Vid testning försöker du som vuxen ta reda på vad barnet kan. När du lär ut vill du ge barnet ny kunskap. Det är så vanligt att vi faktiskt testar när vi tror att vi lär ut.
“Hur låter den bokstaven? Vad står det här? Hur låter ordet i början? Peka på hunden”
Frågor som dessa är att testa, inte att lära ut. Få av oss uppskattar undervisning där vi blir ständigt utfrågade. Visst finns det tillfällen när du vill ta reda på vad barnet lärt sig, men gör inte testning av alla era träningstillfällen. Varje gång du ställer en fråga du redan kan svaret på testar du om den andre kan svaret. Detta händer tyvärr alltför ofta barnen med Downs syndrom. Försök istället att samtala med ditt barn. Ofta ställer vi frågor när vår förmåga att bara samspela med barnet brister.
Hon fuskar – inte.
Läraren hjälper ett barn som lär sig läsa. Barnet har 4 kort med bild och ord framför sig. Med i rummet finns också en annan vuxen som ska lära sig hur man gör. Läraren visar barnet ett ord. Barnet läser ordet och lägger det på rätt plats
på bordet. När hon är osäker på något ord kollar hon på korten på bordet. Den andra vuxna viskar till läraren att barnet fuskar, för hon tittar ju på bilden på bordet. Men detta var ingen testsituation – det var träning. Barnet använde de möjligheter att ta reda på svaret som hon hade tillhands. Hon höll på att lära sig.
Den som håller på att lära sig måste inte kunna allt på en gång. Ge barnet tid att lära sig och att bli framgångsrik. Vi tycker alla om sådant vi lyckas med.
Förkortat och fritt översatt ur:
Teaching reading to children with Down Syndrome, Patricia Oelwein
