Vi har fått handledning av åtskilligaexperter genom åren.
0-2 år ligger fokus hela tiden på att teckna. Utöver tecken är det Karlstadmodellen som gäller, dock utan handledning utan bara ett försök att följa första boken. Sonen svarar inte på träningen utan drar sig tillbaka.
2 år -> Communicating Partners Program (av James MacDonald) blir huvudsaklig metod. Handledning av James MacDonald själv. Sonen svarar bra på metoden och blir snabbt mer utåtriktad och kommunikativ, framstegen fortsätter men avtar under skolåren. Används under senare år för att överföra kunskaper till vardagen. Communicating Partners Program bygger delvis på samma grund som Hanen och Floortime.
5 år – klassisk amerikansk talträning i amerikansk skola. Logopeden utgår ifrån att de ljud han gör är svenska. Han gör stora framsteg och börjar prata mer svenska och engelska.
6 år – svensk talpedagog. Jobbar med Grafon. Han gör framsteg när det gäller uttal av enskilda ljud. Vi fortsätter på egen hand när hon inte längre vill jobba med honom, hon såg aldrig framstegen och tyckte inte hon hade kompetens.
7-9 – ny talpedagog i skolan som jobbar med Karlstadmodellen. Hon anser inte att han kan utveckla sitt tal utan jobbar med munmotorik och ändelser. Men ger också sonen små stavelseramsor. Hans tal utvecklas med stavelseramsorna, men varken munmotorik eller böjningar ändras (alltså han fortsätter att använda verb i grundform och substantiv i bestämd form).
9-11 år – handledare i Karlstadmodellen anlitas, ingen effekt alls på språket. Hon tycker att hans tal är tydligare när han tecknar. Vi uppmuntras att teckna småord och ändelser.
11-12 år – logopeder som arbetar med Talktools. Vi följer hela programmet med stort flit då sonen gillar det. Ingen effekt på språket. Hans munmotorik blir däremot avsevärt bättre.
13-16 år Logopeder som använder i huvudsak Praxis (med bokstäver istället för bilder). Mycket stora framsteg. Han lär sig alla ljud, t.o.m. R!
Sen måste jag tillägga att all form av lästräning han gjort hemma och i skolan också har haft effekt på talet.
Och så en brasklapp på slutet. Det är ingens fel att visa saker funkat och andra inte. Det här är min uppfattning. Poängen att skriva detta är för att förtydliga för oss (en längre mer detaljerad men personlig version finns). Ingen som har varit inblandad behöver känna sig påhoppad. Det finns massor utanför språkträningen som också påverkat.
