21:an

Klart att jag önskar att mina barn ska ha det bästa av allt. Det gäller sonen likväl som hans systrar. Problemet är att man inte kan ha det som livsfilosofi – då går man under. Vi lever inte i ett samhälle där det bästa av allt är möjligt. När det gäller skolgången för sonen har det varit viktigt att prioritera:

Vad är viktigast för hela familjen just nu?

Vad är mest långsiktigt?

Enkla frågor att ställa, svåra att svara på. Det finns så mycket man önskar för sitt barn, det finns så mycket som är möjligt. Men vad är viktigast?

Det självklara svaret är att sonen ska trivas och utvecklas. Jaja, DET är enkelt att säga – men vad betyder det för just vår son och hans familj?

Vi tror på inkludering. Inte som ett ord för att säga att han tvingas in i en stor klass utan hjälp! Nä, inkludering för oss betyder naturligt delaktig, inte bara i skolan utan i familjen, på fritiden och i samhället. Så länge han var liten var det en enkel filosofi även om det krävde en del av oss, men ju äldre han blivit desto mer utmanande är det. För vad betyder det att vara delaktig när man är 15 år med utvecklingsstörning och grav språkstörning? Jag väljer att begränsa mina tankar till just skolan denna gång.

Inkludering har varit vårt huvud-direktiv. Det betyder att vi har tryckt för att han ska vara delaktig i samma saker som de andra eleverna i klassen arbetar med. Det betyder att vi granskat alla skäl till att “jobba utanför klassrummet” noga så att de inte gått emot vårt huvud-direktiv inkluderingen.

Under 1-5 fick han special-idrott. Först utanför skoldagen, men när det sedan lades på skoltid tackade vi nej för han skulle få gå ifrån under matematiken. Några veckor varje termin fick han träning av talpedagog. Ibland jobbade hon med hela klassen, men ofta jobbade hon enskilt med sonen. Vi funderade…. jo, det var korta begränsade perioder av intensivträning som kanske kunde gynna språket … han lämnade klassrummet. Annars skedde all anpassning i klassrummet inom ramen för undervisningen. Specialpedagogen hade han kontakt med i förskoleklassen, men hon och vi föräldrar hade väldigt olika prioriteringar. Hon funkade inte ihop med huvuddirektivet. Hon försvann ur bilden.

Under 5-9 (ny skola) blev det inkluderande perspektivet nästan större. De flesta i personalen ser vikten av inkludering, men det har tagit nya former. Går men i åk 9 och ligger på en lägre utvecklingsnivå är det svårt att hänga med så anpassningarna är större. I NO, SO och spanska läser han dock samma sak som övriga – på sin nivå. Specialpedagogen på skolan har inte varit inblandad mer än tillfälligt. Personalen på skolan använder mig som förälder att bolla frågor med och det är bra. Vi har släppt lite på huvuddirektivet i matte, engelska och svenska. och satt mål som inte är kopplade till vad de övriga läser. I idrott, bild och slöjd är han helt inkluderad. Anpassningarna ligger snarare på krav-nivå, än på utförande.

Nu går vi mot gymnasiet. Vi vet inte hur mycket av huvuddirektivet som följer med. Det finns andra delar som vi också vill prioritera som kan leda till större inkludering senare i livet; att ha ett yrke t.ex.

Men viktigaste faktorn för framgång har varit att inte fastna i detaljer som inte funkar utan hela tiden värderat hur viktiga de är för huvuddirektivet.