I mitten på 1990-talet gick jag en kurs i teckenspråk på någon utav studieförbunden. Jag tyckte det var en rolig grej. Jag lärde mig mest ord och att teckna till några barnsånger.
När sonen några år senare föddes läste jag redan första veckan att man skulle teckna till barn med Downs syndrom. Det skulle göra under för språkutvecklingen.
Så jag tecknade med honom redan innan vi lämnade sjukhuset. Jag tecknade allt jag kunde och lärde mig mer och mer. Vid 8-9 månader gick vi en kurs på Hab som förstärkte tecknandet ännu mer. Redan från start hade vi kontakt med föräldrar via nätet och efter 6 månaders ålder deltog vi i familjeträffar på FUB där nästan alla barn hade DS. Jag fick snabbt intrycket av att före 18 månaders ålder tecknade barnen med Downs syndrom. Det var på nått sätt självklart – ALLA gjorde det (eller det var i alla fall vad jag fick intrycket av).
Min son tecknade inte när han var 18 månader. Jag började misströsta – det hände ingenting. Logopederna (jo, det hann bli flera före 2 års ålder!) lät som upphakade skivor “Du kan ju teckna lite” (jag tecknade då för brinnande livet – och han visade inget intresse alls). Vi ett tillfälle minns jag att jag storbölade när jag åkte hem från hab. sonen hade lekt på golvet och satte ner handen för att inte trilla. Logopeden utbrast “Hund! Han tecknade hund!” snacka om att övertolka! Han behövde absolut ingen mer hjälp med språket nu när han tecknade tyckte hon. Och ingen mer hjälp från hab var att vänta.
När han var 2 år tappade jag helt tron på tecken. Jag släppte det helt enkelt. Istället fokuserade jag helt och hållet på att följa honom i samspelet – att komma ner till hans nivå (jag hade då hittat Kommunicerande samspel). Och plötsligt hände det saker! Nu var jag så van att teckna att jag tecknade litegrann ändå, bara inte särskilt medvetet.
Först tecknet kom vid 29 månader – men då var det som en reaktion på den läsinlärningen vi jobbade med då (Lär din baby läsa av Glen Doman). Det först han tecknade var alltså bil – när han såg ordet bil. Men det spred sig inte alls till andra situationer (även om han lärde sig en handfull andra ord att läsa).
Det var inte förrän 10 månader senare (39 månaders ålder) som han faktiskt började teckna för att kommunicera. Det var efter de första orden. Det tog ganska många år innan jag började plocka upp tecknen igen, lite i taget. Då passade jag på att gå en ny kurs på hab – men jag kunde mer än logopeden trots att jag inte brytt mig på flera år!
Orsaken till att vi körde på mer igen var att han behövde mer språkligt stöd. Nu när han faktiskt kunde samspela och lärt sig att härma var det möjligt att plocka in tecknen. Kanske skulle de skulle hjälpa honom att börja sätta ihop ord?
Tecknena hade ingen magisk kraft andra gången heller. Han har lika svårt att sätta ihop tecknade ord till mening som han har med talade ord. Tecken har ändå utvecklats till ett av alla AKK han använder och han har ett stort ordförråd.
Om jag hade vetat de jag nu vet hade jag STRUNTAT i tecknen i början. Bara fokuserat på samspelet och sen börjat teckna vi 3-4 årsålder istället. Då hade vi haft bra tid att bara jobba med samspelet och utvecklat härmandet innan vi började med tecken. Jag tror att jag pratade och tecknade alldeles för mycket i början – jag inte bara sköljde honom med tecken, jag dränkte honom i det. Den som håller på att drunkna lär sig inte simma….
