I somras skrev jag ett inlägg om en av mina dagdrömmar. Bl.a. skrev jag så här:
Jag tänker mig den mindre ort dit 20-30 familjer där någon har svårigheter liknande min son, men i olika åldrar.
Låter fint – men jag vet att det är omöjligt. Det finns inte. Alltså det där med liknande svårigheter. Det har jag ju alltid vetat, och skrivit om förr. Men det känns som om många tror att alla med Downs syndrom är, åtminstone till viss del lika. Att det finns något slags “ds-drag” som finns hos de flesta. Det vet jag att det inte är sant. Vi har genom åren träffat många människor med Downs syndrom (från bebisar till vuxna, i Sverige och flera andra länder) och det finns inte något gemensamt “ds-drag”.
Vad det däremot KAN finnas är utvecklade beteenden som beror på omgivningens förväntningar. Om man drar det till sin spets så något i stil med:
Ett barn med DS förväntas inte kunna förstå – alltså är det ingen idé att försöka lära henne det – vilket leder till att hon inte förstår.
Många miljöer/personer som barn och vuxna med DS är hänvisade till är hämmande och skapar (omedvetet) ett beteende som sedan läggs på individen, som om det vore nått som sitter i kromosomen. Jag har skrivit om det där förr.
Under jullovet har jag haft nöjet att träffa en handfull ungdomar mellan 15-20 år, alla killar, alla med Downs syndrom. Alla mycket olika – jo, man SER att de har Downs syndrom, så de fysiska dragen har just dessa unga män, men vad gäller förmågor, förutsättningar och beteenden finns inget som är specifikt gemensamt för dessa (som inte är normalt för 15-20 åriga killar öht)
Den här bilden har några år på nacken, men tagen vid ett tillfälle då jag blivit styrkt i barnens olikheter. De här tre pojkarna har alla DS – men de var mycket olika och inte ett dugg intresserade av att leka tillsammans.
