Jag har bara sett ett avsnitt av “välkommen till vår vardag” – det sista. En sak fastnade jag för, det är när Björns mamma säger att som förälder till ett barn med särskilda behov får man lära sig att strida, för sitter man med armarna i kors då glöms man bort. Björn föddes 1967, min son föddes mer än 30 år senare och det är fortfarande likadant. Vi utkämpar inte samma strider – men strider man inte för barnens rättigheter glöms man bort.
Just nu är vardag ingenting likt de i TV-serien. Vi har för många strider, vi orkar inte. Vi har några kämpar som stöttar oss – ett stor TACK till er – ni vet vilka ni är!
Men Björn tycks ha ett bra liv – jag hoppas vi orkar hela vägen så vi kan ge det också!
Tack Ingrid för att du valde att vara med i serien – du har sporrat mig att fortsätta strida för att min son ska ha möjligheter att bli som alla andra, precis som du kämpat för Björn.
Bilden är ur TV-serien.
