21:an

https://sprakutvecklarna.wordpress.com/2014/12/15/en-liten-grupp-ett-litet-sammanhang-dar-kommunikationen-kan-fa-utrymme/

Länken här ovanför går till en blogg som beskriver en logopeds arbete i en förskola. Inlägget är mycket bra för att det visar att pedagoger måste vara kreativa – de måste kunna hitta lösningar till omöjliga situationer istället för att ge upp och klaga på resursbrist. JA, det är resursbrist, men vad kan vi göra som hjälper barnet trots det?

“Med ett pressat arbetslag och en maxad barngrupp kändes det nästan arrogant att föreslå att pojken skulle få utökat vuxenstöd i en mindre grupp barn. Men läget var akut eftersom pojken mådde så uppenbart dåligt av att vistas på förskolan.”
“Efter att ha bestämt att Sixten och tre andra barn skulle få delta i en liten grupp tillsammans med en av pedagogerna behövde vi så bara hitta tiden för att nämnda pedagog skulle kunna genomföra aktiviteterna. Det fanns inga resurser att sätta in, vi var tvungna att hitta utrymmen i vardagen.”

Läs gärna HELA inlägget

“Nu har vi fått veta att vårt barns resurs blir ersatt av en annan som jobbat längre i kommunen”

Denna typ av uttalanden har jag hört många gånger – i samtal, via mailinglistor eller forum eller skrivet på bloggar (t.ex. här).

Det blir problem med att resursen ju är den som vet vad som ska göras, som har fått utbildning o.s.v. Det betyder att föräldrarna måste strida för att inte bli av med denna guldmänniska som allt hänger på.

Problemet är inte att resursen slutar – problemet är att ALLT hänger på en person.

Avskaffa de personliga resurserna som allt hänger på. Se till att ALL personal på hela förskolan får utbildning, att all personal på barnets avdelning är väl insatta i vad som ska göras och hur, att all personal är barnets resurs och delar på ansvaret.
När det fungerar blir det ingen katastrof om någon slutar, det blir ingen katastrof när någon är sjuk, verksamheten kommer att vara bättre anpassad från början då all personal förstår och framförallt så försvinner en börda för föräldrarna som slipper strida för sådana självklarheter som rätt stöd!

Det här inlägget är starkt kopplat till ett äldre inlägg: http://21.appelklyftig.com/#post1

Gör hela dagen i förskolan till språkträning!

Var en balanserad partner. De vuxna ser till att varje barn interagerar oftare och i allt längre perioder. Varje barn i gruppen uppmuntras till turtagning med rörelser, ljud eller ord så att han/hon blir en aktiv part i det pågående sociala utbytet.

Låt varje barn få möjlighet att yttra sig.

Se till att varje barn ger såväl som tar.

Håll igång interaktionen en vända till.

Barnen ska deltaga aktivt snarare än passivt.

Vänta på att barnet ska delta.

Var en harmoniserad partner. De vuxna agerar och kommunicerar på sätt som både ligger i samklang med varje barns kapacitet och leder varje barn till nästa steg i kommunikationsutvecklingen.

Imitera barnets små uttryck för kommunikation.

Till barnets rörelse, ljud eller ord läggs nästa steg som är möjligt för barnet.

Låt varje barn kommunicera på sin utvecklingsnivå.

Anpassa ditt intresse med barnens intresse.

Ge varje barn möjlighet att öva in nya beteenden

Var mottaglig för barnet. De vuxna agerar som en naturig förstärkning genom att, gemensamt med barnen, bygga på utifrån lekfulla erfarenheter.

Reagera på de många ordlösa vägarna att kommunicera.

Ge varje barn har möjlighet att uttrycka idéer, känslor eller behov.

Avvakta förväntansfullt på varje barns initiativ.

Visa att varje rörelse, ljud och ord är värdefullt och bidrar till gruppens glädje.

Uppmärksamma positiva beteenden mer än negativa.

Genom lekfull medverkan stärks varje barns självkänsla.

Var inte styrande. Den vuxne hjälper barnets kommunikation genom att dela ledarskapet med barnet och tillåta barnet att kontrollera och styra utbytet halva tiden.

Minska antalet frågor.

Sätt ord på synliga händelser.

Undvik att kontrollera valen och växlingarna i turtagningen.

Motverka barnet från att dominera turtagningen.

Håll kvar vid interaktionen. Varje barn håller sig längre till ett ämne/aktivitet som han/hon varit med att bygga upp.

Låt varje barn få möjlighet att yttra sig.

Välkomna nya idéer så att interaktionerna blir mer intressanta och dynamiska.

Kom ihåg att varje barn stannar längre i interaktionen om hon/han får möjlighet att bidra på sin utvecklingsnivå.

Baka in läroplanens mål i aktiviteter som är relevanta för barnen och bygger på barnens tidigare erfarenheter.

Gör det möjlig för varje barn att bidra med sina erfarenheter till gruppaktiviteten.

Ett barn med Downs syndrom behöver extra stöd för att förskolevistelsen ska vara positiv för utvecklingen. Det är varken rättvist mot barnet eller personalen om det inte finns någon personalförstärkning.

Det finns två alternativ; personlig assistent (som tyvärr ofta kallas för något annat av någon mystisk anledning) eller allmänt ökad personaltäthet. Båda alternativen har för- och nackdelar, här har jag spaltat upp några:

Personlig elevassistent:
+ vet exakt vad som ska göras med barnet och hur det ska bemötas
+ har alltid tid för barnet, finns alltid till hands
+ om denne har specialutbildning, t.ex. använder TAKK
– om ingen vikarie sätts in när assistenten är sjuk
– barnet kan bli alltför beroende av en person
– om assistenten står för alla anpassningar, finns risken att man inte tar hänsyn till barnets behov vid förskolans planering då uteblir inkluderingen.

Ökad personaltäthet:
+ alla tar ansvar för och vet vad som ska göras och hur barnet ska bemötas
+ mycket liten risk för beroende och inlärd hjälplöshet
+ om hela arbetslaget får den specialkompetens som krävs, t.ex. TAKK
– om arbetslaget inte fungerar blir ansvarsfördelningen oklar
– om bemanningen är mindre än vad som skulle behövas
– om resursen slukas av vikariat

På vår förskola har man valde man att ha en extra 50%-tjänst för att han är där (han gick 28 timmar/vecka fram till han var 4,5år och därefter 15 timmar/vecka). Vi föräldrar tycker att detta är bra. Oftast har resursen inte slukats av vikariat, även om det har hänt enstaka gånger. All personal tog hand om honom och tränade med honom.

Vi hade i hans individuella plan nedskrivet att resursen finns där för hans räkning. Planen är undertecknad av rektor. När allt fungerar kan detta tyckas vara onödigt, men när neddragningar är ett faktum är det mycket viktigt att ha det där undertecknade dokumentet. Ett år hände detta:

Neddragningar! (10/6) Neddragningar har aviserats. Hur kommer det att påverka hans resurs? Kommer han få det sämre nu?
Katastrof! (27/8) Hans resurs används inte till honom! Rektorn talade om att eftersom det kommit nya besvärliga barn hinner personalen inte med vår son. Kriget är ett faktum….
Det lättar ! (14/9) Efter möte med oss den 3/9 bestämde rektor att man skulle anställa en barnskötare till. På måndagen var hon på plats och ordningen återgick

“Även om personalantalet minskas, så måste det barn som behöver de extra resurserna i första hand få del av dem. Daghemmet har ju fått assistenten därför att barnet finns där!” (blom, sjöberg, 1992)