Sonen har bara en termin kvar i grundskolan. I över ett år har vi jobbat med att försöka förstå gymnasiet och stödja sonen i att välja det han vill. Han har varit på prao-veckor, gymnasiemässan (flera gånger), och öppet hus. Vi har mött väldigt många positiva lärare och, även om det varit svårt, har det ändå känts bra. Vi har förstås också mött lärare/rektorer som inte varit positiva, som inte kunnat se förbi det första intrycket. Vi har mött lärare som tror att Downs syndrom = kan inte lära, eller som tror att uttrycksförmåga = inlärningsförmåga. Men det har inte gjort något, för de positiva mötena har uppvägt.
Nu är det mindre än tre veckor kvar till valet ska vara gjort. Sonen vet vad han vill, vi stöttar honom i hans val eftersom vi också tror det. Då kommer smällen – slaget rakt i ansiktet. De, som tidigare varit positiva, vill inte ha honom. Istället hänvisas han till de lärarna som redan tidigt visat egenskaper vi vet inte gynnar sonen.
Jag känner mig arg, frustrerad och uppgiven. Inser att våra år i förskola och skola varit de enkla (även om man inte alltid trott det). Framtiden ser mörk ut – allt hänger på oss – ALLT! Jag kan inte begripa hur jag ska orka.
Sonen har gått i grundskola och varit inkluderad. Det har varit bra och fullt möjligt. Nu hoppades vi på gymnasiesärskolan, men att få en bra utbildning där verkar vara rena utopin. Man kan ju undra för vem skolformen finns…. tydligen inte för min son.
Samtidigt hoppas jag att jag om ett halvår kan skriva ett dementerande inlägg och skriva att allt är guld och gröna skogar…. men jag tror inte på det.
