Har försökt att ha som mål att försöka skriva något i alla fall en gång i veckan. Men livet rullar liksom bara på just nu. Visst finns det bekymmer och krångel som ger ångestkänsla, men så är det ju hela tiden. Visst finns det glädje och små framsteg, men så är det ju oftast. Vardagen är liksom en blandning. I morse klev han upp ur sängen direkt, jag bara VISKADE en enda gång och så klev han upp! Idag kommer det en ny assistent till sonen i skolan&korttidstillsyn – det har varit rörigt med folk som tackat nej i sista sekund och sagt upp sig direkt och så. Nu hoppas vi på Elin för en stabil och bra lösning. Som tur är har han lugna och trygga lärare så det har aldrig blivit något katastrof.
På fritidsfronten har han nu lämnat de vanliga simträningsgrupperna och börjat i en grupp för handikappsimning med deltagare som är äldre än honom istället för många år yngre. Det verkar gå ganska bra, men pappa är med i vattnet ett tag. Ishockyn börjar inte förren 20 oktober och än har vi inte fått tag i NÅGON annan intresserad :-(, men han kan ju i alla fall spela med Hockeyskolan. Jag tänkte jag skulle delta dels för att bli säkrare på isen, dels för att lära mig lite om hur man lär ut skridskoåkning. Jag vill verkligen inte ge upp – det måste finnas fler som vill åka!
Sommaren är slut, och det hoppas allt mindre på studsmattan så den får vi snart ta in. Den är verkligen bra på att aktivera, och det skulle vara bra om man hittade nått lika bra för vintern.
Framtidgen funderar jag mycket lite på. Det är liksom ingen idé – jag vet inte vad som finns där, inte vilka möjligheter, bara en väldig massa krångel och problem. Finns ingen anledning att oroa sig över dem nu. Vill sonen bli hjärnkirurg är det väl bara att träna det 😉
