Ni har säkert stött på det, taletsättet “lika barn leker bäst”, när det pratas om våra barn med Down syndrom. Jag blir mer och mer övertygad om att detta är ett tankefel – kanske baserat på erfarenhetsbrist.
Jag ger er några exempel på barn jag känner:
Pojke, 9 år. Inget talat eller tecknat språk som vem som helst förstår. Klarar inte sin hygien själv. Kan inte läsa, skriva eller räkna självständigt. Kan inte simma, cykla, åka skidor eller skridskor. Har svårt att anpassa sig i lek med kompisar.
Flicka, 9 år. Talar så att alla förstår. Läser och skriver. Fixar sin hygien själv. Kan simma och cykla 2-hjuling. Ringer själv och bestämmer tid med kompisar.
Båda dessa har Downs syndrom. Båda går i grundskola. Båda har engagerade föräldrar.
Pojke, 12 år. Otydligt tal, få ord per mening. Cyklar gärna (med stödhjul), leker sällan med kompisar på annat sätt. Kan inte läsa och skriva.
Pokje, 12 år. Talar helt felfritt. Ringer själv och bokar tid med kompisar. Åker stadsbussen hem själv. Kan läsa och skriva sedan många år.
Båda har Downs syndrom. Båda går i särskola. Båda har engagerade föräldrar.
Hur barn med downs syndrom utvecklas beror inte enbart på hur mycket föräldrarna tränar med barnen, vilken skolform barnen går i eller om det funnits en bra habilitering. Trots massiva insatser kommer vissa att “ligga långt bakom” andra. Vilket är lika sant om man vänder på det, vissa barn kommer att utvecklas i närapå samma takt som vanliga barn med mycket få insatser alls.
Varför skriver jag nu detta?
Dels för att tala om att det är inte så enkelt som att alla barn med downs syndrom har samma behov och möjligheter. Barn med Downs syndrom ÄR inte lika, de HAR inte samma förutsättningar, förmågor eller intressen.
Dels som ett stöd till de föräldrar som upptäcker att deras barn börjar “halka efter” andra barn med Downs syndrom. Det är inte ert fel! Om du inte inser att barnen har olika förutsättningar är det lätt att du börjar tro att du inte gjort tillräckligt och det gör ont i själen.
Däremot är det SJÄLVKLART att alla barn med Downs syndrom behöver särsilt stöd för sin utveckling! Men de behöver inte SAMMA stimulans och det viktigaste; möter man ett barn som “inte kommit så långt” så utgå inte ifrån att det endast beror på att föräldrarna är lata eller oengagerade!
Personerna på bilden är naturligtvis inte de som beskrivs i inlägget.
