Jag har lovat mamma Marie att svara så mycket jag kan på hennes frågor om skola. De står inför skolvalet – och vi har passerat.

Vad är det som är avgörande för om barnet “klarar” t ex grundskola?

Det är inte barnet som är avgörande, det är skolan och föräldrarna. Min son kunde inte tala begripligt, tecknade en handfull ord, och var inte helt “toasäker” när han började i förskoleklassen. Det var inte avgörande. Elever med betydligt större motgångar har utvecklats och trivts i inkluderande miljöer. Här vill jag rekommendera en bra bok:
Den här boken handlar om elever med betydligt större funktionsnedsättningar än våra barn. Den tar upp alla tänkbara områden och det finns mycket praktiska lösningar på problem. När jag läste boken första gången så tänkte jag (som är lärare till vardags) “Åh tänk om man kunde få en sådan elev i klassen!”
Kan de få en bra skolgång i vanlig skola – då kan våra barn, Marie.

Mer kompetens angående barn m särskilda behov i särskolan.

Det låter så självklart att det är så. Det är dock inte min personliga erfarenhet. När sonen vid 16 års ålder börjar särskola och fritidsklubb så insåg vi snabbt att personalen på dessa två inte var bättre på vår son än grundskolans personal varit, på flera områden t.o.m. sämre. Jag kan gissa varför, men väljer att inte göra det.

Sen har vi det här med behörighet. För att få undervisa i grundsärskolans ämnesområden (också kallat träningsskola) krävs inte att du har en lärarutbildning. Du måste ha speciallärarutbildning, men den kan du bygga på en förskollärarexamen. Det betyder att lärare i åk 1 i träningsskolan kan HELT sakna kunskap i läs- och skrivinlärning. Naturligtvis gäller det inte alla, men behörig är ingen garanti. För flera år sedan var andelen behöriga lärare inom grundsärskolan betydligt lägre än inom grundskolan, men det kan ha rättat till sig nu.

Mobbing och kompisar

Ett mycket vanligt argument för särskola bygger på testen “lika barn leker bäst”. Jag tror inte på det. Jag tror att mobbing förekommer överallt i vårt samhälle, från yngsta förskolegruppen till möte mellan statschefer. Mobbing måste alltid motverkas oavsett var den sker. Om det var kopplat till skolform skulle alla som blivit mobbade flyttats till särskola – och det fattar ju var och en hur orimligt det är.

Kompisar då? Vår erfarenhet är att kompisar aldrig kommer av sig själv. Sedan sonen slutade grundskolan upplever han sig själv som mycket mer ensam. Sammanhanget i grundskolan och rasterna var viktigt för honom. Har det alltid varit enkelt? Nej, inte alls. Tuffast var nog åk 4-5. Han blev mer och mer utanför. En del elever var på honom (inte de i hans klass förståss). Det blev bättre sen och åk 7-9 var absolut bäst för honom.

Oavsett så tror jag att det här är nått man måste jobba med mer intensivt – i ALLA skolformer. Därför kommer här ett boktips till:
Den här boken handlar om elever med olika funktionsnedsättningar. Den är mycket praktiskt inriktadpå hur man faktiskt ska göra för att stötta den sociala inkluderingen.

Men hur fungerar undervisningen rent praktiskt?

Det går inte riktigt att svara på den frågan för det finns tusen olika svar. Tusen olika BRA sätt. Bara det är bra att förstå. Det går och det finns många sätt. De lärare som haft min son har också gjort på olika sätt. Vi föräldrar har alltid satt delaktighet främst. Väldigt lite enskild undervisning utanför klassrummet. Det har vi gjort eftersom vi märkt att det har varit bra för just vår son. Han har läst alla ämnen (inklusive moderna språk) tillsammans med övriga. Han har haft lägre krav och fler hjälpmedel. Exempel på hjälpmedel är bilder, lättlästa texter, inlästa texter, tankekartor, begreppsaffisher, talsyntes, powerpoint, spegel, stämplar, miniräknare, youtube, lutande bordsskiva, penngrepp, självöppnande sax. En hel del av det finns beskrivet i andra delar av den här bloggen (oftast under skola, men även under andra).
Men det finns andra bra sätt att jobba också, begränsad enskild undervisning behövs för en del elever. Vissa orkar inte en hel dag, andra behöver ta in nya begrepp i lugn och ro och så vidare. Så länge insatser verkligen är utifrån elevens behov så är det bra. Därför tar jag här ett nytt boktips:
Den här boken tar upp exempel på hur man kan anpassa skolarbete som ligger långt under vad resten av klassen jobbar med på olika stadier och för elever med olika behov.

Läkare, hab och förskola – experter på skolformer?

Korta svaret är nej. Läkare, logopeder, kuratorer, psykologer, förskollärare, ja, t.o.m. specialpedagoger och lärare har mycket liten kunskap om inkludering och integrering av elever med downs syndrom i vanlig skola. Det är inget som tas upp i deras utbildningar och inget som de läst om. Det behövs inte i vårt samhälle – vi har en speciel skolform för dem…. De som är lärare i särskolan har inte heller särskilt mycket kunskap om inkludering/integrering eftersom det inte berör dem,

De som har kunskap är de som har varit speciellt intresserade av fråga och tagit sig utanför landets gränser för att finna information. Det betyder att vem som helst som är intresserad kan veta. Men den som vet svarar inte att särskola är självklart.

Sen finns det väldigt mycket tyckande och åsikter som ofta grundar sig på fördomar eller i bästa fall enstaka “fall”.

Alla möjliga alternativ.

* Grundskola som grundskoleelev – med det stöd och de anpassningar som krävs.

* Grundskola som särskoleelev – eleven är inskriven i särskola och bedöms enligt särskola men går i en grundskoleklass. Lärarna behöver jonglera med två olika läroplaner och bedömningsgrunder, i vissa fall också olika timplaner.

* Grundsärskola med ämnen – det som förr kallades grundsärskola. Kursplanerna skiljer sig inte så jättemycket mycket från grundskolans. Alla elever i klassen har en utvecklingvecklingsstörning.

* Grundsärskola med ämnesområden – det som förr kallades träningsskola. Kursplanerna har MYCKET lågt ställda krav. Om eleverna ens får möjlighet till läsa, skriva, räkna beror helt på den aktuella läraren då det inte är tvingande i kursplanen. De flesta elever med Downs syndrom hamnar här förr eller senare.

* Grundsärskola med vissa lektioner i grundskoleklass – eleven har t.ex. idrott eller slöjd med en vanlig klass.

Tänka på när man väljer.

Vad vill ni? Vad tror du som förälder på? Du är exper på ditt barn. Vi valde vanlig skola när sonen var 18 månader. Jag belv helt enkelt övertygad om att det idiologiskt var rätt. Sen jobbade vi utifrån det. Jag hade ingen aning om “hur länge det skulle gå”, men det talade jag inte om. Vi träffade erfarna lärare i USA som hade vår son och bara bekräftade oss.

Kämpa kan man behöva göra vilken skolform man än väljer. Jag har gott om vänner som valt särskola och som fått bråka hela vägen – så det är ingen garanti.

Och ditt val görs inte en gång. Det görs varje gång du skickar ditt barn till skolan. Vi har fritt skolval. Du kan när som helst byta skola eller skolform. Det går att byta från särskola till grundskola – det har jag två vänner som gjort, för den ena gick det hur smidigt som helst, för den andra var det en kamp.

Vad valde ni, varför och hur gick det?

Vi valde grundskola som grundskoleelev tidigt. Han gick på vanlig förskola. Sen flyttade vi till USA ett halvår och testade på den berömda amerikanska inkluderingen (WHOW!). Därefter tillbaka till Sverige. Kontakt med särskolan som informerade att de hade en klass till honom (han var tydligen redan inräknad) med en lärare som var behörig och helt saknade lärarutbildning. I grundskolan skulle vi få erfarna behöriga lärare. I klassen i särskolan skulle det vara 4 elever som alla saknade talat språk, i grundskolan skulle de bli 9 elever. Det var inget val – vi hade valt grundskolan ändå.
Förskoleklassen gick väl inte så lysande (sonen gillade det – men inte vi föräldrar). Men åk 1-2 var jättebra. Han gjorde stora framsteg. Åk 3 var bra, men i åk 4 byttes det assistent och vissa lärare, nu började relationerna mellan hem och skola bli riktigt ansträngda. Vid jul i åk 5 fick vi nog och barnen (alla tre i skolan då) flyttade till en friskola. Det fanns en hel del vi var missnöjda med vad gäller alla barn, och vi var inte de enda som bytte skola. Ny grundskola och nya möjligheter. Engagerade lärare som går jättebra att samarbeta med. Nu gick det ännu bättre än i åk 1-2. Och det trillade på ända fram till åk 9

Då var det dags för gymnasiet…. men det är en helt annan historia.

Boktipset då?

Vår resa till USA förstås! 100kr inkl porto – bara lämna kontaktuppgifter i en kommentar.

Varför så många amerikanska referenser?

Jo, det är för de har längre erfarenhet än oss. Handikappfrågor ses som en del av civil rights movements. Särskild skolform för de med utvecklingsstörning är att jämföra med särskilda skolor för svarta – inte politiskt korrekt. Så när vi i sverige införde särskola så införde de inkludering.

Sen tänkte jag att det lilla som finns på svenska har ni säkert redan hittat. Det är ofta på en idiologisk nivå och sällan direkt praktiskt för lärare. De böckerna som jag tipsar om här har alla några år på nacken. Och har du vägarna förbi så är du välkommen att bläddra i mitt “bibliotek”.

Här kommer några avslutande boktips:

Något så ovanligt som en Brittisk bok i ämnet. Britterna har inte alls kommit lika långt som amerikanerna, men jag tror de håller på att dra ifrån oss i sverige.

En amerikansk bok om inkludering av elever med Autism. Jag har inte sett nån bok om råd till lärare när eleven har dubbla diagnoser, men det är väl bara att ta in från båda områdena!


Och nu då?
Har du några följdfrågor så skriv dem som kommentar så svarar jag när jag hinner och orkar. Antingen som kommentar eller som eget inlägg.
😊

och glöm inte läsa resten av bloggen – där finns ÄNNU mer!