Ha roligt! Om ni inte har roligt blir det ingen träning. I leken finns inga krav på att göra färdigt. Den enda regeln är att ni ska ha jättekul!

De här lekarna kommer från föräldrar som använder sig av Kommunicerande Samspel. Vi brukar kalla det Jimlek. I korthet går det ut på att ett barn lär sig prata genom kommunikation. Läs mer om Kommunicerande Samspel här.

“Följ barnets initiativ – Du måste komma i samklang med ditt barns lek så att du kan vara med i låtsaslekarna. Kom ihåg att det är barnets fantasi och tänkande som är viktigt och att du endast är medhjälpare. När du kommit in i andan som råder i barnets lek kan du sedan introducera nya idéer gradvis.” (Jeffree, McConkey, Hewson, 1977)

Med något på mitt huvud
Till den här lilla lekan kan man använda vad som helst, t.ex. en barnstrumpa, en liten leksaksnalle, en plastring. Du lägger den på ditt huvud och “nyser av den”. Du kan också göra något annat roligt ljud om du vill, kanske ett som ditt barn redan kan. Prova några gånger och se vad ditt barn gör.

Gå till skoaffären
När Mark var liten tyckte han speciellt om att leka skoaffär med sina mjukdjur. Jag låtsades att Nalle behövde ett par nya skor och Mark hämtade skor i sin garderob (och sina bröders större skor). Nalle provade skorna och sa “för liten”, “för stor” eller “passar bra!”. Du kan utveckla och lägga till massor av ord till den här idén. När Nalle, Kanin och de andra tröttnat på att prova skor vill de gå till leksaks affären. Mark plockade fram olika saker han trodde de ville köpa.

Göm och jaga
Jeremy (1½) börjar att krypa ifrån mig och jag börjar säga Var är Jeremy? och letar under kuddar, soffan o.s.v. Han stannar för att titta på mig. Jag inväntar en reaktion från honom, sen kryper jag efter honom.

Jag ser… utanför bilen
Alla i bilen turas om att titta ut genom fönstret och säga vad de ser. Jag kanske sa Jag ser en lastbil och Jacks syster sa Jag ser hästar och sen väntade vi på att Jack skulle kommentera något. Om han sa träd sa vi Du ser ett stort träd. Ibland ville han inte vara med, men vi andra lekte ändå.

Posta brev (julkort)
Vi har en gammal leksak (med säkert 20 år på nacken) från Fisher Price. Det är en gata med husfasader med dörrar. Varje dörr har ett brevinkast, men breven är sedan länge borta.
Jag gjorde nya brev av små rektangulära kartongbitar, och sedan turades vi om att posta breven. Det blev en hel del ord sagda eller i vart fall försök till ord. Zach (nästan 4) blev väldigt engagerad. Jag sa vem brevet var ifrån innan jag postade det i brevinkastet. Vi använde många enkla ord som putta, tryck, ut, brev, lägg i o.s.v.

Prasselbollen
Ibland behövs riktigt spännande för att fånga ett barns intresse. En prasslig plaspåse kan knölas ihop till en liten boll (sätt gärna en tejp runt). Den här bollen låter mer och rullar inte bort så fort.

Ljud i mörkret
Vi leker “pratleken” på kvällen när Annelien (4½) ligger i sängen och det är mörkt. Då måste hon lita mer på hörseln än på synen. Hon säger något, t.ex. “amamamamajaja” och jag härmar, så turas vi om en stund.

Kasta ända till orden
Simon och jag hade en liten röd ärtpåse att leka med. Så här gick det till:
1. Simon ger mig påsen.
2. Jag säger “Kasta?” och tecknar *KASTA*
3. Han ger mig feedback (något ljud, vilket som helst)
4. Jag kastar på honom.
5. Vi skrattar och börjar om
Först gjorde Simon bara ett “Ähhh” när han ville att jag skulle kasta. Efter 2-3 gånger började han teckna *KASTA*. Efter ytterligare 5-6 gånger började han förutom att teckan *KASTA* också säga “Tassa”! Visst är det roligt att lära barn att prata?

Ballongen som väcker intresse
Joel bryr sig inte mycket om mig och är svår att få att interagera. Men han älskar när jag blåser upp en ballong och sedan släpper ut luften så att ballongen far runt i rummet. Först verkade han helt ointresserad av detta, men så landade ballongen av misstag framför honom. Han plockade upp ballongen och gav den till mig. För ofta tror jag att han inte lägger märke till mig, när jag egentligen gett honom för lite tid.

Hej då bakom ryggen
Jag satt på golvet med benen utsträckta framför mig (i ett V). Sixten klev
över mina ben (det var tydligen JÄTTEROLIGT), sedan gick han bakom min rygg. innan fan försvann sa jag:
– hej då, och vinkade. Sixten svarade:
– hEj dÅ, och vinkade.
Efter en knapp sekund dök han upp på min andra sida och sa:
– hEJ hEJ, och vinkade, jag svarade och sen gick han över mina ben igen.
Vi lekte en lång stund och sa hej hej och hej då, många gånger. Ibland sa
jag först, ibland han.

Som du märker på lekarna är det inte vilka leksaker man använder som är viktiga utan just det att man interagerar.
“Föräldrarna är således långt värdefullare än andra leksaker för barnet” (Jeffree, McConkey, Hewson, 1977)