Tänk dig en underbar heliumballong. Den svävar av sig själv, men har inte riktig förmåga att begränsa sig höjd. Den behöver ett litet snöre för att inte stiga för högt.
Tänk dig att du är den som står där och håller snöret. Du har hållt den i många, många år. Du känner att det är dags att släppa taget. Att låta någon annan vara det stöttande och vägledande snöret.
Tänk dig att de står där runt dig. Ibland låter du någon hålla i snöret, men de verkar inte veta hur man gör, de fumlar med snöret, ibland är de på väg att tappa det, ibland håller de så hårt att de drar ner ballongen. Det är dem du ska lämna över snöret till helt.
Känner du dig trygg i att släppa taget? Känner du att de säkert kommer att lära sig innan de tappat snöret eller dragit ner ballongen i backen?
Det gör inte jag…. jag är inte rädd för att släppa taget – jag är rädd för att de som tar över inte klarar av det.
Tillägg: Nu några år senare så är det uppenbart att de som ska ta över kommer att stå bredvid, men inte hålla i snöret. “Vill ballongen stiga så högt att den går förlorad får vi inte hindra den.” Åh det känns verkligen INTE tryggt.
