndrom besöka några idolsidor – sidor om/av framgångsrika personer med downs syndrom. Det ger hopp om en god framtid.

Först när barnen var tre dagar blev jag ledsen, ledsen för hans skull – hur skulle hans framtid se ut? Nu vet jag att det är vanligt att nyblivna mammor drabbas av nedstämndhet ungefär på tredje dagen även om barnet inte har några funktionshinder.

Pappa behövde några dagar av grubblande, sen kom han fram till att det faktiskt inte spelade någon roll. “Det var ju mitt barn, och planer för framtiden blir ju ändå aldrig som man förväntat sig som förälder.”. Det var först då som han begrep varför han ursprungligen egentligen hade viljat ha barn (så dags när väl barnet är fött 🙂 ) – och sett ur det perspektivet hade ju inget ändrats.

Släkten hade det dock lite svårare. De hade inte den lille gullige bebisen framför sig när de fick beskedet. De hörde bara Downs syndrom. När telefonluren lagts på var tårarna säkerligen många. Bästa stödet var min svåger, han var den första vi pratade med och hans reaktion var enkel:
“Jasså, sånna har vi på jobbet, jättetrevliga”
Det visade sig vara precis vad vi behövde höra. Det var liksom inget märkvärdigt.