– Men hur tänker ni göra med gymnasiet?
Det har hänt då och då under flera år att jag får den här frågan efter att jag berättat att sonen går i grundskola. Jag brukade skratta och säga det är många år tills dess och vem vet vad som händer då. Senast jag fick frågan var några veckor sedan. Då kände jag att jag inte kunda svara så – för nu är det bara 2½ år kvar… det blev något svävande med att det finns ju många olika så vi får väl hitta den bästa.
Min spontana tanke är att den svenska gymnasieskolan inte är mogen att ta emot en elev med måttlig utvecklingsstörning och grav språkstörning, det är inte möjligt. Å andra sidan trodde jag inte att det var möjligt med högstadiet heller och nu är vi där och det är bättre än nånsin.
Och så läser man om berättelser som den om Kacie…. vad ska man tro? Kommer det kanske att gå att i alla fall erbjuda honom hans favoritämne (spanska)?
Jag vill varken hoppas på inkludering eller utesluta det, och det finns ju som sagt många gymnasieskolor av båda former inom räckhåll där vi bor – någon borde väl vara rätt i alla fall?
Bilden är lånad från bloggen http://www.paulakluth.com
