När sonen var 19 månader hade han precis börjat på förskolan och vi upprättade hans första individuella plan. Vi tyckte att han ofta struntade i oss när vi lämnade och hämtade. Därför bestämde vi (föräldrar och förskolepersonal) att införa en puss&kram-rutin vid lämning och hämtning. Den logoped vi hade på hab då förstod inte vad det skulle vara bra för.
6-8 månader senare struntade han inte alls lika ofta i oss, men det hände ändå ett par gånger i veckan. Då började vi föräldrar KRÄVA någon form av respons från honom, speciellt när vi lämnade honom. Här gällde det att vara enveten och inte ge sig. Ibland undrade jag om förskolans personal inte trodde vi var tokiga som vägrade åka till jobbet om han inte vinkade först. Efter ett halvår vinkade han i stort sett alltid när vi lämnade honom.
När han var 32-34 månader började han plötsligt säga “E-Å” samtidigt som han vinkade. Vi uppmuntrade honom genom att svara “hEj dÅ”. Det var hans första ord.
Det tar tid att lära sig prata och det är många trösklar för barnet att ta sig förbi innan han är där. Och det kommer inte av sig självt!
