I veckan har jag följt några fascinerande diskussioner sociala medier. Jag kommer att skriva väldigt generellt för att inte lämna ut någon.
En yrkesverksam beskrev hur föräldrarna till en barn med funktionsnedsättning inte ville ha det stöd hon ville ge. Hon frågade nu gruppen hur hon skulle göra för att få föräldrarna att ändra på sig. Många kommenterade – alla kom med olika förslag på hur hon skulle göra för att bevisa för föräldrarna att de har fel och att deras önskan om hjälp inte var den hjälp de faktiskt behövde. INGEN poängterade att terapeutens skyldighet är att stötta föräldrarna.
I en annan diskussion berättade en förälder hur hon sökt hjälp för ett problem som barnet hade och som de behövde hjälp med. Istället hade hen fått veta att det inte alls var den hjälpen hen behövde utan en helt annan insats som de inte alls var i behov av. Många kommenterade – alla var arga på den yrkesverksamma som inte lyssnat på vad föräldern sa och vad de faktiskt behövde hjälp med.
Fascinerande!
Den första ägde rum i en grupp som fokuserar på en viss “metod” och den andra i en mer generell grupp.
