Vår son har gått grundskolan i vanlig grundskoleklass, inskriven i grundskolan och gått ut med grundskolebetyg. Det är inte speciellt vanligt – men inte unikt på något sätt.
Först och främst har vi de som började bana väg före oss. 4 mammor hade jag kontakt med när sonen var yngre (två har jag fortfarande kontakt med) och ytterligare två träffade jag. Deras barn var några år äldre än vår son.
Utöver dessa har jag träffat ytterligare 2 föräldrar som passerat hela grundskolan. Och så läst om en annan i tidningen. Så där har vi 8 personer.
Sen har vi en av sonens idrottsvänner som, precis som sonen, slutade nian i somras.
Och så känner jag ytterligare 2 som just nu går på högstadiet.
Men då är det bara de som JAG känner till och som är inskrivna i grundskolan. Hur många med Downs syndrom som har gått i vanliga grundskoleklasser hela sin skoltid finns det ingen statistik över.
Så visst, med tanke på att det föds 100 barn med Downs syndrom varje år så är det försvinnande lite…. men inte unikt.
Bildtext: Sonen hade även spanska i grundskolan. Prata spanska kunde han inte – men det hindrar ju inte att man deltar i kommunikationsövningar! Sonen har fraserna i sin Ipod, medan hans klasskamrat har dem i boken. Full delaktighet – på sin nivå.
När jag skriver det här är det viktigt att förstå att de ungdomarna (eller nu vuxna) som jag refererar till inte alla är lika eller “superstjärnor”. Några av dem bra språklig förmåga – andra har svårt att göra sig förstådda. Någon har knappt någon utvecklingsstörning all – de flesta har en måttlig (precis som de flesta med Downs syndrom. Det de har gemensamt är att de har föräldrar som inte valt särskola – det är allt. Det enskilda barnets förmågor har ingenting med förmågan att gå grundskola att göra. Inställningen hos vuxna runt omkring barnet har däremot ALLT med barnets möjligheter att göra.
